Henrik Janssons diktsamling Brev till min K är en lägesrapport från en verklighet där föraktet för svaghet är stålhårt, skriver Peter Björkman.
Henrik Janssons nya diktsamling består av resonerande centrallyriskt självutlämnande texter om kärlek, politik, religion, åldrande/död och relationen till föräldrarna. ”Om nätterna tänker jag på / oförmågan att tala med min mamma / på pensionsutdraget som säger / att jag när det blir dags / ska ligga på fyrahundra / och på mitt periodvis så darriga psyke”.
Det finns ett drag av bluesig Cornelis Vreeswijk över Janssons texter (både Cornelis och sonen Jack figurerar också i en dikt) – social medvetenhet från underifrånperspektiv. Det är en lägesrapport från en verklighet där de lyckade Calvin Klein-människorna på gågatans uteservering öppet hånar en alkoholiserad man: ”vilken loser det där jävla fyllot”. En värld där föraktet för svaghet är stålhårt. Och jämlikhetstanken är utraderad. Jansson har en svart humor jag i detta sammanhang uppskattar: ”Jag tror inte längre på nån plats i himlen / stora ekonomiska aktörer har / redan bokat alla rummen”.
Mycket i boken handlar om alkohol (ofta för mycket alkohol) , och det är gestaltat rakt på – drastiskt och utan många skönmålande omskrivningar: ”Ja så fick man alltså / inget pris den här gången heller då / och tur är väl det / för då kan man genast gå ut / och supa sig aspackad / fast man bestämt att vara nykter / den här veckan och nästa också”.
Alla personliga och samhälleliga djävligheter förmår ändå inte skymma att det också finns ett hopp i diktsamlingen, trots ”att den hoppfullt vitblonda / bluesen övergått i mörka ballader / tungt vatten / men att det ändå är en gåva / att få simma mellan decennierna / silver och träck i samma hand / fortfarande känna smaken av apelsin / och efter alla irrfärder ha en K / att återvända till”
Om jag vore K som mottog dessa brev skulle jag hur som helst känna mig varm inombords av dem. Men det gör jag även efter att ha sprättat upp och tjuvläst det som rätteligen är K:s brev. Och efter läsningen känns personliga och politiska katastrofer lite lättare att hantera. Det inledande Sonja Åkesson-citatet stämmer således också till punkt och pricka på bokens innehåll: ”Ett varmt liv / att trä på det isande livet”.
Peter Björkman
Henrik Jansson: Brev till min K. Ellips förlag, 2011.