I nyutgåvan av Svart hud, vita masker avslöjar den karibiska filosofen och psykiatern Frantz Fanon kolonialismens kärna.
Nu har förlaget Daidalos äntligen återutgivit den karibiska filosofen och psykiatern Frantz Fanons bok Svart hud, vita masker. Denne tänkare från Fort-de-France på Martinique har influerat såväl modern marxism som kritisk teori och postkoloniala studier. Han är mest berömd för boken Jordens fördömda, som han skrev under brinnande revolution i Alger. Men många har framhållit att det nu aktuella debutverket, kanske är ännu bättre.
Den är skriven på ett stilmedvetet poetiskt språk och är därför ibland aningen svårläst. Men texten är väl värd att tråckla sig igenom, eftersom den är så bra. Kanske kunde man önska en annan redigering av boken, ibland sträcker sig fotnoterna tre sidor, så att man tappar bort sig i löptexten. Till fotnoternas förbannelse hör att de oftast är så intressanta, att det är omöjligt att inte läsa dem då de dyker upp. Slutnoter vore därför att föredra.
I sitt arbete diskuterar Fanon erfarenheten att vara afrikanskättling, främst ur ett psykoanalytiskt och fenomelogiskt perspektiv; här förs diskussioner med bland andra Karl Marx, Jean-Paul Sartre, Sigmund Freud och G.W.F. Hegel.
strid till döds
Om projektet att klä av kolonialismen dess utanpåverk kan beskrivas som en kraftkälla, så befinner sig Fanon i den andra polen av vad Joseph Conrad påbörjade i sin kortroman Mörkrets hjärta. Om Cornrad demaskerade imperiets koloniala intentioner som genocida, hur de koloniserade genom kolonialismen reducerades till vildar, så befriade Fanon de afrikanskättade från kolonisatörens blick. Från att tidigare ha varit ett av den vita mannen definierat objekt blir afrikanen, med Fanon, istället subjekt.
Konflikten mellan den koloniserade och kolonisatören är en strid till döds; det är den koloniserades kamp för erkännande; det finns dock inget sådant att hämta i kolonialismen.
Väl medveten om den hierarkiska komplexiteten i ordet neger; använder Fanon det för att beskriva maktrelationen mellan kolonisatör och koloniserad, han vinnlägger sig om att poängtera att han talar om den martiniquiska negern, och samtidigt om negritude i ett teoretiskt och världsomspännande perspektiv. Negerns relation till den vita är definitionsmässigt ekonomiskt och politiskt ojämlik, och bygger på att negern – både av sig själv och av den vita – uppfattas som mindervärdig in i minsta vardagliga detalj.
Fanon menar att negerns situation i allt väsentligt skiljer sig från den vitas. Även om de två delar en socioekonomisk verklighet; så gäller följande hackordning: vita arbetare ser ned på judiska arbetare, och båda ser ned på negern. En afrikan är oftast neger först; även om själva ordet neger nu är taget ur bruk, så är språket rikt på eufemismer som kan ersätta n-ordet: svarta, muslimer, i USA avvänder man african och så vidare.
Men Fanon är inte intresserad av dessa bleka ersättningar – han är intresserad av maktrelationen i sig, alltså dikotomin neger–vit. Det är ännu alltför vanligt att en afrikanskättad läkare först är sin hudfärg, sedan läkare. Är läkaren europeisk, så behövs inget sådant prefix. Sedan kan man tillföra prefixet kvinnlig; läkare, säger man oftast bara om en vit manlig sådan.
varken neger eller vit
Fanon menar att negern är skapad av de vita, via kulturen och ekonomiska institutioner. Den manliga negern är en alltigenom sexualiserad varelse med ohämmad potens och libido; hans kvinnliga motsvarighet är kuvad och underdånig, med en enda önskan: att bli vit. Då texten beskriver den kolonialiserade kvinnans förhållande till den vite mannen kan den låta fördömmande, och det har den kritiserats för. Om en kolonialiserad kvinna låter sig kuvas av en vit man, så är det nog för att hon i den vita mannen ser en utväg ut ur sin prekära situation.
