I Umberto Ecos nya roman rör sig läsaren med en förfalskare i ett historiskt ackurat landskap.

Med sin nya roman Begravningsplatsen i Prag håller Umberto Eco läsaren på tårna: boken handskas med frågan om förfalskning i en omgivning späckad med historiskt riktiga fakta. Ämnet som Eco valt att behandla är Sions Vises Protokoll – ett antisemitiskt falsifikat. Protokollen redogör för judarnas påstådda komplott att uppnå världsherravälde. I syfte att uppnå detta mål anges i skriften frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister som judarnas redskap. År 1921 bevisade London Times att protokollen var en förfalskning. Trots det har skriften med jämna mellanrum givits ut på nytt och betraktats som autentisk. Begravningsplatsen i Prag är försedd med en bilaga där det förekommer ett citat ur Hitlers Min kamp. År 1925 skriver han: ”De [Protokollen] är ett falsarium, ropar ständigt ’Frankfurter Zeitung’ stönande ut i världen; det bästa beviset för att de är äkta”.

Begravningsplatsen i Prag handlar om den professionelle förfalskaren Simone Simonini – bokens enda fiktiva karaktär. Romanen är Simoninis dagbok som han i terapeutiskt syfte skriver på Froïds (läs: Freuds) inrådan. Läsarens första möte med Simonini är inte av det trevligaste slaget: han framstår som världens mest hatande och således mest osympatiska person – jag undrar om Eco här vill ifrågsätta läsarens behov av att kunna hysa medkänsla för huvudpersonen. I sitt första dagboksinlägg under rubriken ”Vem är jag?” skriver Simonini att hans enda passion är god mat – och i romanen förekommer en god bit matporr. I övrigt går kapitlet ut på att han ventilerar sina fördomar gentemot andra nationaliteter: ”Och när jag var stor nog att förstå, talade han [farfar] om för mig att juden, förutom att vara fåfäng som en spanjor, dum som en kroat, sniken som en levantin, otacksam som en maltesare, uppkäftig som en zigenare, smutsig som en engelsman, inställsam som en kalmuck, auktoritär som en preussare och skvalleraktig som invånarna i staden Asti, också är äktenskapsbrytare”.

För övrigt verkar frågan om identitetens sammansättning via hatobjekt vara ett återkommande tema i romanen. I ett samtal med en viss Pjotr Rachkovskij från den ryska underrättelsetjänsten Ochranan säger han bl.a. följande: ”Den nationella identiteten är de lottlösas sista resurs. Identitetskänslan grundar sig på hat, på hatet till den som inte är likadan … Man älskar ingen hela livet … Däremot kan man hata någon i ett helt liv … Hat värmer hjärtat.”

Under läsningen av romanen känns det som om miljön Simonini rör sig i, och det tänkesätt han representerar, kunde ha präglat slutet av 1800-talet även i en större utsträckning. Eco tangerar också ett par gånger tanken att människor är godtrogna, att de lätt tror på sådant som de redan ”vet”. Och när Simonini funderar på åt vem han skulle kunna sälja förfalskade dokument som ställer en viss samhällsgrupp i ogynnsam dager, så verkar det som om varje grupp definierade sig genom hatet mot en annan. Intressant nog verkar det som om det delvis var av marknadsekonomiska skäl Simonini börjar skriva sin ”rapport från begravningsplatsen i Prag”  eftersom den antisemitiska marknaden är stor: judarna hatas av många, bland annat av tronen, revolutionärerna, republikanerna och socialisterna. I sin efterkommentar påpekar Eco att romanen inte är rent historisk, utan fortfarande aktuell: ”Fast när jag tänker efter har också Simone Simonini existerat, men han är resultatet av ett collage och har därmed tillskrivits handlingar som i verkligheten utförts av flera olika personer. I själva verket finns han faktiskt fortfarande ibland oss.”

 

Patrick Martin

Umberto Eco: Begravningsplatsen i Prag. Övers: Barbro Andersson. Brombergs förlag, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.