Staten och regeringen

är i turkisk terminologi två skilda begrepp. Hos oss skiljer man mellan stat och samhälle och ser regeringen som en central del av staten. I Turkiet har man sedan republiken grundades 1923 sett staten som det viktiga och eviga, medan regeringar kommer och går. Staten har varit Mustafa Kemal Atatürks stat. Medan det osmanska riket var mångnationellt byggdes Turkiet upp som en stat för ett enda folk med en enda religion.

Så var det inte från allra första början. När Mustafa Kemal reste upprorsfanan mot de europeiska makternas Sèvres-modell för ett mini-Turkiet behövdes också kurderna i kampen och de utlovades autonomi. Det löftet glömdes snabbt när freden kom och det nya Turkiet upprättades – nu innebär det enligt många landsförräderi när kurderna faktiskt ställer krav på autonomi, det skulle vara att splittra den heliga staten.

 

Atatürk, turkarnas fader

var det namn krigsherren och uppbyggaren av det nya Turkiet fick eller kanske snarare tog – knappast något i landet hände utan att han bestämt eller åtminstone godkänt det. Och en av grundpelarna var att turkarna var statsfolket och att främmande element skulle avlägsnas. Atatürks slagord ”Lycklig den som kan kalla sig turk” höggs in på bergssluttningar i sydost och har ingått i skolbarnens dagliga ed sedan 1920-talet.

De etniska rensningarna var systematiska och pågick under årtionden. Armenier, greker, syrianer och andra kristna fördrevs, medan man gick in för att integrera muslimska folkgrupper. Kurderna började man se som efterblivna ”bergsturkar” och man kallade deras språk för turkiska dialekter. Det är de ju inte, utan de kurdiska språken (främst kurmanji och zaza) är besläktade med persiskan, men påståendet gick hem, eftersom få turkar rörde sig i de kurdiska områdena. Så småningom har kurder sökt sig till de västra delarna av Turkiet, men de flesta av dem aktar sig för att ge sig tillkänna som kurder.

Jag intervjuade en gång en konstnär i Istanbul som var hängiven kemalist, så mycket att han ville bli ordförande för det Republikanska folkpartiet CHP, Atatürks eget parti (jag såg senare i någon tidning att han faktiskt sågs som en seriös kandidat för posten). Enligt honom fanns det inget kurdiskt problem i landet. En kurd kunde bli vad som helst, det fanns ingen diskriminering. Han tog som exempel sin assistent – det kunde mycket väl hända att hon var kurd, inte hade han förhört henne om det. Jag höll på att fråga om han inte i så fall någon gång skulle ha hört henne säga ens några ord på kurdiska t.ex. i telefon, men lät bli. Den turkiska modellen för integration är att alla spår av en annan identitet än den turkiska utplånas. Alla namn i landet är således turkiska – en syrian förlorade i somras en rättegång i konstitutionsdomstolen(!) där han krävt att få använda sitt syrianska namn i stället för sitt turkiska.

Man kunde ha förstått denna extrema nationalism under åren efter självständighetskriget, men den har levt vidare lika starkt till våra dagar. Armén anser sig ha fått i uppdrag av Atatürk att försvara republiken och ”turkiskheten” och i den gällande konstitutionen, som armén lät skriva 1982, har detta skrivits in mycket handfast.  I dag handlar mycket av den politiska debatten om hur mycket som får ändras i den.

 

Falsk medvetenhet

är en definition på ordet ideologi som inte alltid känns så träffande. I det här fallet är den ändå det. I Turkiet är det vanligen de längst utbildade som är de mest trångsynt nationalistiska, fastän man skulle tro det motsatta. Förklaringen är uppenbarligen att akademiker utsatts för den långvarigaste och intensivaste indoktrineringen. Dessutom har kårandan effektivt hållit folk med ”fel” åsikter och kritiskt tänkande borta från universitet och skolor. Armén har dessutom haft organ som inte bara gallrat bort ”feltänkare” från de egna leden utan också upprättat svarta listor för statsapparaten.

Bland mycket annat instiftade konstitutionen av år 1982, ”Atatürks institution för kultur, språk och historia”, med uppgift att forska kring och informera om Atatürks tänkande, principer och reformer. Institutionen har betydande ekonomiska resurser och finansierar t.ex. forskning i både Turkiet och utlandet som ska visa att påståendena om folkmordet på armenierna är obefogade. De föreställningar som Atatürk och hans krets hade om turkarna som jordens urfolk och turkiskan som urspråket har man ändå lämnat bakom sig.

