Journalisten Lisa Bjurwald har blivit en kändis och en auktoritet på ett trist sätt. Hon skriver om rasism och främlingsfientlighet och det väcker lika starka känslor i Sverige som här. Samtidigt visar det hur viktig hennes insats är.
När Lisa Bjurwald besökte Helsingfors förra veckan för att presentera den finska översättningen av sin bok, Euroopan häpeä (Art House), fick en intervju med henne rubriken ”En svensk om sannfinnarna: ’Inte ens våra rasister är så dumma’ ”. Sedan sverigedemokraterna kom in i riksdagen har de lärt sig elementärt folkvett bättre än våra sannfinnar. Men det gäller inte deras anhängare, på nätet hopas invektiven mot henne och hon kallas ”Sveriges vidrigaste kvinna”.
Det bekräftar förstås att Europas skam (som presenterades av Antonia Wulff i Ny Tid 24.6.11) är en viktig bok. Lisa har en lång journalistisk bana bakom sig, fast hon är bara 32 år – hon började nämligen redan som 16-åring. Efter sin tid som skribent på Expressens ungdomssida och sina studier i statsvetenskap hade hon arbetat som ledarskribent på både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Hon har alltså ingen vänsterbakgrund, som kanske de flesta som ägnar sig åt dessa frågor. Hon beskriver sig som liberal, men säger också att det i Europa mest är de socialdemokratiska partierna som varit aktiva för invandrare, medan liberalerna och de konservativa inte gjort något.
– När jag som tonåring deltog i antirasistiska marscher följde politiker och journalister med dem, det gör de inte längre.
Sexigt och sunkigt
När hon för flera år sedan började skriva om främlingsfientlighet var det inget hett ämne, det var ”mycket osexigt”, säger hon. Åren 2006–11 tillhörde hon den antirasistiska tidskriften Expos ”ideella redaktion”, och det kan redan ha varit lite mediasexigt, författaren Stieg Larsson hade nämligen varit dess chefredaktör fram till sin död 2004. När jag nämner att jag var uppe på redaktionen någon gång under 1990-talet säger hon: ”det var väl sunkigt”. Men hon berättar också att Stieg Larssons far och bror ger en stor del av intäkterna från ”Millennium”-böckerna till Expo, som därför numera har en betydligt bättre ekonomi.
Under de fem åren på Expo jobbade hon hårt och gav sedan plats för yngre – ”nu vill alla jobba där”. Men det är inte ofarligt, alla journalister på Expo har t.ex. skyddad identitet.
– Sverigedemokraterna har svartlistat journalister och man måste vara försiktig när man jobbar med extremister, det är något man vänjer sig vid.
I Milenas anda
Viktigt för Lisa Bjurwald var det Milena Jesenská-stipendium som hon fick 2009 för projektarbete med Institut für die Wissenschaften der Menschen (IWM) i Wien som utgångspunkt. Hon använde det huvudsakligen för de reportageresor som bl.a. ligger som grund för denna bok. Hon säger att hon inte just hann sitta på institutet, vilket kanske är synd med tanke på det forskningsarbete främst kring utvecklingen i Central- och Östeuropa som görs där.
Men å andra sidan har hon jobbat just i Milena Jesenskás anda. Tjeckiska Milena var ju en av Franz Kafkas kärlekar och en tidig upptäckare av honom som nydanande författare, men hon var också en journalist som skrev fina reportage och som på 30-talet modigt slog larm om det nazistiska hotet (vilket ledde till att hon slutade sina dagar i ett koncentrationsläger).
Lisa säger att hon ville skriva en lättillgänglig bok baserad på klassiskt reportage – ”i en tid hotad av snuttifiering är det en sann lyx för en journalist att få möjlighet till det”.
– Jag kunde inte ta med hela EU, inte heller Ryssland – det skulle vara värt ett speciellt projekt. Jag har försökt visa hur stora skillnaderna är mellan olika länder, men också hur vi är bundna till varandra.
