Antonia Wulff
Den unga kvinnan har just beskrivit hur hon startade sin blogg. Året var 2005 och hon var frustrerad och förbannad på Mubarak-regimen och dess brott, och på den egypiska befolkningens ovetskap, rädsla och begränsade utrymme i samhället. Hon ville visa vad regimen gjorde och öka medvetenheten om dess grymhet, om tortyren som skedde på gator och i fängelser. Hon ingick i ett nätverk av unga bloggare, som snabbt organiserade sig och hon menar själv att de långt räddades av Mubarak-regimens okunskap om sociala medier och hur man riktigt använder dem. Shahinaz Abdel Salam avslutar sin taltur med att säga att en av hennes bloggande kolleger och frihetskämpar för tillfället är i fängelse, en annan har nyligen arresterats.
Följande talare är en etablerad manlig journalist från Portugal. Helt oberörd av Shahinaz arbete och insats för ett fritt Egypten, tar han avstånd från bloggare och allt vad medborgarjournalister heter. Han menar att de kan bidra med intressanta historier och i och för sig till och med bra innehåll för den riktiga journalistens artikel och analys, men det är endast den utbildade journalisten som kan utföra det egentliga journalistiska arbetet, för uppgifter måste alltid kontrolleras och genomgå journalistens granskning och filtrering.
Shahinaz konstaterar att tiotals identiska bilder och vittnesmål från Tahrir-torget torde tala sitt tydliga språk. Och så förklarar hon pedagogiskt för journalisten att situationen i Portugal nog skiljer sig från ett land där både yttrande- och pressfriheten är ytterst begränsad för dem som inte tycker eller trycker rätt. Då behövs alla uttrycksformer som kan bidra till en mångsidigare bild och tolkning, för det viktiga är att rösterna är många och högljudda, och att sanningen kommer fram.
Man kan kanske kalla det för en kulturkrock, där den egyptiska bloggarens misstänksamhet gentemot mainstreammedia och det journalistiska etablissemanget möter den portugisiska journalistens misstänksamhet gentemot bloggar och medborgarjournalister. Men för oss som sitter i publiken och deltar i denna nord-syd-konferens på hög nivå, med fokus på den ”arabiska våren” och relationerna runt Medelhavet, framstår meningsutbytet – och hela konferensen – närmast som en deprimerande påminnelse om Europas svårigheter med att ge ifrån sig ens en gnutta av sitt tolkningsföreträde. För det gäller inte bara journalister, Europa är fullt av förstå-sig-påare som häver ur sig den ena sanningen efter den andra om vad denna ”arabiska vår” egentligen handlade om och vartåt dessa länder borde vara på väg, när det enda vi borde göra just nu är att lyssna och lära.
Antonia Wulff
studerar och leder Europarådets ungdomskommitté
