Grå vargarnas flagga
hängde från en vägg nära vårt hotell när vi, en liten grupp från Finland som skulle bekanta oss med de kurdiska delarna av Turkiet, kom till staden Van nära iranska gränsen någon gång för kanske tio år sedan – det är mitt tydligaste minne av staden. Det kändes obehagligt – Grå vargarna är ju en ultranationalistisk organisation som länge var inriktad på att döda kurder, armenier och vänstersympatisörer, främst i Turkiet men också i Europa. Den mest våldsinriktade perioden inföll på 70-talet, i en rättegång anklagades organisationen för att ha mördat 694 personer under åren 1974–80.
Nu är ju klimatet betydligt fredligare, men motsättningarna finns kvar.
Jordbävningen i Van
och grannstaden Ercis den 23 oktober har tydligt visat detta. År 1999 dödades tiotusentals mänskor i två jordskalv inte långt ifrån Istanbul. Räddningsarbetet sköttes illa av regeringen och landets miljonarmé var inte heller till stor hjälp, så den utländska hjälpinsatsen fick avgörande betydelse. Speciellt det grekiska bidraget var viktigt, och denna ”jordskalvsdiplomati” ledde till förbättrade relationer mellan länderna. Det har sagts att regeringens usla hantering av nödsituationen, tillsammans med den ekonomiska krisen 2001, ledde till att förtroendet för de gamla partierna smalt bort och det nygrundade AKP, med muslimsk bakgrund, nådde en storseger i parlamentsvalet hösten 2002.
AKP styr fortfarande landet och har inlett en grundlig reform av det på många plan. Partiet är ändå inte så bra på att styra landet som det självt (och speciellt premiärminister Recep Tayyip Erdogan) tror. Efter jordbävningen strömmade hjälpanbud in från många länder, men regeringen i Ankara ansåg att den kunde klara sig själv och tackade stolt nej. Snart visade det sig dock att situationen var värre än man tänkt sig och regeringen tog emot utländsk hjälp, men då hade dyrbar tid gått förlorad.
600 dödsoffer har anmälts, men det förutspås att siffran kommer att stiga till omkring 1 500.
Det heliga korsets kyrka
på en ö i Vansjön fick i jordbävningen en spricka i kupolen. Kyrkan är en av den armeniska ortodoxa kyrkans viktigaste helgedomar och öppnades i september 2010, 95 år efter den sista gudstjänsten och efter en grundlig restaurering som museum. En gång om året kan den användas för religiösa ändamål.
Van är en urgammal stad som i sekler var ett centrum för armenierna i östra Anatolien, omstridd av osmaner och perser. På 1800-talet stred man mest med demografiska siffror om vem som utgjorde den största folkgruppen i staden. En armenisk siffra angav t.ex. 185 000 armenier, 180 000 syrianska kristna, 72 000 kurder, 47 000 turkar, 25 000 yezider (en kurdisk folkgrupp vars religion har rötter i zoroastrismen) och 3 000 romer. Osmanerna hade förstås andra siffror, men typiskt för denna och andra grupperingar är att man baserar dem på en blandning av religiösa och etniska faktorer.
I Van träffade vi guvernören, som var en tjerkess, han tillhörde alltså ett folk som fördrivits från ryska norra Kaukasus och spritts över Främre orienten. Av hans utläggning minns jag bara att han var stolt över Vankatten, en speciell ras som har vit päls och ögon av olika färg. Detta med ögonen passade förstås bra i en stad med en så blandad befolkning. Vi spanade efter vita kattor, men såg ingen.
Kanske samexistensen fungerade under 1800-talet, men under första världskriget tog man på nytt till vapen. Guvernören rapporteras ha meddelat till Konstantinopel att ”vi har rensat ut armeniska och syrianska kristna från Azerbajdzjan och vi ska göra det samma i Van”. I mitten av april gav han order om avrättning av fyra armeniska ledare, vilket drev armenierna till att ta till vapen i självförsvar. Turkiska historiker hävdar att armenierna startade ett uppror i Van 1915, vilket – tillsammans med det stöd de fick av framryckande ryska trupper – skulle berättiga de turkiska operationerna för att fördriva landets armenier som följde. De flesta andra historiker anser däremot att armenierna i Van, uppskrämda av de mord på armenier på landsbygden som redan inletts, försvarade sig i stadens armeniska kvarter mot turkarna. När turkarna 1918 återtog staden av ryssarna dödades alla armenier.
