Att ta sig an en diktsamling av Katarina Frostenson kräver nästan att man uppfinner läsakten på nytt, skriver Nils Svensson.
Katarina Frostensons dikter är fulla av linjer – från det minimalistiska omslagets vita streck till vägar och åkerremsor, solstrimmor, rivsår, strängar och flodfåror – men läsningen blir allt annat än linjär. Den rör sig fram och tillbaka, uppsöker samma platser på nytt för att se vad som hänt där sen sist. ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod, i samma vatten stiger vi och stiger vi icke, det är vi och det är icke vi”, säger Herakleitos. Detsamma kan sägas om Frostensons dikter.
Här växer betydelserna fram i sin egen värld. Trots en rikedom av intertexter och referenser – från de grekiska myterna ner till kvartersbutikens löpsedlar – expanderar texten inifrån. Läsningen påminner inte sällan om ett slags lärd lek där nycklar ska letas fram och koder ska knäckas. Men så ibland bränner det till och bilder som tidigare tycktes frikopplade hakar i varandra, någon form av förståelse uppstår.
I Flodtid får jag efterhand syn på ett tema i synnerhet: språket som kärlekshistoria. Ett slags hatkärlek, tänker jag först, men ändrar mig. För det handlar väl i grund och botten om vilken kärlekshistoria som helst, med sina tvära kast mellan fullkomlig förståelse och plötsligt främlingskap. Insikten om det oöverbryggbara avståndet mellan språk och värld påminner om de förälskades insikt, att de aldrig kommer att bli en och densamma. ”Så nära språket så du tror du är det”, som det heter i en av dikterna.
Eller så här:
hur många barn du än fött, är du ensam
hur många ord du än ger ut, ensam ensam
Men så mot slutet av dikten, det där tvära kastet:
Så länge språket finns finns du
Så nära – eller så långt ifrån – språket att poeten vill äta upp orden, tugga på dem, svälja och spotta ut dem, låta dem mala mellan käkarna med en lysten aggressivitet, som Ekelöf med sina ”bokstävlar”. I dikten ”Journal svart” är det ordet ”nej” som ska avsmakas, vars onomatopoetiska kvaliteter på olika språk ska prövas. Ordet tar plats i munnen; som om världen blev till just där, i munhålan; som om ordets fysiska kvaliteter spelade en roll för hur vi uppfattar den värld det betecknar.
Ordet trycks ut ur bettet,
helt och hållet fast, intakt, inte som franskans o
non, såpbubblan som flyger bort
Att det rör sig om ordet ”nej” är väl ingen tillfällighet. Dikterna är lika ombytliga som humöret hos den nyförälskade, pendlar mellan trotsig desperation och upphöjd tillförsikt. ”Man kan gå överallt med språket”, heter det på ett ställe. Är det inte den förälskade som talar?
Men ”språket som kärleksrelation” är bara en av flera möjliga läsriktningar, bara en linje i Flodtid. Man kan helt säkert uppfinna läsakten på nytt, ta upp ett annat spår. Och sedan följer en ny kamp, ofta otillfredsställande, alltid frustrerande, man går vilse. Men det är spännande att se var man hamnar till slut.
Nils Svensson
Katarina Frostensson: Flodtid. Wahlström & Widstrand, 2011.