Om man i princip accepterar att palestinierna har legitima anspråk på Palestina, utifrån vilken logik kan man då förneka dem rätten att återvända? Abdel-Kader Yassine skriver om den palestinska repatrieringsprocessens historia och nutid.
Under de senaste 63 åren har tanken på att återvända varit central i palestiniernas berättelser om sin kamp mot svåra odds, om fördrivningen ur förfädernas land, om förskingringen och livet i exil, och om ett återupprättande av Palestina.
Men blotta tanken på att ett större antal palestinier skulle återvända till sina hembyar och städer, eller någon annan del av Palestina, rör vid en djupt liggande fruktan bland israeler vad gäller hela det sionistiska projektets legitimitet och beständighet och vad gäller den palestinsk-judiska demografiska balansen inom Palestina.
Sedan 1948 har palestinierna sett sig själva som offer för ett politiskt folkmord. Palestinierna är smärtsamt medvetna om att de av Storbritannien förvägrades uppnå den självständighet som övriga folk i samtliga andra arabiska grannländer uppnådde under första hälften av 1900-talet. De flesta av dessa länder kom till som ”nationalstater” vid ungefär samma tid. Många var liksom Palestina mandatområden som enligt artikel 22 i Nationernas Förbunds stadga beskrevs som redo att ”provisoriskt erkännas” som ”självständiga nationer”. En del var mindre, fattigare och sämre förberedda för självständighet än Palestina.
Vad gäller palestinierna påbörjades en process genom vilken de skulle förnekas sin rätt till självbestämmande. Storbritannien agerade i samförstånd med den sionistiska rörelsen under mandatens första period. Processen drevs ytterligare framåt av händelseutvecklingen 1947–1949, som resulterade i att en stor del av det palestinska samhället raserades. 800 000 palestinier drevs ut eller flydde ur landet, varefter deras egendom exproprierades. 1949 hade palestinierna fråntagits 77 procent av Palestinas yta. Återstoden av landet kom under jordansk eller egyptisk kontroll.
Det är bara om man inser den centrala betydelse som al-Nakbah (Katastrofen) – den katastrof i form av politiskt folkmord och landsförvisning som drabbade det palestinska folket – har, som det är möjligt att förstå palestiniernas starka övertygelse om sin rätt att återvända.
Inget flyktingproblem
Tankegången är att fördrivningen ur hemlandet är en orätt som begåtts mot det palestinska folket som nation och en omänsklig handling mot varje palestinier. Fördrivningen markerar början på en följd av olyckor och katastrofer för dem. Denna orätt och de olyckor som drabbat palestinierna kan endast få ett slut den dag de kan återvända till sitt hemland.
Tanken på att återvända till Palestina är länkad till föreställningar av avgörande betydelse för förståelsen av palestiniernas politiska retorik efter 1948. Ett bevis på detta är det motstånd UNRWA:s första försök att underlätta för och rehabilitera palestinska flyktingar mötte. Detsamma gäller för den palestinska lägerbefolkningens starka motstånd mot Johnson-planen i början av 1950-talet.
Palestinierna ansåg att en oförrätt hade begåtts mot dem och att denna endast kunde gottgöras genom att de fick återvända till sitt hemland. För palestinierna var det inte bara en fråga om ett flyktingproblem eller att anpassa sig till något annat land i arabvärlden.
Motståndet mot att låta sig anpassas i ett annat samhälle utvecklades, trots att regeringarna i Jordanien, Syrien, och Libanon hade accepterat en sådan ”lösning”. På den tiden var man i länder utanför Palestina positiv till en assimilering av palestinska flyktingar. Denna inställning förändrades emellertid snabbt på grund av det palestinskamotståndet och efter det att frågan i flera länder ledde till allt större inrikespolitiska förvecklingar.
