I sin essä ”Diktatorns blodiga kropp” i Hbl 4.12 tog Kjell Westö upp en av vår tids obehagligare och förbryllande drag: den aptit som människor (åtminstone sedan 1989) tycks ha på döda diktatorer. Han menar att vi egentligen inte alls kommit särskilt långt från den tid då offentliga avrättningar var ett folknöje:
”(N)är fotojournalistiken fick sitt genombrott, flyttade våldet in på tidningssidorna. Efter ytterligare några årtionden kom avrättningarna in i våra vardagsrum via teven (tänk Vietnam). Och nu kan man se mobilfilmade diktatorer och icke-diktatorer dö nästan i realtid.”
Westö känner sig olustig inför höstens nyhet om att Gaddafi blivit dödad och funderar om det kanske har att göra med hans identifikation, inte bara med det libyska folket, utan också med Gaddafi själv. ”(O)m jag i ett förbiilande ögonblick identifierar mig med honom i dödsskräckens stund så måste det innebära att jag ser min egen potential för ondska.”
Det här är en viktig påminnelse för de västerlänningar och utlänningar som hurrar över mord på diktatorer och terroristledare och andra ökändisar. I den mediala nyfikenheten, frosseriet i blodiga detaljer, finns det mycket som visar att vi absolut inte är rättvisans förkämpar.
Än mera problemetisk är den typ av rättvisepatos som till exempel den gröna presidentkandidaten Pekka Haavisto gav uttryck för på sin blogg där han i våras skrev: ”över bin Ladens slut kan alla de vara glada, för vilka fred och mänskliga rättigheter är viktiga.” Usama Bin Laden var förvisso bara en terroristledare, men liksom Gaddafi blev han avrättad utan rättegång. Man kan påminna sig om att vi här i norden i regel inte godkänner avrättning ens efter rättegång.
Men de dansande och tjoande människorna, barnen, på gatorna runtom i Libyen efter Gaddafis död är ytterligare något annat, något hjärtskärande, mitt i härvan av mestadels oaptitliga reaktioner. De här människorna är på något oemotsägligt sätt berättigade till sin glädje, eftersom världen nu är sådan att en annans död kan vara människans befrielse från en lång mardröm av förtryck, utnyttjande, misär. Det finns kanske ingen mening med att moralisera över människor för den lättnad, eller till och med glädje, de känner när en förtryckande diktator dör, må det ske på vilket sätt som helst.
Samtidigt är deras glädje på något sätt värre än den utomstående betraktarens solkiga frosseri, eller missriktade rättvisa, eftersom det är den glädjen som det nya samhället måste byggas på.
Hur bygger man ett samhälle på erfarenheten av glädje över en annans död?
Kanske ska man ändå inte överdramatisera den här poängen – historien är full av blodiga revolter, ibland har det blivit bättre, ibland sämre, och vilket det har blivit beror också på vem man frågar. Ändå är det inte på grund av identifikation med Gaddafi som åtminstone jag känner mig olustig, utan av identifikation med de glada libyska barnen som firade den ondes död. Detta är nämligen inte sista delen av Harry Potter-sagan, och det vore helt klart bättre för barnen själva om Gaddafi hade ställts inför rätta i domstol.
Hur som helst önskar Ny Tid er alla en fridfull jul, ett gott nytt år 2012 och ett långt fridfullt liv utan avrättningar.
Nora Hämäläinen
