Jerusalem, en bok som hjälper dig att gå vilse handlar om svårgripbara konflikter, gränser och hierarkier, men också om kryddiga dofter och kärleken till en stad.

 

Herren är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa. (Psaltaren, 147:2)

Hebreiska ortsnamn bankades in i min barnahjärna på religionstimmen i 1960-talets folkskola. Kapernaum, Jeriko, Gennesaret – de kändes nästan bekantare än avlägsna finska orter som Rovaniemi. Och Mellanösterns flora och fauna: cedrar och cypresser, gaseller, vinträdets klasar. Nardus och flytande myrra!

Julevangeliet placerade julens händelser i ett historiskt, politiskt och geografiskt sammanhang: ”Detta var den första skattskrivningen och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien. Och Josef begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem”.

Jerusalem var den gyllene staden, dit Jesus, eller Messias, den Smorde (på grekiska Kristus) red in i. I dag kan man på Youtube se Ofra Haza framföra den känsloladdade sången, Yearushalayim Shel Zahav, komponerad efter sexdagarskriget år 1967, för att fira östra Jerusalems befrielse från Jordanien. Och ivorianen Alpha Blondy sjunger idealistiskt om ett Jerusalem, där kristna, judar och muslimer lever och ber tillsammans: shalom, salam aleikum…

Jerusalem, en bok som hjälper dig att gå vilse är en höstbok som jag verkligen sett fram emot att läsa. Och jag blir inte besviken: jag låter mig guidas av fyra mycket olika personer, som alla har ett personligt förhållande till staden.

Boken inleds med Eva Odrischinskys skildring av en bussresa genom det judiska Jerusalem, på väg till Hebreiska universitetet. Till en början är allt lugnt och fridfullt: palestinska småpojkar plaskar i en fontän, en poet joggar längs med Betlehemvägen. Och sedan: en palestinsk kvinna med en stor väska stiger på. Jag störs kanske lite av Odrischinskys sätt att skildra henne som osannolikt stor i svart kaftan och med så grova drag att hon kunde vara en man, den kraftiga profilen otydbar, som på en sfinx.

Men skildringen är säkert helt realistisk och det som Odrischinsky vill förmedla är mycket mänskligt: rädslan för ett bombattentat, paranoian, fördomarna, kanske också skammen: ”Jävla situation! Den får mig att inbilla mig att en antagligen helt hygglig, om än robust husmor och flerbarnsmamma är självmordskandidat bara för att hon är palestinier.”

Medpassagerarna representerar mångfalden av Israels befolkning och kommer åtskilliga gånger att beskrivas i boken, ofta på ett hierarkiskt sätt som lätt kan tolkas som rasism: de fattiga orientaliska, sefardiska judarna, askenaserna som har ljusare hy, ryska och etiopiska judar, underklassen. Chassiderna, en svartklädd uniform massa. Fattiga araber som talar bara arabiska – dem umgås du inte med, konstaterar en israelisk journalist åt Mats Gezelius. Udda filippinska kvinnor, kanske en afro-palestinier från Chad.

Utanför bussfönstret passerar kvarteren revy och hebreiska namn som Ben Jehuda, Jaffa, Emek Refaim, Hesekiel, Schmuel Hanavi bildar ett slags ordmagi, ett flöde, som oavbrutet förekommer i bokens alla texter och betecknar de för mig obekanta rutterna och nätverken i staden och dess omgivning.

Bland bokens skribenter är det Odrischinsky som jag är mest nyfiken på. ”Jag skyr allt sånt som med våld vill tränga mänskan och forcera hennes egen process. Jag tror man måste behandla mänskor mycket vackert och varsamt”, konstaterade hon i den taistoitiska debattboken Ansats från 1979. I Jerusalemboken berättar hon om sitt liv som hustru till en ortodoxjudisk man. Mannens fullvuxna söner är ultraortodoxa chassider. När de kommer på besök har de egen matsäck med sig.  Koscherkraven och de strikta förbuden som präglar sabbatsfirandet kan för en utomstående verka helt orimliga. ”Det går att leva religiöst när man får stöd av omgivningen”, förklarar Eva pragmatiskt.

 

SKIlda världar

I sina dagboksanteckningar pendlar teaterregissören Mikaela Hasán mellan israelernas och palestiniernas Jerusalem, två skilda världar. Väninnan Gilit i Tel Aviv utbrister: ”Att du orkar! Det är bara araber och högerextremister som orkar hålla på att älta den där konflikten.”

Sabbaten närmar sig, Mikaela skyndar hem till Eva med en blombukett. Hon försenar sig: sabbatsljusen är redan tända och det är för sent att ställa blommorna i en vas. Staden är full av för henne främmande skikt och koder, som hon vill bryta mot. Hon bekantar sig med den trevliga palestinska bokhandlaren Mahmoud, besöker de ålderstigna holocaustöverlevarna Sara och Max.

Hon träffar danskan Mette, som arbetar med ett teaterprojekt i det palestinska Ramallah på Västbanken. Mette har valt sida – och det verkar inte vara möjligt att sympatisera med både israeler och palestinier. En psykologisk konflikt uppstår när Mette anser att Mikaela borde avslöja sin judiska bakgrund då hon umgås med palestinier. Mikaela känner sig obehaglig till mods: Spelar det i det här fallet någon roll vad hon har för bakgrund? Till slut åker hon med Mette till en teater i det palestinska Hebron. Åt Max och Sara berättar hon ingenting om besöken på Västbanken.