I den första punkten i det tiopunktsprogram som Palestinska Nationalrådet (PNC) antog vid sitt möte i Kairo 1974 förklarades varför palestinska befrielseorganisationen (PLO) motsatte sig Säkerhetsrådets resolution 242 av den 22 november 1967. Medan PLO tidigare motsatt sig resolution 242 på grund av att den förutsatte en fredlig lösning på konflikten som i sig innefattar ett erkännande av Israel, var PLO:s invändningar 1974 enbart att resolutionen ”bortser från vårt folks nationella rättigheter och behandlar vårt folks sak som ett flyktingproblem …”
Efter 1974 har PNC begränsat sin kritik av resolution 242 och andra inslag i fredsprocessen till att palestinierna måste behandlas som ett folk med nationella rättigheter. Det finns en förolämpande antydan i ordvalet i resolution 242 om att palestinierna inte skulle vara ett folk med samma rättigheter som andra att göra sin röst hörd i fredsprocessen; att det bara rörde sig om ett ”flyktingproblem” och inte om ett folk med nationella rättigheter. Det var detta som fick PLO att fokusera sitt motstånd på just denna resolution.
Hemortsrätt
Ett erkännande av rätten att återvända är i princip att betrakta som ett erkännande av att palestinierna är ett folk med nationella rättigheter, inklusive rätten att leva och bo i sina förfäders hemland. Det är också ett erkännande av att en orätt begåtts mot dem som folk när man hindrat dem från detta. Å andra sidan är ett förnekande av rätten att återvända att betrakta som förnekande av palestinierna som folk, deras hemortsrätt i hemlandet och därmed också av den oförrätt de fått lida.
Enkelt uttryckt menade palestinierna: Om man i princip accepterar att palestinierna har legitima anspråk på Palestina, utifrån vilken logik kan man då förneka dem rätten att återvända? Om man accepterar denna rätt att återvända men likafullt förnekar dem den, är då inte avsikten att ifrågasätta deras anspråk på sitt hemland?
Frågor som dessa kan också åskådliggöras med hjälp av ett parallell-exempel: Sionisternas anspråk på samma land har av israelerna och deras anhängare på ett liknande sätt setts som en historisk rätt knuten till Aliya (ordagrant ”uppstigande”, det vill säga till Israels land) samtidigt som varje försök att förhindra denna, alla judars rätt enligt den israeliska lagen om återvändandet, ses som försök att ifrågasätta just detta anspråk.
I resolution 194 (III) den 11 december 1948 beslutade FN:s general-församling att: ”de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigast tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas för de personers egendom vilka inte väljer att återvända och för förlust av eller skada på egendom av ansvariga regeringar eller myndigheter, i enlighet med gällande rätt eller sedvänja …”
Denna resolution har sedan 1948 uttryckt världssamfundets samstämmiga uppfattning. Uppmaningen att repatriera eller ge kompensation till de palestinska flyktingarna från 1948 har upprepats varje år i generalförsamlingen, med stöd av Förenta staterna och praktiskt taget samtliga medlemsstater utom Israel.
Efter sexdagarskriget
Fram till 1968 var tanken att återvända trots sin betydelse bara en del i en övergripande idé om en fullständig befrielse av Palestina. Under den här tiden, fanns det få tankar på kompromisser och diplomatiska lösningar bland palestinierna. De föreställde sig helt enkelt en återgång till den situation som rådde i landet före kriget 1948, en upplösning av Israel och ett återskapande av Palestina.
Därmed föreföll detaljerna i återvändandet inte vara särskilt viktiga. Rätten att återvända betonades inte på något särskilt sätt i den palestinska nationella deklarationen eller övriga beslut som togs av det första nationalrådet (PNC) 1964. Det förefaller som om man tänkt att palestinierna helt enkelt skulle återvända när Palestina väl en gång befriats. 1968 då de nya gerillagrupperna, vars inflytande ökade efter junikriget 1967, tog över PLO, reviderades den nationella deklarationen och rätten att återvända blev för första gången ett framträdande inslag.
Deklarationens Artikel 9 talade om ”väpnad kamp” som den ”enda vägen till Palestinas befrielse.” Hemlandets befrielse fastställdes som kampens mål, liksom ett suveränt Palestina med nationell självbestämmanderätt – ett land dit man kunde återvända. Tanken på att återvända till Palestina gavs på detta sätt en central plats i det nu reviderade programmet.
Trots all den vikt som lades vid tanken på att återvända var den politiska debatten bland palestinierna i slutet av 60-talet fortfarande inriktad på en fullständig befrielse av Palestina, underförstått att återvändandet skulle bli en naturlig följd av att huvudmålet, en total befrielse, uppnåtts. Men 1974 genomgick PLO:s tänkande en kraftig förändring och frågan om att återvända omvärderades.
