En ung man lever fångad i en kall dystopisk mardröm. Hans pengar och status låter honom undvika en sjuk världs värsta symptom, han kör snabba bilar, festar på lyxiga klubbar, har en snygg flickvän och håller sig själv i form genom att träna obsessivt varje dag.
Men under fasaden är allting inte som det ska vara. Han kan inte sova om nätterna, hans liv ter sig allt mer meningslöst och i jakt på spänning för sina avtrubbade sinnen krossar han de sista illusionerna av kontroll och förvandlar sitt liv till en hysterisk nedåtspiral.
Marcus Prests debutroman Pop är en intensiv, stilig helhet som för tankarna till så väl American Psycho som Snabba Cash. Främst kommer jag ändå att tänka på Yesim Bilgics debutroman Pause/Play från 2008, med sin snarlika skildring av överklasspsykopati, ett ruttet hjärta inne i den glittrande fasaden av skräddarsydda muskler, kläder, produkter. Bilgic placerade sin huvudperson som modefotograf i ett samtida Stockholm, medan Prests bok utspelar sig i en nära framtid, i en icke nämnd storstad som påminner om en metropolversion av Åbo där samhällsklyftorna vuxit snabbare än skyskraporna.
Romanen börjar på en för handlingen central plats, framför badrumsspegeln. Den anonyme huvudpersonen/berättaren har precis blivit färdig med ett av sina minutiöst planerade träningspass. Redan i början får läsaren veta att något är fel, kroppen som enligt all logik borde vara i perfekt skick av en bekväm men ändå aktiv livsstil visar sitt obehag genom underliga psykosomatiska symptom, näsblod och en brännande kliande känsla över hela kroppen. Huvudpersonen håller skakande i lavoarkanten för att inte klösa sönder sig som en klaustrofobisk pälsmink.
Berättelsen framskrider i inre första person singularis, som ett kontinuerligt flöde av tankar. Vi presenteras för huvudpersonens liv, hans umgängeskrets. Rika, sexiga vänner som är lika uttråkade och amoraliska som han själv och förströr sig med sprit, knark och otrohet. Varumärken som namedroppas hit och dit förstärker bilden av obegränsad lyxkonsumtion.
Känslan av alienering är påtaglig både hos berättaren och hans kompiskrets, uttråkade och avtrubbade av livet på toppen söker de kicks i amfetamin och våldsamma snuffvideor på internet. Plötsligt är berättaren involverad i organiserad kriminalitet och drogaffärer i ett handlingshopp som känns lite klumpigt, till och med för en bok med så pass blixtsnabbt fortskridande handling, och sen är det bara en tidsfråga innan blod och hjärnsubstans strittar också utanför datorskärmen.
Marcus Prests Pop är en effektfull och slipad helhet, en bra kombination mellan snabb, tight thrillerhandling och iskall stil, med en atmosfär som inger läsaren en känsla av obehag. På sina ställen blir coolheten nästan lite forcerad men den obevekliga bladvändarhandlingen ger inte läsaren någon överlopps tid att tänka på den saken. Trots det kliniska greppet innehåller romanen ändå några få utspridda tecken på djup, som hindrar den från att förfalla till endast en arrogant stilstudie och gör den till en fräsch och läsvärd fläkt inom finlandssvensk litteratur.
Otto Ekman
Marcus Prest: Pop. Schildts, 2011.
