”Varför?”

av Caterina Stenius
Caterina Stenius

Caterina Stenius

Jag borde förklara att som så många andra mänskor nuförtiden ansätts jag av frågor.”  Den här raden – plockad ur en essä av Virginia Woolf som heter Varför – kunde i sin tur vara ett svar på en fråga. Nämligen den här: Varför skriver vissa mänskor essäer? Jo, därför att de är ansatta av frågor. Precis som vi som skriver kolumner i Ny Tid. Efter att ha läst Virginia Woolfs essäer och deltagit i ett seminarium om Georg Henrik von Wrights essäistik tror jag ordet perspektiv är alldeles centralt i den fråga jag nu väljer att ställa i denhär kolumnen.

Virginia Woolf är nämligen imponerande i sin förmåga att hantera många parallellt. Samtidigt är hon medveten intill det plågsamma om att hon begränsas av sin egen klasstillhörighet, av tidsandan, de geografiska och kulturella koordinater som hon har vuxit upp med. En av de bästa, roligaste och mest generösa essäerna heter Hågkomster från ett möte med arbetarkvinnornas gille. Sjutton år efter ifrågavarande gille, som arrangerades 1913, summerar hon sina upplevelser från mötet med arbetarkvinnorna, med deras tankeverksamhet som hon talar om som en entitet; ”den”– tankeverksamheten ägnade sig då åt reformen av skilsmässolagen, åt jordvärdeskatten, åt minimilöner, mödravården, skolgång för barn över fjorton år, allmän rösträtt. ”Kort sagt grubblade den över alla typer av samhällsfrågor, och den tänkte konstruktivt och stridslystet”. Vad kunde vara rimligare än alla de bra saker de krävde? Ändå lämnas Woolf oberörd i själ och hjärta: ”Om varje reform de kräver beviljades i detta nu skulle det inte kröka ett hår på mitt belåtna kapitalistiska huvud. Således är mitt intresse enbart altruistiskt. Det breder ut sig tunt och månblekt.”  Och hon besväras av att det kvinnorna vill ha är praktiska saker som badkar och pengar. ”Att förvänta sig att vi, vars tankar flyger fritt vid änden av en stump kapital, skulle surra fast oss igen på den trånga plätten med habegär och önskningar är omöjligt”. Det är helt enkelt bättre att vara dam ”för damer önskar sig Mozart och Einstein – sådant som är mål, inte medel”. *

Den fråga som just den här essän tycks söka svaret på är varför Virginia Woolf känner sig obekväm på gillets möte samtidigt som hon verkligen sympatiserar med kvinnornas strävanden. Och hon hittar ett svar: det beror på att sann medkänsla bottnar i inlevelse som förutsätter att parterna kan kommunicera som jämbördiga – alltså helt enkelt uttrycka sig personligt, bortom sloganer. Essän publicerades faktiskt som företal till boken Life as We Have Known it by Co-operative Working Women, där arbetarkvinnor äntligen kommer åt att beskriva sin verklighet så att det nu blir möjligt för Virginia Woolf och andra med henne att möta dem som medmänskor snarare än som symboler för en klasstillhörighet.  Essän kulminerar därför i djupaste glädje över att få tillgång till dessa berättelser.

På seminariet om von Wrights essäistik fick jag lära mig att det finns två sorters retorik i essäkonsten: visshetens retorik med ett auktoritativt perspektiv och sökandets essäistik som är mer dialogiskt. Men det gemensamma för dem båda är att de aktivt strävar efter att bredda vår utblick, konfrontera psykologiska nivåer med samhälleliga, historiskt tillbakablickande med existentiella, kulturantropologiska eller estetiska med etiska, allt beroende på frågeställningen. Som helhet betraktad ger essäistiken otroliga möjligheter att öka vår klarsyn. I essän finns också alltid en tidsdiagnostisk dimension.