Den fascistiska traditionen
– För mig var det t.ex. ett mysterium hur extrempartiet Jobbik med sina 30-talsfasoner kunnat komma in inte bara i ungerska parlamentet, utan också i EU-parlamentet. Men jag tror att deras marscher i uniform kan föra ungrarna tillbaka till rötterna. I Väst- och Nordeuropa skulle det inte fungera. I Ungern står de för ett starkt ledarskap i den fascistiska traditionen. Där får man ofta höra att judarna försöker köpa upp Budapest. De har inte just några muslimer, men de har samma konspirationsteorier, fast andra måltavlor.
Säkerhetspolisen i många länder ser dessa rasistiska grupper som ett hot på mycket låg nivå och det samma gäller medierna.
– I Storbritannien har det förekommit många rättegångar mot högerextremister, men man ser inte just nyheter om det. För några år sedan arresterade polisen i misstag en bombman, som visade sig ha den största arsenalen man sett, men inte skrevs det mycket om det.
Från nazister till islamofober
När medierna koncentrerar sig på dem som i likhet med Anders Behring Breivik ser faran för en islamisering av Europa, föreställningen om ett kommande Eurabia, och därför granskar t.ex. relationerna mellan extremhögern i Europa och Israel, har neonazisterna av den gamla skolan glömts bort.
– Hur kunde t.ex. mördarligan i Tyskland hålla sig i skymundan så länge? De måste ha haft beskyddare. I det forna DDR har nynazistiska grupper trätt i stället för den gamla staten och driver daghem, sportföreningar och medborgarorganisationer, lite som Hamas och Hizbollah i Libanon. I Italien finns liknande nyfascistiska organisationer.
Enligt Lisa har man inte kunnat tolka islamofobin rätt.
– Man har sett den som en legitim kritik av islam. Också jag har kritiserat burqan och andra aspekter av kvinnans ställning i islam, men sverigedemokraterna och andra inriktar sig inte på detaljer, utan förnekar islam totalt.
Ändå har de rasistiska partierna i allmänhet lyckats skaffa fascismen ett ”nytt mjukare ansikte”.
– De är mycket mera sofistikerade än de gamla nazisterna, de vet hur de ska manipulera pressen. Tror någon de verkligen bryr sig om kvinnans ställning i islam? Det är bara en civiliserad mask.
Lisa Bjurwald uppmanar oss att inte fästa så stor vikt vid de rasistiska partiernas program, som vanligen är tvättade, utan i stället läsa deras bloggar, följa med deras nätverk på internet och titta på deras kontakter.
– Sverigedemokraternas utrikespolitiska talesman är t.ex. moderat i sina uttalanden, men han har djupa kontakter till antijihadrörelsen.
Sannfinnarna har inte några nynazistiska rötter, men en del av det de säger skulle sverigedemokraterna inte kunna säga, det är alltför grovt. Lisa Bjurwald förvånar sig över att de andra partierna inte reagerat starkare.
– Det går så fruktansvärt fort att vänja sig. I Sverige har det redan uppstått en onödig respekt för sverigedemokraterna.
Rasisttankar
Vill man se hur rasisterna tänker kan man googla på Lisa Bjurwald. I topp kommer sajter som Flashback, som inte ens är extremistisk, men ändå har en diskussionstråd rubricerad ”Nu sänker vi journalisthoran Lisa Bjurwald” med över 100 inlägg av signaturer som ”adolfhilter”. De kommer med alla invektiv man kan tänka sig: ”paranoid virrpanna”, ”rasförrädare”, ”judinna och sionistisk extremist”, ”stenkastarvänster”, ”svenskhatande”, ”illröd kommunist”. Naturligtvis kommer sexismen också fram: hon sägs vara ful, ändå vill flera skribenter våldta henne, medan en inte frestas: ”nackskott, anser jag”.
Peter Lodenius
