Ralf Långbackas jakt på en konstnärlig teater ledde från stora framgångar till bittra nederlag, i mångt en följd av ett förändrat samhällsklimat.
Andra delen av Ralf Långbackas teatermemoarer, På jakt efter en konstnärlig teater, tar avstamp i början av 1970-talet då han tillsammans med Kalle Holmberg valts till chef för Åbo Stadsteater (Turun Kaupunginteatteri) med syfte att, som de två blivande teatercheferna skriver i sitt brev till teaternämnden i Åbo, skapa en ”modern folkteater, som riktar sig till så vida medborgarkretsar som möjligt”, under en ”konstnärlig ledning, där de huvudansvariga har gemensamma grundutgångspunkter för sin teatersyn”. Den här allmänt hållna programförklaringen kan ses som en ingress till de ”Åtta teser om den konstnärliga teatern” som Långbacka småningom publicerar i sin bok Bland annat om Brecht, 1982. I korthet förutsätter dessa ett kollektiv med gemensam målsättning och en eller flera centralgestalter, opposition mot den ”gamla teaterns” förlegade former, helhetstänkande i fråga om repertoar, sökande efter nya publikgrupper, högt ställda konstnärliga målsättningar och krav på de enskilda teaterarbetarna.
I sak kan de här teserna kanske förefalla rätt så modesta och om man bortser från 70-talets ideologiska rastrering skulle väl de flesta teaterchefer i dag kunna ställa sig bakom dem (en annan sak är sedan att de i 2000-talets ekonomiskt åtstramade och avideologiserade kommersialism hyvlats ner till det minsta möjliga eller enbart fromma förhoppningar), men på 70-talet fanns det ännu ett starkt borgerligt etablissemang inom teatrarna och alla konstnärliga frågor politiserades. Den springande punkten var därför inte om de konstnärliga målsättningarna gick att förverkliga, utan om det gick att göra det inom en kommunalt finansierad och styrd institution där de anställda inte nödvändigtvis hade så mycket mer än yrkesbeteckningen gemensam. Att det ändå gick som det gick i Åbo, det vill säga att perioden blivit en del av teaterhistorien, berodde på en fungerande arbetsgemenskap och konstnärlig synergi av sällsynt slag, manifesterad i stora konstnärliga och publika framgångar, främst Holmbergs Kivi-uppsättningar och Långbackas regier av Brechts Galileis liv, som inledde perioden, och Büchners Dantons död, som avslutade den.
TEATER OCH
KOMMUNALPOLITIK
När Långbacka och Holmberg sade upp sig 1977, var orsaken närmast praktisk, teaternämnden hade avslagit deras kravlista för att kunna utveckla de konkreta arbetsvillkoren på teatern. Att det huvudsakligen var fråga om pengar kan förefalla som något av en antiklimax men var ett följdriktigt slut på en period som till stor del kom att präglas av konflikten mellan konstnärligt skapande och kommunalpolitik.
Stadsteatern i Åbo var i ovanligt hög grad kommunalt styrd, den leddes av en politiskt tillsatt nämnd, som utan några konstnärliga kvalifikationer och genom röstning fattade beslut om repertoar och enskilda pjäser. Det här kunde givetvis leda till absurda situationer, men i 70-talets klimat var positionerna ytterligt låsta och den maktfördelningsmodell Långbacka lade fram, enligt vilken teaterledningen skulle få ett mandat att fatta självständiga konstnärliga beslut, ledde inte till några förändringar (en sorglustig illustration till den här konflikten levererades sedan några år senare av Jouni Apajalahti som i en understreckare i Uusi Suomi konstaterar att ur ”kommunalpolitisk synpunkt finns det ingen större skillnad mellan en teater och ett renhållningsverk”).
