Används ett ord, så finns det”. Så lyder med viss karikering den svenska språkvetaren Fredrik Lindströms doktrin. Det samma gäller också ordanvändning, ta till exempel ordet ”spendera”. Från att det varit otänkbart att spendera tid, är det numera ett accepterat uttryck. Den här typen av språklig slapphet retar gallfeber på mig.
Språkpolis som jag är, förstår jag ändå att språket förändras och det är klart att det måste finnas flexibilitet i reglerna för att språket ska kunna följa med hur kulturen och samhället utvecklas. Jag ser ändå en fara i att i allt för hög utsträckning låta språket leva som det vill utan någon form av toppstyrning och regelverk.
Språket har nämligen också en demokratisk aspekt. För det första är det fråga om barns och ungas inställning till språk. Visserligen har unga alltid skapat ett eget språk för att differentiera sig från sina föräldrars generation. Men i dag får ungdomar också ta del av allt mer okontrollerad och felskriven text via internet, där man kanske ännu för femtio år sedan kunde lita på att merparten av den skrivna text som en människa utsattes för hade kontrollerats av någon som hade koll på språk. Det är farligt om skolan blir den sista bastionen för korrekt språk, eftersom det knappast ses som motiverande att pränta in grammatikaliska regler om man lever i en värld där sådana ändå inte följs. Dessutom kan det leda till en allmän slapphet då det gäller språk. Innebörden blir det viktiga och sättet som saker och ting uttrycks på får sekundär betydelse. Det igen leder till att man inom olika instanser som medier, myndigheter, etc. får allt fler möjligheter att uttrycka saker och ting som man vill, och kanske frestas till att börja mynta alldeles egna uttryck och fraser som passar ens syften.
Slutresultatet blir ett samhälle med en befolkning som inte längre bryr sig om att lära sig korrekt språk ”så länge som folk förstår vad man menar” och en allt mer splittrad språkfilosofi från auktoritetshåll. Det här ger företag och myndigheter möjlighet att dupera, vilseleda och gömma saker och ting i och bakom språk. När det inte längre finns strikta regler för vilken betydelse vissa ord och uttryck har, går det lätt att i lagtexter, kontrakt och dylikt skriva om saker och ting så att till exempel företag och kommuner kan avsäga sig ansvar eller tolka texter på ett för mottagaren ofördelaktigt sätt.
Det här kan skapa en ännu större klyfta mellan hög- och lågutbildade och speciellt riskabelt kan det bli för folk som har ett annat modersmål än majoritetsbefolkningen. Finlandssvenskarna kan komma i kläm om vi plötsligt får en situation där intresset för svenskan är så slappt att inte ens lagskrivarna längre kan hålla i sär äpplen och päron. För invandrare blir det en riktig soppa.
Därför gnäller jag om att man ska använda ett korrekt språk där orden betyder det som de är avsedda att betyda, och därför retar jag upp mig på grammatikfel och särskrivningar. Speciellt då det gäller myndigheter och medier, för det är de som anlägger tonen för inställningen till språket.