Först under de allra senaste åren har sakerna börjat förändras. Ännu för tre år sedan kunde försvarsminister Vecdi Gönül i ett tal på turkiska ambassaden i Bryssel uttala sin glädje över den etniska utrensningen på 1910- och 20-talet: ”Om det i dag fanns greker vid egeiska kusten och armenier på de flesta håll i Turkiet, skulle vi då vara samma nationalstat?” AKP-aren Gönül, som var inofficiell presidentkandidat 2007, antydde vidare att armenier i dag stöder den kurdiska väpnade organisationen PKK.

De vita baretterna

visar hur de gamla tänkesätten lever kvar, också i mindre akademiska kretsar. När den turkarmeniske journalisten och författaren Hrant Dink dödades 2007 började unga fotbollsentusiaster plötsligt bära vita baretter under matcherna. På så sätt visade de sin identifikation med och sitt stöd för Ogün Samast, den sjuttonåring från Trabzon som iförd en vit barett sköt ihjäl Dink i Istanbul.

Mänskorättsaktivisten Orhan Kemal Çengiz påminde om detta i en kolumn där han skrev om en fotbollsmatch mellan två av landets främsta lag, en match som också utkämpades mellan deras supportrar. Hejarklacksledaren för det ena laget, Besikta, är en turkarmenier, och det fick den andra sidan att ropa ”armeniska hundar stöder Besikta” och angripa honom med tillhyggen så att han fick skador i armar och ben.

 

Hur traumatiska 

dessa frågor är visas av en detalj i utredningen av mordet på den italienska prästen Andrea Santoro i Trabzon i februari 2007. I en färsk bok av journalisten Ismail Saymaz framgår det att Santoros telefon avlyssnats av polisen i Trabzon för att han misstänktes för att vilja återuppliva det grekiska väldet kring Pontus, Svarta havet. Den svenska prästen Carl Magnus Stefan Persson misstänktes för att stöda dessa strävanden och fick sexton dagar före mordet på Santoro ett hotelsebrev, undertecknat av ”revolutionära nationalister” som uppmanade honom att genast lämna staden, annars skulle avsändarna gå till aktion på sitt lands vägnar och följa i Atatürks fotspår. Vad som sedan hände prästen, som i ett annat vittnesmål kallas ”missionären Magnus”, har jag inte hittat spår av på Google.

Det märkliga är att polisen i Trabzon på allvar (enligt den ansökan om telefonavlyssning som godkänts av rätten) tycks ha trott att en svensk protestantisk präst och en italiensk katolsk präst tillsammans skulle ha verkat för att återupprätta det grekiska välde kring Svarta havet som egentligen aldrig existerat, det fanns ju bara ett nät av grekiska handelskolonier i en grå forntid. Om det nätverket återupprättades skulle väl religionen där i dag vara grekiskortodox. Varför skulle protestanten och katoliken ha agerat för det?

Denna logik blev i alla fall dödlig för Santoro och för en tysk och två turkar som mördades på ett protestantiskt bibelförlag i Malatya, inte långt ifrån Trabzon, i april 2007. Morden hade en liknande bakgrund och det förefaller som om både dessa fall och mordet på Dink organiserats av en grupp inom polisen i Trabzon. Man utnyttjade i alla dessa fall minderåriga, som var lätta att påverka och skulle få kortare straff. (Samma strategi används ofta vid s.k. hedersmord.)

När Samast kom tillbaka från Istanbul efter mordet anmälde han sig på polisstationen och mottogs som en hjälte: polisbefälen på plats ville posera på bild tillsammans med mördaren mot en bakgrund av turkiska flaggor. Så talar Saymaz också i titeln på sin bok om ”Mord med nationellt samtycke”.

Bakom morden på representanter för främmande religioner har genomgående legat ”den djupa staten” eller Ergenekon, ett nätverk där turkiskhetens ideologi verkligen blivit en falsk medvetenhet. Orhan Pamuk var en av dem som man ville mörda, styrda av denna ideologi.

 

Peter Lodenius 

Lämna en kommentar