Otto Bruun skriver om miljörörelse, demokratirörelse och den samtida kampen mot kapitalismen.
”Människorna i Kajanaland har kommit att bli provkaniner”, sade miljöminister Ville Niinistö åt YLE om gruvan Talvivaara, belägen i Sotkamo. Utsläppsgränsen för bland annat natriumsulfater har radikalt överskridits i nickel, koppar- och zinkgruvan som framöver kanske också utvinner uran. Kommundirektören i Sotkamo, Petri Kauppinen, talar om arbete och välfärd. Men nu är det simförbud i närheten (endast gruvområdet är på 60 kvadratkilometer) och fiskebestånden är hotade: Talvivaara har skapat de första finska insjöarna med salt vatten trots löften om miljövänlig drift.
Den finska Mineralstrategin till år 2020 pekar ut gruvbranschen som en av få industriella sektorer som är mål för betydliga utländska investeringar. Strategin, vars beredning stöddes av Sitra påvisar hur det finns förhoppningar om att Finland ska bli en gruvekonomi. Den främsta konkurrensfördelen påstås vara att Finland är ett politiskt stabilt land. Samtidigt är Finland ett av få länder som fortsättningsvis bygger ut energiintensiv infrastruktur: bland annat de kärnkraftverk som godkändes av föregående riksdag. Finland kommer också enligt den nationella torvstrategin ta i bruk 50 000 hektar nya marker för utvinning av torv till och med år 2020. Enligt Finlands miljöcentral är torven värre eller lika illa för den globala uppvärmningen som stenkol, medan miljöorganisationer noterat stora problem för både vattendrag och andra miljövärden.
Ekologiska och
sociala problem
Alla nämnda projekt har mött motstånd bland anarkister, miljöorganisationer, vänsterorganisationer och en rad lokala aktörer. Internationellt har gränsen mellan miljörörelsen och sociala rörelser på senare tid allt oftare överbryggats med lovande resultat. Professorn i geografi vid Berkeley universitet, Michael Watts, har skrivit om hur smutsiga råvaru- och mineralprojekt som vi traditionellt kopplat samman med utvecklingsländer nu återvänt till det globala Norden när mineralernas priser stigit (efterfrågan på energi och mineraler är kännetecknande för kapitalismen) – inklusive de lokala konflikterna.
Problemen med denna utveckling är tyvärr inte endast lokala, den har konsekvenser globalt, för klimatet. Klimatmötet i Durban 2011 gjorde inte saken bättre. Ordförande för Jordens Vänner Nnimmo Bassey sammanfattar klimaträttviserörelsens ståndpunkt om att Durban-besluten medför ”en ökning av globala temperaturer på fyra grader celsius. Det är en dödsdom för Afrika, och fattiga och sårbara världen över. Mötet [i Durban] har förvärrat klimat-Apartheid, och den rikaste 1 procenten har beslutat att det är godtagbart att offra de övriga 99 procenten.”
Klimatförhandlingarnas seghet med tanke på utmaningen har fått miljörörelsen att gå in i diskussioner om vilken strategi som borde användas för att nå resultat. Naomi Klein tog itu med denna strategiska fråga i november i tidningen The Nation. Argumentet är att vi håller på att förlora kampen mot riskerna för okontrollerbara klimatförändringar. I bakgrunden spelar Kleins tanke om att den amerikanska högern har svårt att ta i klimatförändringen på grund av en grundläggande misstänksamhet mot statens roll och politisk reglering överhuvudtaget. Att erkänna klimatförändringen är för högern ett steg på Hayeks väg till träldom. Klein skriver i The Nation att om man attackerar någon inom en fråga som är central för hans identitet och kultur – i stil med kampanjen mot stora bilar (eller så kallade SUVs) – blir resultatet ett kulturkrig med liten effekt. För det globala klimatet hävdar Klein att vi behöver något mer än gröna produkter eller marknadslösningar: vi behöver en alla tiders klimaträttviserörelse.