Inledningen till det provisoriska tiopunktsprogram, som antogs av Palestinska Nationalrådets 12:e möte, förklarade att rätten att återvända stod ”i främsta rummet” när det gällde det palestinska folkets rättigheter. 1974 års program var ett viktigt dokument – för första gången nämns tanken att bilda ”en oberoende nationell folkstyrd myndighet” i ”varje del av Palestina som befrias.” Detta innebär att PLO för första gången förordade en stat enbart i en del av Palestina.
1974 års PNC-resolution var det första steg som togs av ett auktoritativt palestinskt organ att överge kravet på hela Palestina. Därmed lades grunden för en kompromislösning. Det krävdes ytterligare PNC-möten innan innebörden stod klar och kunde uttalas i klarspråk. Men varför kom rätten att återvända att lyftas fram i den politiska debatten bland palestinierna vid just denna tidpunkt? Man kan förmoda att tanken på en palestinsk stat vid sidan av Israel fick PLO att indirekt ge upp sina anspråk på de områden som Israel erövrade 1948, och att betoningen på rätten att återvända var ett försök till byteshandel.
När trenden att förespråka en förhandlingslösning med en tvåstatslösning som mål växte sig starkare inom PLO, gjorde nationalrådet sig av med sin tvehågsenhet och därmed mycket av det militanta språkbruk som präglat dess tidigare resolutioner. Än tydligare var att det började anföra internationellt erkända principer för en fredlig lösning i regionen till grund för sitt eget ställningstagande.
Självständighetsförklaring
Resolutionerna från PNC:s 19:e mötte i Alger i november 1988 är ett av de mest auktoritativa uttalanden om PLO:s mål fram till idag. Vad gäller rätten att återvända tog det 19:e PNC-mötet ett stort steg framåt. I de båda nyckeldokumenten Staten Palestinas Självständighetsförklaring och Politiska deklarationen, specificerade man grunden för rätten att återvända närmare. Självständighetsförklaringen baserar uttryckligen palestiniernas rätt till en självständig stat på FN-resolution 181 (som tidigare avvisats) och beskriver rätten att återvända som en rätt stadfäst genom FN:s resolutioner.
PNC:s politiska deklaration förklarade på ett liknande sätt att rätten att återvända måste förverkligas inom en kontext av FN:s resolutioner. Eftersom båda dokumenten uttryckligen eller underförstått hänvisade till generalförsamlingens resolution 194 från år 1948, innebär detta en viktig förändring jämfört med resolutionerna från 18:e PNC-mötet, som tar upp rätten att återvända utan hänvisningar till FN:s resolutioner. Genom att grunda palestiniernas rätt att återvända på ”internationell legitimitet”, slöt PLO cirkeln och accepterade fullt ut de FN-resolutioner som följde världssamfundets, inklusive Förenta staternas, konsensus vad gäller ramarna för en lösning på Palestinaproblemet.
Tanken att Israels bildande 1948 på palestiniernas bekostnad är ett fullbordat faktum accepterades alltså av PLO. Avsikten var helt klart att få till stånd en öppning i förhandlingarna i sista stund. Det politiskt omöjliga kravet, att alla palestinier som tvingades fly 1948 skulle få återvända, slopades, utan att man därför slopade principen om att dessa människor ska ges vissa rättigheter inom ramen för en förhandlingslösning. Detta gör också kravet på ett återvändande något mer realistiskt, utan att PLO därför syns göra några eftergifter.
I auktoritativa palestinska uttalanden på senare tid har man inte preciserat vart de som har rätt att återvända ska bege sig. Sådana tvetydigheter, avsiktliga eller ej, ger utrymme för en hel del manöverande under förhandlingarnas gång.
Visserligen, tolkar en del PLO-talesmän detta som att palestinierna kan återvända och bosätta sig i den palestinska stat som ska bildas, snarare än i Israel. Fastän PLO inte tagit något officiellt beslut om en sådan begräns-ning av rätten att återvända, antyder vissa uttalanden att det är i denna riktning man tänker inom ledningen.
