Dagens krigspropaganda handlar sällan om att ljuga direkt utan snarare om att tala sanning selektivt, säger Noora Kotilainen som forskat i bilden av krig och lidande i media.
Det är ett faktum som ofta ignoreras att republiken Finland befinner sig i krig. Medan vi vanliga medborgare går på jobb eller i skola och tryggt lever våra vardagliga liv här, patrullerar finska soldater på andra sidan jordklotet med vapen i hand, inbegripna i en pågående konflikt utan en klar ände i sikte.
Orsaken till varför Finlands inblandning i Afghanistan av många inte uppfattas som ett krig, ligger enligt Noora Kotilainen, gästforskare på utrikespolitiska institutet, i hur kriget porträtteras, såväl i ”oberoende” media som av konfliktens aktörer.
Natos gulliga
fotbollsspelare
Kotilainens expertområden är den visuella kulturen i krig och kriser, visuella representationer, propaganda och bildpolitik samt humanitarism och mänskliga rättigheter.
Hon berättar hur hon av en slump stötte på den Natoledda ISAF-styrkans fotoalbum på bilddelningswebsidan Flickr då hon gjorde research för sin avhandling om bilden av krig och lidande i media från andra världskriget till i dag. Hon slogs av hur bilderna hon såg inte alls såg ut som bilder av ett krig, soldaterna i Afghanistan tycktes främst ägna sig åt att spela fotboll med afghanska barn. Det fick henne att börja fundera på vilken agenda ISAF har då de lägger upp bilder som ger en så pass rosig och övergullig bild av vad som egentligen är ett blodigt krig där massor med människor, så väl stridande som civila, dör.
På frågan om hon skulle klassa ISAF:s fotoalbum på internet som propaganda har Kotilainen inget entydigt svar.
– Man kan tala om svart, vit eller grå propaganda beroende på sanningshalten och agendan i det man vill få fram. Själva ordet propaganda kommer ju bara från latinets ord för att sprida kunskap, men det har fått en negativ klang i dag på grund av associationer till totalitära system. Nuförtiden kallar man krigspropagandan för ”strategisk kommunikation” eller ”allmän diplomati”.
Enligt Kotilainen är dagens propaganda mer subtil, eftersom den inte handlar om att ljuga direkt utan snarare om att tala sanning selektivt. Den kan ändå inte jämföras med journalism eftersom det fortfarande handlar om en icke-neutral part som vill få just sin agenda att verka mer sympatisk.
Begränsad
rapportering
Ändå är inte heller den bild som förmedlas till oss genom media helt sanningsenlig. En sak som ISAF-styrkan lyckats med i Afghanistan är att starkt begränsa oberoende journalisters möjligheter att rapportera från de mest våldsdrabbade områdena. De praktiskt taget enda journalister som har möjlighet att rapportera därifrån är så kallade ”inbäddade” journalister som verkar som en integrerad del av militära enheter och får assistans av militären i utbyte mot självcensur. Resultatet är att Afghanistan, trots alla andra likheter med USA:s krig i Vietnam, inte ännu bjudit hemmapubliken på kallduschar av krigets realitet i stil med den napalmbrända flickan som allmänt associeras med, och som antagligen hjälpte till att få ett slut på, Vietnamkriget.
Kotilainen är säker på att en mer direkt och ärlig rapportering om krigets realiteter skulle göra folk här i Finland chockade och illa berörda, men frågar sig om detta skulle vara en dålig sak.
– Om folk skulle ha en bättre bild av vad krig egentligen innebär, så kanske de inte lika förbehållslöst skulle understöda att Finland beger sig ut på imperialistiska äventyr till andra sidan jordklotet.
Den nuvarande bilden av Afghanistan grundar sig på uppfattningen att Finland snarare kontribuerar till en humanitär operation än ett krig, men det ger Kotilainen inte mycket för.
– Reglerna för vad som kan klassas som en humanitär operation finns för vem som helst att läsa på Röda Korsets hemsida. Afghanistanoperationen följer inte dessa regler och är en militär operation ledd av Nato, som är en militärallians och inte en humanitär organisation. Humanitarismen används här, precis som i många fall under kolonialtiden, som ett svepskäl för att ingripa militärt i andra länder för att främja egna intressen.
Äventyret Libyen
Kotilainen pekar också på debatten kring Libyens inbördeskrig och Natos ingripande där som ett exempel på blåögdhet och ensidighet. Hon ifrågasätter självklarheten i att Nato tilldelades ”ansvar” för libyska civilas säkerhet och skyddade denna säkerhet genom att släppa bomber på områden där civila bodde. Ingen såg mera nyanserat på affären än ”nu går vi in och stöder ’the good guys’”, och alla glömde bort att Gaddafi själv varit en av västvärlden ansedd ”good guy” mindre än tre månader före ingripandet.
Finland deltog själv inte militärt i Libyenoperationen men flera inflytelserika röster höjdes till stöd för att skicka Hornetplan i stället för humanitär hjälp. Kotilainen säger att hon är besviken över att tillfället inte togs i akt att inleda en djupare diskussion om Finlands roll i internationella kriser, eftersom det enda man tänkte på var att få åka på äventyr och flyga jetplan med de stora pojkarna.
Otto Ekman