Många projekt som just nu pågår efter att oljepriserna stigit är både klimat- och miljömässigt problematiska; t.ex. utvinningen av naturgas ur berggrunden genom att man orsakar sprickor i den (så kallad hydraulic fracturing eller fracking). Ledande klimatforskaren James Hansen vid NASA betraktar oljesandsutvinningen i kanadensiska Alberta som så problematisk att spelet för att hålla den globala uppvärmningen på en kontrollerbar nivå är över om dessa resurser tas i bruk helt och hållet. Den finska utvinningen av torv är ett problem i samma genre men i mindre skala.
Konsekvenserna av infrastrukturprojekten spiller över på människor, vatten, skogar och mark. Flera av aktörerna på denhär marknaden är transnationella företag, som givmilt finansierar faktavägrarna. Många starka aktörer och företag kommer att förlora stort om världen ska lyckas skära ner utsläppen med exempelvis 80 procent före 2050.
Mot transnationella företag
Koalitionen av folkrörelser från Latinamerika och EU, det så kallade Enlazando Alternativas, inrymmer en rad miljörörelser, demokratirörelser, feminister, bonderörelser, arbetarrörelser och vänstertankesmedjor. Under åren 2009–2010 arrangerade nätverket tre ”folktribunaler” mot storföretag för att göra verkligheten känd och skapa en känsla av rättvisa. Bland annat dömdes det finska statsföretaget Stora Enso för korrupt beteende och understöd för kriminaliseringen av folkrörelser i Uruguay och Brasilien.
Under ett strategimöte i Bryssel i november 2011 sade kolombianska Pablo Martinez om nya investeringsmönster: ”det handlar inte längre om Syd mot Nord. Företagen kan lika väl komma från grannlandet, från USA, från Europa, Kina eller Malesien. Europeiska och amerikanska företag ger ibland vika för politisk påtryckning, men samma investering kan hitta nya finansiärer.”
På basis av erfarenheterna med People’s tribunal lanserar Enlazando nu en global kampanj för att frånta de transnationella företagen makt, med bland annat de jordlösas rörelse i Brasilien (MST) och La Via Campesina (bonderörelsen med hundratals miljoner medlemmar globalt) involverade. Kampanjen syftar till att bilda en platform för att stärka lokala kamper mot problematiska projekt, samt tvinga fram konkret lagstiftining för att reglera företagens framfart i relation till bland annat miljö, arbetsförhållanden och skattesmitning. Den stora kampanjen lanseras i juni nästa år medan medlemmarna fortsättningsvis tar itu med företagen i problematiska fall i både Nord och Syd. Professor Patrick Bond från Durbans rättviserörelse säger att just den här typen av lokal aktivism och direkta aktioner mot problematiska projekt borde stärkas överallt.
Occupy earth,
Occupy climate?
Oljeledningsaktivisterna och fracking-aktivsterna i USA har vunnit många tvister. 150 kolkraftverk i USA har redan stängt. Några av världens största miljörörelser återfinns i Kina och Indien med stora mobiliseringar mot problematiska naturresursprojekt.
Arabvåren från Tunisien och Tahrir, de spanska indignados samt Occupy Wall Street startade i år en inspirerande demokratiresning globalt. Durban var en av de första gångerna då Occupy och de oskiljaktiga rättvise- och miljöargumenten möttes. Naomi Klein tror att potentialen för en rörelse finns just i detta öppna rum: ”Medan högern kallar klimatförändringen en vänsterkonspiration har de flesta till vänster inte ännu sett att klimatförändringen faktiskt formar ett av de bästa argumenten mot kapitalismen”. Klein påstår vidare att motarbetandet av en snabb klimatförändring även innebär att i övrigt arbeta för ett mer upplyst ekonomiskt system: mot djup ojämlikhet, för ett starkt offentligt rum och offentlig service, för bättre arbetsplatser, samt för en radikal minskning av storföretagens makt. Detta innebär att vi ”måste vi bryta varje regel i frihandelns regelbok, återbygga offentlig service och lokalisera våra ekonomier, dra ned på överkonsumtion och erkänna vår skuld till det globala Syd.”
Sådana tankar är i direkt motsats till vad som görs av statsägda Vapo på torvmossen i Talvivaara eller Olkiluoto, eller av statsägda Stora Enso ute i tropikerna. Men att gå emot dessa, kräver enligt Michael Watts, Naomi Klein och Patrick Bond engagemang i en rörelse mot kapitalism även lokalt, i sökandet efter rättvisa och buen vivir.
Otto Bruun