I det västerländska medvetandet är neger följaktligen natur och barn. När fransmännen i Paris tilltalar martiniquen utgår den förre från att den andre talar en barnsligt klingande pidgin. Men de flesta martiniquer som reser till Frankrike talar inte pidgin alls, möjligen kreol, men eftersom de vanligen tillhör medelklassen talar de istället skolboksfranska, förutom till sitt tjänstefolk. Då Fanon kom till Paris gjorde han den stötande erfarenheten att välvilliga fransmän tilltalade honom med ”Det guddomliga kuttrandet”, det vill säga kreol.
Negern är i själva verket den Andre, säger Fanon, lika mycket för martiniquen som för fransmannen i allmänhet. För en martiniquer bor negrer i Afrika, medan de själva är fransmän. Läser ett martiniquiskt barn Tintin i Kongo, så assosierar han sig själv med Tintin mot de dumma kongoleserna.
Men fransmannen i Frankrike ser martiniquen som negern, och häri finns den motsättning som ligger till grund för bokens titel Svart hud, vita masker. Fanon är både neger och vit, eller varken det ena eller det andra. Han säger: Jag ville bli neger, det var en omöjlighet. Jag ville bli vit – det var ett skämt. Det är alienation.
Fanon beskriver hur han kämpar för att leva ut sin svarthet, sin negritude, men hela tiden blir undanskyfflad som ett undantag: ”I grund och botten är du vit”, får han höra av en fransman som imponerats av hans kunskaper. Och André Breton säger om Aimé Césaire: ”Och det är en svart som hanterar språket på ett sätt som ingen vit i dag kan göra”, som om hudfärg hade med skrivkunnighet att göra. Om Fanon talar om Marx får han jämt höra: ”Vi har lyft er upp till vår nivå och nu vänder ni er mot era välgörare. Otacksamhet! Vi kan uppenbarligen inte vänta oss någonting från er.”
”Negern finns inte,” konstaterar Fanon, ”inte mer än den vite.” I rasismen är det den förtryckande som skapar den förtryckta; antisemiten – juden, islamofoben – muslimen, den vite – negern, arbetsgivaren – arbetaren, sexisten – kvinnan. Att frigöra sig är att vara subjektet som sliter av sig sina bojor. Att bli befriad – är att som objekt låta sig undsättas. Antirasismen måste syfta till frigörelse.
Frigörelsens former
Frigörelsen kan ha olika uttrycksformer och ofta blir den våldsam. Fanon ses ibland som en våldsam filosof. Men poängen är att den koloniserade reagerar så våldsamt mot kolonisatörens krav på frigörelse, att den senare inte lämnas med något annat val än att själv tillgripa våld. På det viset kan utrymme skapas för dialog.
Världen sedd ur denna syntes kan leda till flera olika slutledningar. I likhet med Marx’ klassiska citat ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”, så kan inte kolonisatörerna bomba fram demokrati i de kolonialiserade länderna (t.ex. i Afghanistan, Irak eller Libyen). Att dessa länder blir befriade innebär bara att ett förtryck ersätts av ett annat. Först i och med deras egen frigörelse kan dessa länder definiera sig själva – bortom kolonialismen – och i sanning bli demokratiska. Av människors frigörelse följer att de definierar sig själva och Fanon slutade följaktligen vara fransman, martiniquer och neger. Istället sade han upp sin anställning vid det franska mentalsjukhuset i Algeriet och anslöt sig till frihetsrörelsen Nationella frihetsfronten, FLN. Han blev rörelsens främsta teoretiker, dömd till döden som desertör i sin frånvaro. In i det sista kämpade han som algerier mot kolonimakten Frankrikes despoti mot det koloniserade Algeriet. (Han dog i leukemi, visserligen i USA, Bethesda i Maryland, den 6 december 1961, under namnet Ibrahim Fanon, men vid den slutliga begravningen i Alger sveptes hans kropp i den algeriska flaggan.) Till sist definierade Fanon sig själv en sista gång genom sina verk, särkilt genom boken Jordens fördömda (publicerad samma år som han avled, 1961) som blev den antikoloniala frigörelsens internationella bibel. Fanon blev slutligen internationalist och en av förra århundradets viktigaste filosofer.
Joacim Blomqvist
Frantz Fanon: Svart hud, vita masker. Daidalos, 2011.