Det heliga korsets kyrka är från 900-talet och så välbyggd att den klarat alla katastrofer, också jordskalvet. Så välbyggda är inte vår tids hus. Det uppges att en stor del av husen som rasat i området är byggda efter 1999 och alltså borde ha uppförts enligt de strängare normer som då antogs.
Byggfusket
är fortfarande allmänt och lagen från 1999 verkar mest ha blivit en död bokstav. Det har visat sig att byggnadsföretagen systematiskt mutat myndigheterna att godkänna strukturer som inte är tillräckligt säkra. I en del fall har man använt dålig betong, i andra har man i efterhand genomfört ändringar som försvagat strukturerna. Byggnadsinspektionen har privatiserats och många företag i branschen har bildat egna bygginspektionsfirmor som de kan anlita utan risk för att bli fast.
Regeringen har nu aviserat en skärpning som innebär att alla hus i landet ska granskas och de som inte uppfyller normerna ska rivas. Frågan är bara hur detta ska kunna genomföras utan att en järnhård diktatur upprättas och enorma penningsummor satsas just på detta. Ändå konstaterar kolumnister att det är något sådant som behövs. En jordbävning i Istanbul, som också ligger i en riskzon, skulle bli fruktansvärt förödande.
Kurderna är kvar
och dominerar i Van, nu när armenierna är borta. De fördomar och ibland också hat mot kurderna som förekommer i västra Turkiet har nästan inte märkts i samband med jordbävningen. Tvärtom har en mängd privatpersoner kommit med kläder och annat behövligt till de långtradare som sänts till Van. En journalist på en regeringsvänlig TV-kanal upprörde dock många genom sina kommentarer i en direktsändning:
”Först kastar de stenar [mot poliser] och dödar [soldater] i bergen. Men när de hamnar i svårigheter kallar de på armén och polisen för att få hjälp. Låt oss få något slags balans här. Folk borde veta sin plats.”
Det fick en del invånare i Van att – just det – kasta stenar mot journalister och poliser. Däremot fick TV-journalisten stöd från många nationalister. En del av dem bildade på Facebook en grupp som de kallade ”sexprocentsandelen” och som sände sina kondoleanser enbart till de sex procent av väljarna i Vanprovinsen som inte röstat på det dominerande kurdiska partiet BDP.
Motsättningarna mellan de båda folkgrupperna kan ha sin andel i den friktion i undsättningsarbetet som kunnat märkas. Erdogan har öppet beskyllt de kommunala myndigheter som styrs av BDP för passivitet.
Två grälande bröder
talar den turkiska journalistikens ”grand old man” Mehmet Ali Birand i en kolumn i kemalisternas viktigaste tidning Hürriyet. Han är vanligen en försiktig man, men på plats i Van har han tydligen blivit djupt chockerad och säger att det finns två stater i regionen som har svårt att samarbeta med varandra. Den ena är turkiska staten, som representeras av tjänstemän och AKP-regeringen, den andra är BDP och dess bakgrundskrafter, PKK-gerillan och dess ”urbana organ” KCK. Den statliga byråkratin och säkerhetsstyrkorna ser ned på BDP som de anklagar för strävanden att dela upp Turkiet och bilda en egen stat. De ser på BDP och dess medlemmar som fiender.
”Atmosfären på gatorna präglas av detta. En skeptisk inställning råder. De som klagar högljutt skingras av polisen. Om telefonsamtalet kommer från medborgarorganisationer eller föreningar som är kända för att stöda BDP svarar man inte. Man vänder ryggen till. Man tror t.o.m. att BDP organiserar klagomålen på gatorna och att de blockerar distributionen av hjälp. De beskriver partiet som ett hinder för deras verksamhet.”
Detta ger inte BDP och KCK många andra möjligheter än att protestera på gatorna. Men Birands intryck är att de inte strävar till konflikt. Vans borgmästare Bekir Kaya strävar efter att lösa problemen på ett mjukt sätt. ”När hjälp kommer in från alla delar av Turkiet och en otrolig solidaritetskampanj pågår vill de inte sätta gatorna i brand. Också de har berörts av den våg av kärlek de mött. De döljer inte heller sin glädje. Men deras problem är statens inställning. Hur mycket vi än talar om att vi hör ihop och om statens hjälpande hand, har regionen varit avskild från resten av landet under en lång tid, också i mänskors sinnen.”
Skulden för statens patriarkala inställning till kurderna ligger inte enbart, eller ens i första hand, på AKP, fast partiet redan styrt landet i nio år. Turkiet är från början uppbyggd som en turkisk nationalstat, och ser man på kartan från Sèvres förstår man de starka känslorna knutna till den.
Peter Lodenius