I den givna politiska uppspaltningen hade Långbacka och Holmberg stöd av vänsterpartierna och enskilda kulturpersoner, medan de kommunala högerpolitikerna ända från början motarbetade dem, stödda av de borgerliga tidningarna. I sina memoarer skildrar Långbacka utförligt de politiska bataljerna som satte sin prägel på perioden, antingen det gällde pjäsförslag som fick teaternämnden att sätta sig på bakhasorna (som Kylätaskus Runar och Kyllikki) eller de färdiga produktionernas föregivna politiska ensidighet. I de senare fallen fördes ”teaterkrigen” främst i tidningarnas spalter, bland annat i form av ett femtiotal insändare i Turun Sanomat 1972, riktade mot ”skäggradikalernas teater”; uppenbarligen var den anonyma ”läsarstormen” fabricerad av redaktionen själv. Det var inte förrän i och med den exempellösa publikframgången med Holmbergs uppsättning av Sju bröder som den öppna oppositionen avtog, men på ingendera sidan torde man ha skilts med någon större saknad.
FRÅN RADIKAL TILL ståndaktig
Jag såg aldrig de ryktbara Åbo-föreställningarna, jag var helt enkelt inte så intresserad av teater på 70-talet. Den första uppsättning av Långbacka jag vet mig ha sett är Måsen på Helsingfors stadsteater 1978, också om jag inte minns något annat än hur berörd jag var av slutscenen mellan Nina och Konstantin och upplösningen med Konstantins självmord. Jag såg också några av Långbackas uppsättningar på Lilla Teatern och de flesta på Helsingfors stadsteater under 80-talet. I det skedet framstod hur som helst inte Långbacka längre som en radikal banerförare i kamp mot etablissemanget; snarare var han själv en del av det och det slår mig nu när jag läser om den här perioden hur kort det vänsterpräglade 70-talet trots allt var och hur abrupt det tog slut. Genom föreställningen Pete Q och det nybildade Ryhmäteatteri manifesterade sig en ny teatergeneration, i den förändrade ideologiska och estetiska geografin hade den nyss så givna frontlinjen mellan borgerskap och vänsterkrafter plötsligt blivit perifer. Det fanns heller ingen ny. I det uppvaknande 80-talet präglades teaterfältet av en flykt från politiken, från ideologierna och de stora berättelserna, från samhället. I den här utförsäljningen stod Långbacka ensam kvar som en ståndaktig socialrealist.
Kanske jag överdriver, hur som helst var det förstås förenklat och orättvist med tanke på att Långbackas regissörsspråk, i Brechts efterföljd, uppvisade en långt större estetisk och ideologisk komplexitet än plakatteaterns. Men det handlade inte så mycket om enskilda regier utan teaterinstitutionens position i samhället, och Långbacka fortsatte att hävda teaterns sociala signifikans, bekänna sig till den ”dialektiska” realismen (i motsättning mot postmodernism och det han kallar ”uppfinnarteater”, där tolkningen har prioritet framom innehållet) och vidhålla att systemet gick att förändra. Teaterns sociala uppdrag var en ”produktiv opposition”. I det avseendet kan man uppfatta Långbackas tid på Helsingfors stadsteater som hans mest ambitiösa försök att förverkliga den konstnärliga teatern, i all synnerhet som det skedde i ett sammanhang där han hade minst förutsättningar att lyckas med det.
FYRA FÖRLORADE ÅR
Ovanstående är förstås lätt att säga i efterhand men i alla fall, man kan undra över att Långbacka aldrig samlat en grupp omkring sig och försökt förverkliga sina ideal i en lite mindre och rimligare skala. När jag vid ett tillfälle hade möjlighet att fråga honom om det svarade han att han aldrig haft eller kunnat få de nödvändiga förutsättningarna för att göra det, någonting som för mig då var lite svårt att förstå (vi hade precis grundat Teater Mars utan ett öre på fickan); det här upprepar han nu i förbifarten i sina memoarer. I dag har jag lättare att förstå det, inte bara för att man i en viss ålder börjar tappa en del av sin entusiasm för att påbörja nya långa resor med liten kassa och oklar destination, utan också för att Långbackas konstnärliga teater, med sin underliggande politiska dimension, vill verka som en synbar samhällskraft. ”Teaterns mål måste vara att förbättra den mänskliga samlevnadens villkor”, skriver Långbacka i ett ”credo” 1980. För det ändamålet lämpar sig inte riktigt en marginell källargrupp, hur kompromisslös den än i övrigt är i varenda en av de åtta tesernas bemärkelse.
