Tazara Line

av Heidi Johansson

Kanske anade vi redan vid biljettköpet att det skulle bli ett äventyr. Vi hade precis skumpat fram de åtta timmarna från Livingstone till Lusaka och svängde in på huvudstadens livliga busstation. Egentligen trodde vi oss ha gott om tid, men skyndade ändå för säkerhets skull till Tazara House ett stenkast bort för att få tag i tågbiljetter. Ett flertal trappavsatser upp, i slutet av en lång korridor kantad av för det mesta tomma kontorslokaler, satt en ung flicka bakom ett bord. Hon bekräftade att det var henne vi sökte – och tillade att det var tur att vi kom just nu, för hon hade precis tänkt stänga för dagen. Jag sa att vi då måste ha sett fel på öppettiderna, vi tyckte oss ha sett att kontoret skulle vara öppet till fyra. Så är det också vanligtvis, sa flickan, men jag har en tent på universitetet imorgon och tänker snart gå hem och läsa.

När vi väl klivit upp på tåget började vad som skulle bli tre dygn av den mest bisarra blandning av lyx, misär, minutiös koordinering, slarv – och inte minst – hisnande vackra vyer. Frukost, lunch och middag serverades in i kupén på porslinstallrikar. Maten var rätt enformig – höna, ketchup och pommes frites till lunch och middag, omelett med toast till frukost – men ritualen ett välkommet avbrott i vardagsdunket. För dunkade gjorde det. Ofta hoppade tåget så högt upp att vi egentligen inte blev förvånade över att resan fick ett abrupt slut när godståget framför oss hoppat just så högt att det inte längre lyckats pricka in skenorna när det landade.

Vattnet ombord tog slut efter bara några timmar. Toaletter liksom lavoarer slutade fungera, men krisen visade sig ha gett upphov till en väloljad räddningsoperation. Tåget stannade med jämna och ojämna mellanrum i vad som såg ut att vara mitt i ingenstans. Sedan, plötsligt, ur någonstans, längs nästan osynliga stigar trädde de fram. Kvinnor i alla åldrar, i långa rader, med varsin vattenhink på huvudet. Förbluffad såg jag hur tåget stannat så att varje stig, varje rad av kvinnor befann sig exakt framför dörren till en av tågets vagnar. Tågpersonalen lutade sig ner för att ta emot vattenhinkarna och skickade dem så vidare från hand till hand i riktning mot toaletterna och köket.

Då tåget stannade i en större by skyndade sig byborna fram med klasar av frukt som de sålde genom fönstren. Andra sålde fisk, vatten, juice – någon sålde t.o.m. skor och läderrockar. Jag försökte dölja min nyfikna blick bakom gardinen, inte stirra, bara låtsas blicka lite förstrött när jag insåg att en hel klunga bybor samlats utanför vårt kupéfönster för att titta på oss och skratta. M’sungu! ropade de, pekade på oss och ropade dit alla sina vänner. Då var det bara att träda fram, återgälda leendena, skrattet, vinkningarna och handskakningarna. Ängsligheten över att betrakta försvann så.

Nej, fram till Dar es-Salaam kom vi aldrig. Godståget framför oss spårade ur, och vi tillbringade en infernalisk natt i en dallrande het dalsänka, insvepta i svettdrypande lakan, fråntagna allt ljus, med myggsurr i öronen och kackerlackor klättrande längs kupéväggarna. När tåget inte var i rörelse fungerade varken ljus eller luftkonditionering. Det enda stället där livet envist fortsatte var i tågets bar. Jag sov inte en blund, låg bara och räknade minuterna tills det skulle bli morgon så att vi kunde lämna tåget för en dalladalla, som skulle ta oss till närmaste stad. Det visade sig att också den här räddningsoperationen var väl inövad. Och att tåget endast i undantagsfall brukade komma fram. Då kom jag ihåg alla de höjda ögonbrynen hos de Livingstonebor och Lusakabor som vi träffat. Tazara Line?? Verkligen? Och det gåtfulla leendet hos flickan i Tazara House när jag frågat hur dags vi skulle vara framme i Dar es-Salaam.

 

Heidi Johansson

är frilansare

Lämna en kommentar