I höstens barnböcker ger sig drakar och prinsessor, tanter och farbröder samt diverse hunddjur ut på hisnande äventyr för kärlekens skull.
I nöd och lust
Barnböcker som skildrar avvikelser från heteronormen växer som bekant inte på träd i den finlandssvenska barnboksutgivningen. Därför gör Minna Lindebergs och Linda Bondestams kulörta pärla till ”allåldersbok”, Allan och Udo mig så glad. I denna pillemariska berättelse om den kärva militären Udo Bismarck och den romantiska lampförsäljaren Allan Lindström är befriande nog inte själva homosexualiteten i fokus. Det geggas inte runt i att Udo och Allan älskar varandra. Istället utgår Lindeberg från farbrödernas genuina kärlek till varandra men visar också att en relation kan vara tilltrasslad och komplicerad, särskilt när den ene förlorat sin livslust och känner sig skruttig.
”Nu är jag gammal vorden och helt överflödig här på jorden”, suckar Udo Bismarck och saknar tiden då han med schwung flög ”kors och tvärs i atmosfären”. Allan i sin tur känner sig bortskuffad och osynliggjord när han ensam blickar ut över stadens hus.
Deras förhållande sätts på prov då Udo blir ”förförd” av den lismande Sirap Al Saffran som med fagert tal och bullkalas försöker komma mellan dem. Men i längden är det ändå Allans kärlek som varar. Han är också den som räddar Udo från den falske gigolons sockerkaksmet – vilken underbar metafor för en ihålig klibbig kärlek.
I Lindebergs flödiga fantasi ger vi oss ut i ett hisnande äventyr för kärlekens skull. Farbröderna flyger över hustak, badar i cup-cakes men inser till slut att hemma ändå är bäst och lugnast. Udo ville bara känna sig ung och behövd igen – om så bara för en stund:
”Tänk att jag fick flyga som jag flög för länge sen”, säger Udo, ”och sen landa här hos dig igen.”
”Kom”, säger Allan, ”nu går vi ut.”
”Stjärnorna lyser igen som förut”.
De underfundiga rimmen bryts med mer vemodiga partier som skapar fokus och läsriktning.
Bondestams illustrationer är fulla av detaljer och förmedlar Allans och Udos kärlek till varandra. Så här i jultider fäster jag mig särskilt vid julklapparna som gubbarna ska ge till varandra: ”Till min kära Udi.ö.Allan” står det på ett paket.
Lindeberg och Bondestam har ett grundläggande förtroende för läsaren, stor som liten, vilket gör att text och bild harmoniserar väl med varandra. Att Allan och Udo handlar om ett gaypar är faktiskt mindre västenligt. Om de vuxna inte gör det till ett ”problem” fäster sig barn inte nämnvärt vid det. Det är utmärkt att en barnbok chosefritt visar att det finns relationer av alla möjliga olika slag, utan att vara politiskt korrekt. Hos Lindeberg och Bondestam är det kärleken och livslusten som är det viktiga. Förhoppningsvis översätts boken till finska så att Päivi Räsänen kan läsa den.
Ylva Larsdotter
Allan och Udo. Minna Lindeberg (text). Linda Bondestam (bild). Söderströms, 2011.