Men Långbackas förhoppningar om att kunna återskapa Åbotidens konstnärliga arbetsgemenskap i huvudstaden kommer snabbt på skam och hans fyra ”förlorade år” på Helsingfors stadsteater framstår snarast som ett via dolorosa av konstnärliga motgångar, nedgörande recensioner och öppna konflikter med Helsingin Sanomats kritiker, av svårigheter i det dagliga arbetet och inre stridigheter inom teatern, kulminerande i teknikerstrejken 1986, då Långbackas bil under natten får skruvarna lösgjorda från båda bakhjulen (ett mordförsök, skriver han, som ”kunde ha lett till fyra mänskors död”). Det är beskrivningen av ett projekt som tiden i viss mening passerat, av en allt större ensamhet och ökande utbrändhet, en nedåtgående spiral som får sitt slut då Långbacka meddelar om sin avgång våren 1987. Hans sista produktion blir den samma som inledde perioden i Åbo, Brechts Galileis liv. ”Jag har fått nog av att föra en kamp som en annan Don Quijote”, säger han intervjuad i Helsingin Sanomat. Och när han ett år senare intervjuas i tidningen Elanto konstaterar han: ”Jag tackar varje morgon på mina knän för att jag inte behöver sköta skiten.”
LIVSVERK I VINDEN
Långbackas memoarer beskriver hur ”den konstnärliga teatern” utformas, väcker motstånd, till en del förverkligas och slutligen delvis akterseglas av tiden. Jag har huvudsakligen tagit fasta på det i den här recensionen, eftersom det utgör en sammanhängande berättelse av mera allmänt intresse än de olika produktionernas tillkomstprocesser (som beskrivs i varierande grad, med mottagandet i pressen nogsamt redovisat och rikligt illustrerat med föreställningsfotografier), där behållningen i viss grad är avhängigt av om man sett föreställningarna. Men också om man har gjort det är det förstås inte allom givet att man minns de filmatiska övergångarna i Dantons död eller de surrealistiska associationsräckorna i Per Gynt, i all synnerhet som dessa för föreställningarnas regissör så väsentliga innovationerna tydligen gick åtminstone den samtida kritiken förbi.
Ack ja, teater är en flyktig konstart och regissören tecknar sitt livsverk i vinden. I likhet med sina samtida kolleger (som också de gett ut sina memoarer: Holmberg, Esko Salminen, Kaisa Korhonen) har Långbacka ett förståeligt behov att bevara det i ett mera beständigt material. Det är en genre som per definition är självcentrerad och där beskrivningen av gångna konflikter lätt får en bismak av försenade partsinlagor. Långbackas memoarer är inte befriade från den självbiografiska författarens skötesynd, att betrakta det egna jaget som viktigare än det jaget reflekterar och i den meningen är verket likt sin upphovsman: grundligt, ställningstagande, självhävdande. Trots det, eller kanske därigenom, avspeglar det tillräckligt av tiden och världen för att fylla en lucka i historieskrivningen av framför allt 70-talets teater (med dess förlängning i 80-talet), en teater där ”konstnärlig” betydde ”kritisk” och ”samhällstillvänd” och där det fanns ”en motivation djupare än den om en succé”. Jag vet inte hur sant det var heller då, i alla fall undrar jag om det finns någon teaterchef som i dag, under nattens mörka timmar och med handen på hjärtat, har någon djupare dröm än den om en succé. Ekonomisk, enkannerligen.
Joakim Groth
Ralf Långbacka: På jakt efter en konstnärlig teater. Söderströms, 2011.
