Amerikansk verklighet

av Nora Hämäläinen

Först och främst vill jag se på människorna och landskapen fritt från en särskild agenda, säger fotografen Joakim Eskildsen som är aktuell med bilder av fattiga mänskor i USA.

Den danske fotografen Joakim Eskildsen (f. 1971) är kanske bekant för Ny Tids läsare som mannen bakom fotoprojektet The Roma Journeys (bland annat utkommet som bok med texter av Cia Rinne), som följer med romers liv runtom i Europa. Eskildsen som utexaminerades 1998 från Konstindustriella högskolan i Helsingfors har varit verksam i Danmark, Finland och Tyskland. I höst har han varit aktuell med projektet American Realities: bilder av människor som lever under fattigdomsgränsen i USA, publicerade i Time Magazine. Ny Tid publicerar en del av bilderna på sidorna 12–14 i detta nummer, och ville förstås även höra mera om Eskildsens arbete. Eftersom han numera är bosatt i Berlin är denna intervju undantagsvis gjord per e-post.

Hur kom du på tanken att fotografera fattiga människor i USA? Var det någon speciell händelse, erfarenhet som väckte ditt intresse? 

– Det var Kira Pollack, bildredaktör på Time Magazine, som kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av att fotografera människor som levde under den officiella fattigdomsgränsen i USA. Time hittade områdena och kontakter till organisationer och människor, men annars hade jag fria händer. På tre av fyra resor samarbetade jag med frilansreportern Natasha del Toro.

Hur upplevde människorna du fotograferade ditt arbete, hur upplevde de bilderna (om de har sett dem)?

– Människorna vi mötte var faktiskt mycket öppna och enkla att komma i kontakt med. Ofta var folk också väldigt stolta över att en fotograf ”från Time” var intresserad av deras liv.

Du har ju tidigare arbetat länge med att fotografera romer; vilka likheter och olikheter ser du mellan den europeiska fattigdomen och den amerikanska?

– Det är så svårt att generalisera över så stora och heterogena grupper av människor, men jag tyckte mig skönja vissa helt grundläggande skillnader i den konkreta situationen. USA:s 50 miljoner fattiga – det är nästan var sjätte i USA – är en bred vifta av folk med mycket olika bakgrund, några nyfattiga, andra emigranter som kommer från väldigt ödmjuka förhållanden och drömmer om de amerikanska möjligheterna. Fattigdom i USA betyder nästan alltid även ett förfall av kultur till den billigaste och osundaste amerikanska livsstilen i hänsyn till allt från boende, mat, social trygghet, transport och kultur.

– Om man lever under den officiella fattigdomsgränsen så bor man oftast i områden som är rätt så otrygga. Det finns mycket kriminalitet, och barn kan i många områden inte gå ut ensamma. Ofta var husen vi besökte alldeles tillbommade, och fönstren förtejpade med plast. Det gjorde de för att skydda sig mot ovälkomna blickar. Byggmaterialen är de billigaste, och luften inomhus dålig. En stor del av året används dessutom luftkonditionering, ifall man alltså har råd med det.

– På grund av den dåliga infrastrukturen är människorna totalt beroende av bilkulturen. Det innebär också att man kan förlora sitt jobb och bli hemlös på grund av att bilen inte fungerar och man försenar sig till arbetet. I områden där de fattiga bor finns det inte tillgång till hälsosam mat. Ofta är det bara stora billighetskedjor eller fast food som finns. Sund mat som grönsaker är förhållandevis dyr och folk får tiofaldigt så mycket junk food till samma pris. Det leder till att många bli sjuka av den dåliga maten. När man inte har någon sjukförsäkring kan även mindre hälsoproblem få familjens ekonomi ur balans, och många har blivit hemlösa på grund av en enkel sjukhusvistelse. Minimilönen i USA är så låg att man för att kunna klara sig överhuvudtaget – ha bil, hus och köpa mat – måste ha flera arbeten.

– Förvånansvärt många människor som vi talade med hade diagnostiserats som manodepressiva och fick motsvarande medicin, bland dem var oroväckande många barn. Vi fick intrycket av läkarna mycket lättvindigt diagnostiserar depression hos patienterna. Tevemediets inflytande är massivt och människorna upplever sig själva som förlorare då de inte kan leva upp till de ideal som visas upp för dem på teve.

Något som är bra är alla gräsrotsinitiativ och hjälporganisationer som på eget initiativ hjälper de hemlösa och fattiga människorna på ett beundransvärt sätt. Det var mycket livsbekräftande och hoppingivande.

– Av den romska minoriteten i Europa som omfattar ca 12 miljoner människor är det ju bara en del som lever i fattigdom, så det verkar lite opassande att jämföra fattigdom på basis av tillhörighet till en grupp. Kanske man ändå kan säga så att misär inte känner några gränser, men fattigdom kan se olika ut, och de reella villkoren i Europa skiljer sig från dem i USA med hänsyn till infrastruktur, bilberoende, näringstillgång, ländernas historia och massmediernas inflytande. Om man vill nedlåta sig till en generaliserande konklusion kan man kanske säga att fattigdom i Europa inte nödvändigtvis behöver innebära ett kulturellt och hälsomässigt förfall i den grad som det gör i USA. Den amerikanska ursprungsbefolkningens situation är ett helt kapitel för sig. Situationen är desperat, de flesta lider mentalt och fysiskt. Historien är ett öppet sår.

Är fotograferandet för dig en samhällskritisk verksamhet, undersökning, konst?

– För mig är fotografi alltid i första hand ett personligt arbete. Det är essentiellt att jag har ett eget intresse i det. Utan det skulle jag inte alls veta vad jag skulle fotografera. Ljuset är centralt för mig. Den samhällkritiska aspekten kommer i andra hand, men blir under projektets gång alltmera intressant, och belyser processen på ett eget sätt. Först och främst vill jag dock se på människorna och landskapen fritt från en särskild agenda.

Dina bilder är fulla av skönhet, värdighet och också hopp: finns det en risk för att man esteticerar fattigdomen? Hur förhåller du dig i så fall till den risken?

– Jag försöker att se på människorna med ett fritt sinne där beskrivningar som rik eller fattig eller halvfattig egentligen inte betyder något. Jag tar inte bilder på ett annat sätt av fattiga än jag skulle ta av rika. Det handlar mera om ett sätt att se världen på.

Hur har bilderna tagits emot av den amerikanska publiken?

– Det verkar som om fattigdom i USA är ett mycket omdiskuterat ämne, särskilt på senare tid. På basen av mottagandet av serien i Lightbox (Time Magazines fotoblog)får man intrycket att det finns delade meningar om orsakerna till fattigdomen. Myten om den amerikanska drömmen är oerhört stark i USA, och det verkar som om folk är desillusionerade över att det är så svårt att klara sig i USA idag. Många av dem vi mötte sade att den amerikanska drömmen inte finns längre, utan att det bara finns detta, den amerikanska verkligheten.

Nora Hämäläinen

Joakim Eskildsens svar är översatta av Cia Rinne

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.