Den svenska journalisten Lotta Schüllerqvist minns sin första resa till Jerusalem år 1982. Hon besökte en palestinsk familj, vars trettonårige son hade kastat sten mot en israelisk militärjeep och blivit ihjälskjuten av soldater. Schüllerqvist blev illa berörd av den palestinska moderns sätt att beskriva sin son som en stupad frihetskämpe. Hur är det möjligt att inte sörja när man förlorar ett barn?

När hon kom tillbaka år 2003 för att arbeta som korrespondent för Dagens Nyheter tyckte hon att mycket hade förändrats, men mestadels till det sämre. Israel hade börjat bygga en barriär mot Västbanken, i Ramallah satt president Arafat i självvald husarrest. Hon var försedd med en gasmask – ifall Saddam Hussein skulle anfalla Israel med gasmissiler.

Det är intressant att läsa om en journalists mödor när det gäller att installera sig i det nya landet. Ofta är det palestinska taxichaufförer som förmedlar värdefull information. Först bor Lotta i Missionskyrkans gästlägenhet i Gamla stans armeniska kvarter. Det är kallt och fuktigt innanför de metertjocka väggarna. Till slut hyr hon en mysig liten takvåning av paret Goldstein som härstammar från Wien.

Hon undviker att åka buss. Hon besöker Gaza, men använder inte den tunga skyddsvästen och hjälmen som DN försett henne med. Hus har demolerats för att skapa den israeliska ”säkerhetszonen” mot gränsen till Egypten. Det internationella toppmötet vid Röda Havet leder till ingenting.

Hemma i Sverige längtar Lotta efter den ”israelisk-palestinska” våren med röda anemonfält, blommande mandelträd, vitrosa cyklamen. Och hon återvänder till Israel varje år.

 

kryddig pölsa

Den svenska journalisten Mats Gezelius förser läsaren med de sakkunnigaste och bredaste analyserna av läget i Israel och Jerusalem, bekanta också från hans rapporter i Hbl. Han inleder med ett slags arkitektonisk översikt: avfolkade och förstörda arabiska byar som ersatts av sjabbiga ultraortodoxa bostadsbebyggelser, de forna tyska och grekiska kolonierna i Katamon med ståtliga arabiska villor, vars ägare för länge sedan flyttat till Beirut, Amman, Kairo eller gulfländerna. Som läsare har jag svårt att hålla reda på alla konflikter, gränser och hierarkier. En glimt av Edward Said letande efter sitt barndomshus.

Gezelius första besök i Israel var en turistresa till Eilat: han minns en jultomte på surfingbräda. Jag minns Annika Idströms roman Brev från Trinidad: en finsk familjs sönderfall på ett sunkigt hotell i Eilat, bedrägeri och ondska mitt i det Heliga Landet. 1995 återvänder Mats för att samla material för en film om Folke Bernadotte, brorson till Gustav den V, som mördades av judiska extremister i Katamon år 1948. Han möter Billy, sin blivande israeliska fru. Det första besöket hemma hos Billys föräldrar infaller under chanukkahögtiden och är ansträngt. Vad gör jag här?

Kapitlet ”Svenskens frestelser”, som handlar om matkulturen, är en hyllning till Jerusalems torgförsäljare, både araber och judar. Här skriver Gezelius om sig själv från en ironisk distans, i tredje person singularis. Som en läsare som förpassats till Alepas snäva utbud, berusas jag av alla kryddor och dofter. Spiskummin, cikoria och malva. En kryddig pölsa av lammlungor? Falafelmakarens gungande rörelser fångas i detalj. Man håller sig till lokala råvaror efter säsong. Svenskens vän Moshe hör till Chefs for Peace, en sammanslutning av judiska och arabiska köksmästare som lagar mat tillsammans. Och det är här som försoningen kan äga rum: i de vardagliga mötena människor emellan.

Det enda jag saknar i boken är kanske en kristen syn på staden och nu talar jag inte om hysteriska vallfärdsresor till Via Dolorosa, utan om någonting sakligare – ett modernt teologiskt resonemang? Jag tänker på den historiska och radikala personen, som i Jerusalem gick in i templet, drev ut köpmännen och välte omkull myntväxlarnas bord …

De få glimtar som bokens texter ger av de kristnas närvaro är antagligen helt realistiska, ibland smått löjliga, eller sedda på avstånd: grekiska bondkvinnor, fundamentalistiska kristna pilgrimer från någon liten håla i Texas, snusande på ett knippe mejram i Moshes restaurang. Mikaela Hasán hänvisar till Karen Armstrongs begrepp ”helig geografi” när Eva och hon besöker påskmässan i den koptiska etiopiska kyrkan. De pratar med en glad etiopisk nunna, som också heter Mikaela, och senare letar Hasán efter sin namne, utan att hitta henne igen.

Marianne Backlén

Mats Gezelius, Mikaela Hasán, Eva Odrischinsky, Lotta Schûllerqvist: Jerusalem, en bok som hjälper dig att gå vilse. Foto: Kari Pullinen. Söderströms, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.