Österbottningen Sami Luoto (Samuli Edelmann) är byggenter-prenör. Att hans drömmar kretsar kring ett hus till familjen är väl bara naturligt. Samtidigt är denna dröm mycket allmän (som t.ex. i Kari Hotakainens roman Löpgravsvägen, 2004). Vanligtvis ger den upphov till ”den finska mannens sorg”.
Till skillnad från Aleksi Mäkeläs Pahat pojat bjuder hans nya opus på en lite väl påklistrad happy end, men i övrigt sällar Kotirauha sig till de tungsinta och dramaturgiskt svaga verk som tyvärr är kännetecknande för den moderna inhemska filmen.
Även Samis far (en parant Aake Kalliala) var företagare. Denne besserwisser har en poäng i det han predikar för Sami: man ska finansiera sin verksamhet med intäkterna i stället för att ta lån.
Sami är nämligen skuldsatt upp över öronen. Han planerar att bygga fyra nya villor samtidigt som han har två osålda och en halvfärdig. Lågkonjunkturen slår till, folk slutar köpa hus, banken drar undan sitt stöd. Snart kan Sami inte betala ut lön till sina arbetare.
Bland dem finns en änkling (Tommi Korpela) med två ungar. När det går illa för Samis firma är det dessa ”samhällets olycksbarn” som drabbas på riktigt.
Likväl vill filmmakarna att vi främst skall tycka synd om Sami. Edelmann porträtterar honom som en samtidigt velig, godhjärtad och stundom aggressiv person. Föga anar Samis fru (Katariina Kaitue) att deras goda liv bygger på en lögn: i stället för att berätta om sin firmas konkurs planerar Sami en dyr konfirmationsfest för dottern.
Filmens karaktärsgalleri innefattar Samis bror (Santeri Kinnunen) som är polis, deras patetiska mamma (Petra Frey) och Samis skumme svåger (Kristo Salminen). Honom anställer Sami på sin frus begäran – ett drag som han kommer att ångra.
Filmens berättarteknik med ständiga flashbacks förbryllar. Var tioende minut rullas handlingen bakåt till ”Sex dagar tidigare”, ”Två månader tidigare” o.s.v.
Det blodiga drama som utvecklas mot slutet berör inte på djupet: framställningen för tankarna till en gammaldags tevefilm. De inblandade levererar sina repliker nästan mekaniskt. Inte ens i far- och sonuppgörelsen flyter dialogen naturligt.
I viss mån räddas filmen av skådespelarnas fina insatser. Mytomanen Sami intresserar. Någon narcissistisk dimension som hos Daniel Auteuil i filmen L’Adversaire (Lögnen) får han aldrig. I stället har Sami farsartade drag, t.ex. i en drömsekvens där han rånar en bank (ett citat ur Aki Kaurismäkis Mannen utan minne).
Zinaida Lindén
Kotirauha. Regi: Aleksi Mäkelä. Manus: Marko Leino (efter hans roman). Foto: Pini Hellstedt. I rollerna: Samuli Edelmann, Santeri Kinnunen, Katariina Kaitue, Kristo Salminen, Aake Kalliala. Drama. Finland, 2011.