Jag märker att jag saknar essäer i vår tid med sin allt mer oöverskådliga samhällsutveckling. Det behövs mängder av bidrag för att vi ska kunna nysta upp härvan av orsakssammanhang så att den ens blir aningen mer hanterlig för demokratisk styrning. Just nu borde sådana skrivas och läsas flitigt, för vi förlorar siktet ju längre ekonomins diktatur får råda. Idag gäller det ju att ge ekonomin den funktion den ska ha som tjänare, och en genomgripande värdediskussion med kraftigt vidgade perspektiv kunde desarmera den. Varför är den diskussionen så otroligt frånvarande?

Frågan är om ens det skulle räcka. Merete Mazzarella avslutade sitt inlägg i von Wright-seminariet med att lätt dystopiskt citera von Wright som i Vetenskapen och förnuftet skriver om demokratins två förutsättningar: ”Den ena är, att genomsnittsmedborgaren kan bilda sig en egen mening om frågor, som berör hans personliga intressen inte bara för ögonblicket utan också på längre sikt. Den andra är att han kan överblicka följderna av sina handlingar och åtaganden så väl, att han kan ta fullt ansvar för hur han nyttjar sina lagliga fri- och rättigheter. I ett småskaligt samhälle med en relativt enkel administrativ och ekonomisk struktur samt relativt hög bildningsnivå är det rimligt att tänka sig dessa villkor uppfyllda. I ett storskaligt samhälle med en komplicerad styrapparat och mångsidiga beroenden av omvärlden är det inte alls säkert, att nämnda förutsättningar överhuvud kan uppfyllas.”

Visst är det så, nickar man och suckar – vi får väl ge upp då. Men jag vill tro på att enskilda individer på alla samhällsnivåer har en möjlighet att påverka precis det som von Wright kallar överskådlighet bara genom att inte låta värderingar man absolut inte delar leka katt och råtta med en.

Jag kommer att tänka på en scen i den fina danska (igen!)TV-serien Borgen, där statsministern, som är en av seriens huvudpersoner, ställs inför ett hot från näringslivets sida. I regeringsprogrammet står att man ska lagstifta om kvinnokvoter på 40 procent i bolagens styrelser, men då saken drivs hotar näringslivet att flytta verksamheten utomlands och därmed sänka levnadsstandarden i landet med ett slag.  Regeringen är beredd att backa. Man kan inte riskera att Danmarks ”Nokia” tar sin Mats ur skolan. Men statsministern tänker lite till innan hon ger sitt svar till Mr. Näringsliv. Hon studerar mannens bakgrund och det visar sig att han är en sann patriot som dekorerats med alla rikets högsta förtjänsttecken och att han brukar spela schack med drottningen på torsdagskvällarna. Varför skulle han vilja svika Danmark? Hon känner sig därför aningen tryggare då hon överraskar honom med sitt svar. Regeringen tänker inte svika sina intentioner, säger hon, och förklarar sig mycket tydligt. Nu kan jag inte citera ordagrant men andemeningen i det hon säger är ungefär följande: Er uppgift är att skaffa pengar till landet, regeringens uppgift är att värna om demokratin. Ifall ni skulle bestämma över regeringen skulle vi inte längre ha en demokrati, och det vill ni ju inte?

För mig riktar det här lilla replikskiftet i all sin enkelhet (förenkling) ett strålkastarljus in i ekonomins diktatur. Med ens blir det tydligt att den här sortens personer, som statsministern, som inte tappar bort sina värderingar när det blåser, borde finnas på alla upptänkliga nivåer i vårt samhälle. Men existerar de alls annat än i dansk fiktion? Varför är det så? Det behöver inte vara så!

Caterina Stenius

* Boken heter Kvinnor, vilket är en bra sammanfattning av innehållet.  Det är den andra boken utgiven av Ellerströms förlag (igen är Ellerströms framme! Och bevisar något om förlagsbranschens möjligheter!) i en serie där Woolfs essäer från olika samlingar och tidskrifter grupperas tematiskt i utmärkta nyöversättningar av Rebecca Alsberg och försedd med för läsningen nödvändiga och insiktsfulla kommentarer av Maria Green.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.