Jan-Ivar Lindén som länge varit verksam i Tyskland och Frankrike, återknyter till Finland och Helsingfors med stiftelseuppdrag, undervisningsjobb och en bok om Yrjö Hirn.

– Ju mer jag funderar på vad jag har gjort märker jag i efterhand en röd tråd, någonting som kunde kallas förhållandet mellan struktur och närvaro, säger filosofen Jan-Ivar Lindén.

Lindén har länge varit verksam i Heidelberg och Paris, men har under 2000-talet återknutit till Helsingfors, först i och med att han blev docent i filosofi vid Helsingfors universitet och nu för att han under ett par år sköter det svenska lektoratet i filosofi. Han betonar dock att han pendlar mellan tre länder: Finland, Tyskland och Frankrike, att det är viktigt för honom att också undervisa i Tyskland och ha flera förankringar.

Förhållandet mellan struktur och närvaro har han försökt närma sig ur olika perspektiv: via filosofisk psykologi, naturfilosofi och ontologi samt utgående från den hermeneutiska traditionen. Bland sina särintressen nämner han den franska naturfilosofi under 1800-talet (Maine de Biran och Ravaisson), som sedan utmynnar i Bergson. Även antikens filosofi har varit viktig, inte minst Aristoteles. Brytningsskedet mot den nya tiden – när det moderna medvetandet skapas – är överlag ett av Lindéns speciella intressen.

– Själen som för Aristoteles var en livsprincip, omtolkas vid den här brytningsperioden och blir något helt annat.

Men han tänker ändå inte på sig själv som en filosofihistoriker. Snarare menar han att de intressen han har och de filosofiska frågor han arbetar med, alltmer för honom till en äldre epok. Han avböjer den gängse distinktionen mellan filosofihistoria och systematisk filosofi och säger hellre att han arbetar tematiskt.

Lindén har mest skrivit på tyska och franska, men är nu också aktuell på svenska med boken Sinnliga frågor (Eithe 2011), en behandling av varseblivningen och sinnligheten utgående från Yrjö Hirns (1870-1952) verk.

– Hirn tillhör märkesgestalterna inom finländsk kulturtradition. Boken framspringer ur ett allmänt intresse för varseblivning och kulturhistoria – två aspekter som på ett intressant sätt förenas just hos Hirn, säger Lindén.

– Samtidigt problematiseras begreppet empiri, erfarenheten i dess ursprungliga bemärkelse. Ett moment som är fundamentalt i all erfarenhet är ”annanheten”, ”det andra”. Man kan överhuvudtaget inte tala om empiri om det inte finns ett okontrollerbart annat, som retar ens sinne. Hirns texter kretsar i hög grad kring detta.

 

verkningshistoria

Förutom arbetet vid universitetet dras Lindén till Helsingfors av sitt uppdrag som kurator för den 2007 grundade Stiftelsen för verkningshistoriska studier, som bland annat syftar till att ordna evenemang och att stöda översättning av viktiga texter som inte finns tillgängliga på de inhemska språken. Stiftelsen har sitt säte i Helsingfors, men Lindén betonar att den är flerspråkig. Dess fyra tyngdpunktsområden är 1. klassisk filologi, 2. idé-, konst- och kulturhistoria, 3. filosofi, 4. drama, film, musik, skönlitteratur och bildkonst.

Såhär lyder programförklaringen på stiftelsens nätsida: ”Avsikten är att värna om ett bildningsideal, där klassisk filologi lika väl som idé-, konst- och kulturhistoria, filosofi och olika konstarter i samverkan ges tid att fördjupa vår existens, skapa en förståelse av historien sådan den verkar i oss.” I centrum står sådana verksamheter och forskningsområden som har svårt att hävda sig i dagens praktiskt nyttoorienterade samhälle.

Men vad är nu detta med verkningshistoria? Det är nära sammanknutet med det som Lindén ser som filosofins kärna.

– Filosofin handlar alltid i grunden om det man på grekiska kallar gnothi seauton, att känna sig själv. Det rör sig visserligen inte om något avgränsat själv utan också om samhällen, kulturer, epoker, kunskapsformer.  Filosofin är en utpräglat reflekterande verksamhet.

– Det handlar inte om en blick som vänder sig inåt – det är något annat. Det handlar inte heller bara om att ifrågasätta, snarare om att bli ifrågasatt, försättas i en fråga, säger Lindén.

– Den filosofiska reflektionen ifrågasätter utgångspunkter, och det som har förmågan att försätta en i den frågande inställningen är alltid något ”annat” – d.v.s. något annat än man själv, något annat än det man tar för givet. Man talar ju ofta om det här med att stanna upp och tänka efter; det är när vi inte hektiskt går vidare, som vi kan förstå vad saker ytterst handlar om.

Men detta är filosofin givetvis inte ensam om, betonar Lindén, också i humaniora överlag och på många andra områden återfinns det här draget. Han talar gärna om de reflekterande vetenskaperna, med vilket han inte menar vissa avgränsade forskningsområden utan en viss hållning till undersökningen, som i filosofin är speciellt utpräglad.

– Till de reflekterande vetenskapernas väsen hör att man artikulerar det som verkar i oss – och som ofta gör det utan att vi är medvetna om det.

Han talar om ett spänningsförhållande mellan reflektion och verksamhet.

– En stor del av vetenskapen strävar till att bemästra skeenden, styra och förutse – det är på många sätt nyttigt och bra, men det är inte reflektion. I sådana sysselsättningar har man egentligen mycket små möjligheter att förstå sina egna drivkrafter. Filosofin bygger också på en stringent argumentativ verksamhet, men de begreppsliga bestämningarna är inte till för att fastställa världen, utan för att alstra förståelse.

Och det som verkar – historia, målsättningar, ideal, värderingar, föreställningar – måste vi fördjupa oss i för att förstå oss själva och vår tid.

– Man delar ofta in förnuftet i instrumentellt förnuft å ena sidan och praktiskt förnuft å andra sidan, där det första handlar om mål och medel och det senare om moraliska rättesnören för handling. Men i den här indelningen glömmer man ofta bort en tredje aspekt, det Aristoteles kallade bios teoretikos – det kontemplerande livet – där förståelsen är ett självändamål.

Detta tredje, betonar Lindén, är lika väsentligt för människan som de två första. Det är inte utan praktisk betydelse, för reflektion kan ofta ändra på vårt sätt att verka, men det styrs inte av praktiska målsättningar utan av själva intresset att förstå.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.