Trots att beslut om hur rätten att återvända ska genomföras först måste diskuteras internt, innan man kan föra i bilaterala förhandlingar, står det klart att palestinierna i Libanon och de som drivits ut ur Kuwait och Saudiarabien måste ges företrädesrätt. Det är inte bara berättigat av humanitära skäl (palestinierna i Libanon och de som utvisats från Kuwait är de som fått lida mest) utan också av politiska. Palestinierna i Libanon utgjorde PLO:s huvudsakliga bas under dess tid i Libanon 1970–1982 och palestinierna i Kuwait har utgjort PLO:s främsta finansiella stöd.
Eftersom Israel troligen kommer att motsätta sig att ett större antal palestinier tillåts återvända till själva Israel, kommer ett förverkligande av rätten att återvända för palestinier i Libanon att möta vissa svårigheter. De flesta av dem är från Galiléen, Jaffa och Haifa. De är välorganiserade och politiskt insatta och har fått utstå ett oerhört lidande under de senaste 40 åren. Det återstår att se hur dessa människor kommer att reagera inför möjligheten av ett ”återvändande” som befriar dem från omedelbar nöd och från att behöva leva som statslösa, men som för majoriteten av dem troligtvis kommer att innebära att de blir förflyttade till Västbanken eller Gazaremsan.
Återvända vart?
När en gång principen om kompensation för dem som ”väljer att inte återvända” till sina ursprungsorter accepterats, kommer utbetalningen, om den är rättvis och därmed väl tilltagen, att underlätta tre processer.
Den första är repatriering och integrering i den palestinska staten av de 1948-flyktingar som redan lever där eller som väljer att återvända dit. Den andra är att integrera de palestinier som väljer att stanna kvar eller bosätta sig i ett Jordanien i federation med en palestinsk stat. Den tredje är att förse de palestinier som väljer att använda sina nya palestinska pass till att stanna kvar i de länder där de för närvarande lever och försörjer sig, men där deras statslöshet ibland gör dem till föremål för misstankar på grund av rädslan att de tänker bosätta sig där för gott.
Minst två ytterligare frågor av avgörande betydelse har inte tagits upp i denna artikel. Den första är hur stort antal av palestinierna som kommer att vilja återvända, och vart de vill återvända, samt hur stor den kompensation som kan komma att utbetalas till dem kommer att bli. Varje uppskattning av storleken blir bara lösa antaganden, så länge en detaljerad undersökning inte utförts, något som bara palestinierna själva kan utföra, eventuellt med internationellt stöd. I varje fall måste en del frågor om antal personer och tidsplanering bli föremål för förhandlingar.
Dessa frågor måste underställas den nya palestinska statens kontroll, medan alla frågor om penningsummor måste överlämnas till jurister, ekonomer och till slut förhandlingsparter och medlare.
Den andra frågan som lämnas obesvarad är huruvida det är tänkbart ur inrikespolitisk synpunkt för Israel att acceptera att palestinier återvänder till själva Israel. Det kan i praktiken visa sig att frågan inte är så viktig som den vid första anblicken verkar vara, eftersom de flesta palestinier fötts efter 1948 och mycket väl kan komma att föredra att inte utöva sin rätt att återvända till sina ursprungsorter. Många av dem finns inte ens kvar. Ett sådant återvändande skulle dessutom innebära att de måste leva som laglydig minoritet i den judiska staten Israel.
Inte desto mindre är frågan av principiellt intresse och kan visa sig vara viktig i praktiken, eftersom en del palestinier mycket väl kan vilja återvända till sina ursprungsbyar i Israel – oavsett villkoren.
Hur impopulär en sådan idé än kan te sig inrikespolitiskt i Israel finns det enorma fördelar att hämta för Israel och övriga parter i konflikten, om de accepterar ett visst mått av kontrollerat återvändande av palestinier till själva Israel. En statsmannamässig attityd hos de israeliska ledarna i denna fråga kan leda till en tillfredsställande lösning på konfliktens mest angelägna fråga i samband med den allomfattande lösningen av alla andra frågor. Det skulle också röja undan den källa till missnöje som alltid legat som ett hinder för Israels relationer med palestinierna och lösa ett problem som annars skulle förfölja Israel för all framtid.
Abdel-Qader Yassine
Skribenten är palestinsk forskare och författare bosatt i Borås. Han är mångårig forskningschef vid PLO:s planeringscentrum i Beirut och Tunis, och har publicerat 16 böcker om Palestinafrågan bl.a. The Political Encyclopedia of the Palestinian-Israeli Conflict som inom kort publiceras i London.
