Svante Lundgrens bok om de kristna i Mellanöstern är en partisk inlaga, men visar samtidigt att gränsen mellan extremism och vardagstänkande, anpassning och opportunism, politik och överlevnadskonst inte alltid är så lätt att dra.

Det stämmer inte att kristendomen först slog rot i västerlandet. De första kristna kyrkorna uppstod i Orienten och de flesta fortlever där, om också inte alltid i högönsklig välmåga. ”Innan England fick sin första biskop i Canterbury hade Österns kyrka metropoliter i städer som Mer och Herat, i dagens Turkmenistan och Afghanistan”, skriver teologen Svante Lundgren i inledningen till sin nya bok Stanna eller inte stanna. De kristna i Mellanöstern. ”Innan Polen blev kristet hade biskoparna i Bukhara, Samarkand och Patna upphöjts till metropoliter.” Och den östliga patriarken, med sitt säte söder om Bagdad, ledde ett samfund som var större än påvekyrkan i Rom och än den kyrka som patriarken i Konstantinopel regerade över.

Det är också så idag att majoriteten av de kristna lever utanför västerlandet, och även om västerlandets kristna förföljt andra (och varandra) i trons namn är en majoritet av dem som idag förföljs för sin trostillhörighets skull kristna. Dessa förföljelser, menar Lundgren, pågår inte minst i de områden där kristna kyrkor först slog rot – i det Västasien (eller Mellanöstern) som i hög grad har präglats av två tusen års konfliktfyllda relationer med västerlandet. Lundgren har träffat utsatta kristna befolkningar i fyra typsamhällen: ett sekulärt, Turkiet; ett numera sekteristiskt, Irak efter Bath-regimen; ett blandat religiöst, Libanon, där de kristna för inte så många decennier sedan utgjorde befolkningsflertalet; och ett etnoreligiöst, Israel, med sina arabiska rest- och randområden.

Lundgren har inte bott några längre tider i de uppsökta områdena; det är rejäl journalistik han har gjort, inte en vetenskaplig undersökning. Samtal och intervjuer utgör en stor del av det material han utnyttjat, i mindre utsträckning har han tillgodogjort sig litteratur. Den bild han målar uppvisar å ena sidan stor religiös mångfald; å andra sidan finns det ett tydligt mönster av minskande kristna gemenskaper och bosättningar. Mångfalden rymmer inomkonfessionella motsättningar, och tillbakagången för kristna kyrkor är nästan alltid resultatet av ekonomisk diskriminering och oförmånlig social behandling. De kristna kyrkorna är inte missionerande, för att inte provocera en omgivning som många uppfattar som i tilltagande utsträckning fientligt sinnad. En kristen diaspora är redan etablerad och den utgör i sig en magnet för att locka fler kristna till emigration. Ytterligare uttunning står för dörren.

anti-islamisk grundton

Det är en partisk inlaga som Lundgren har skrivit. Han är av allt att döma en passionerat kristen människa. Men för honom är kristen, liksom jude eller muslim, inget uttryck för en speciell andlighet, det är en etnisk beteckning. En kristen palestinier behöver inte vara en praktiserande religionsutövare, där
emot är han säkert en aktiv medlem av sitt lokalsamhälle och en hängiven anhängare av den palestinska saken. Lundgren anmärker syrligt att många av de mest militanta palestinska ledarna har varit kristna – hans sympatier i den israelisk-palestinska grundkonflikten ligger helt klart i den sionistiska vågskålen, han talar om Jerusalem som Israels huvudstad, utan att låtsas om att även andra har anspråk på denna stad och anser att den har berövats dem. Följaktligen anmärker han att israeliska övergrepp på kristna och muslimer systematiskt uppförstoras i rapporteringen, medan exempel på islamisk jude- och kristendomsfientlighet ofta negligeras. ”Aldrig har de kristna i Betlehem haft det så dåligt som nu då vi styrs av den palestinska myndigheten”, låter han en av sina intervjupersoner säga.

Den anti-islamiska grundtonen i boken är således omisskännlig. Författaren kan anklaga kristna ledare i Palestina och Israel för att ”ställa in sig hos muslimerna”. Samtidigt visar han förståelse för libanesiska falangister som under inbördeskriget i början av åttiotalet gick hänsynslöst fram, och i största samförstånd med den israeliska regeringen, för att rensa i de palestinska flyktinglägren. Naturligtvis är hotet mot de kristna i Irak akut blodigt, efter spektakulära kyrkomassakrer, bland annat i huvudstaden. Men inte ens där ser Lundgren med oförvillat öga: att det sekteristiska våldet släpptes löst genom västmakternas intervention under en bekännande kristen amerikansk president. Kristna led inte mindre under Bath-regimen, alltså Saddams välde, försäkrar Lundgren. Det är möjligen sant, men det är under ockupationsstyret som massutvandringen av kristna har skett. Också i nordöstra Irak iakttar han en snabb kurdifiering av områdets assyrier. Kristen autonomi i Ninevedalen förefaller att vara ett utsiktslöst projekt.

kristen diaspora i Kista

Men kristna enklaver framhärdar och fortsätter att kämpa. På sina håll, som i sydöstra Turkiet, reser sig uråldriga klosterbyggnader som motståndssymboler. Tiden tycks stå stilla. Det är en villa: befolkningsrörelserna pågår hela tiden. Sverige är ett land som har blivit bekant med utvandrare från alla de ställen Lundgren besökt. En hel arameisk småstad lever sedan några decennier i närheten av Arlanda flygplats norr om Stockholm. I Södertälje frodas orientaliska subkulturer, då och då sargade av mordiska gänguppgörelser.

Lundgren har medvetet begränsat fokus. Hade han inkluderat det post-Mubarakska Egypten skulle han ha fått ännu ett fall av kristen utsatthet. I den förort där jag bor, Kista, firar somaliska kristna gudstjänst; inte långt därifrån, i Hallonbergen, finns en syrisk-ortodox helgedom. I andra delar av storstaden, och i andra av landets städer, existerar muslimska populationer, ofta sammanfösta i ghettoliknande bostadsområden.

Det skulle vara en löjlig politisk matematik att försöka ta reda på vilka av dessa, och deras anförvanter i hemländerna, som har anledning att känna sig mera utsatta och förföljda än andra. Samtliga har rätt att räkna med vår förståelse och medkänsla.

Viktigt är inte alltid vilken ideologisk färgning en framställning har. Viktigt är vad som kan läsas ut av själva texten. Vad man kan läsa ut av Lundgren bok är att gränsen mellan extremism och vardagstänkande, mellan anpassning och opportunism, mellan politik och överlevnadskonst inte alltid är så lätt att dra. I så blandade samhällen som dessa fyra ”orientaliska”, korsar lojaliteterna varandra många gånger om. Mellanöstern har länge varit en krutdurk. Det koloniala arvet är fortfarande manifest. En sak kan man vara förvissad om: de transatlantiska vansinnesräderna över Libyen, illegala från sin FN-resolutionära begynnelse, och den illa dolda mordinstinkten hos det västerländska ledarskapet med lynchmobben som den ultimativa, ofrånkomliga konsekvensen (se Hugh Roberts, ”Who said Gaddafi had to go?”, London Review of Books, 17.11. 2011) har inte underlättat situationen för kristna människor i denna del av världen.

 

Anders Björnsson

Svante Lundgren: Stanna eller inte stanna. De kristna i Mellanöstern. Artos och Norma Bokförlag, 2011.

Lämna en kommentar