På basis av två tevepaneler ska man kanske inte bestämma vilken kandidat man röstar på, men egentligen hade jag behövt ingen.

Pekka Haavisto har gått en lång väg från Koijärvi och framstår nu som klok, äldre statsman. I sin färska bok Anna mun kaikki kestää skriver han framför allt om sina erfarenheter som förhandlare i olika konflikter bl.a. i Afrika och i Mellanöstern, utsänd av FN respektive EU. Det är ett slags handbok i fredsmäkling och Haavistos verktygslåda är full av kreativa knep som han som president kommer att ha stor nytta av. Vad gör man när den israeliska delegationen inkluderar en officer som palestinierna vägrar att ha vid samma bord? (Trots att man tidigare kommit överens om att vardera delegationen fritt väljer sina medlemmar.)

Haavisto har lyssnat noga på palestinierna och tyckt sig höra att bord är nyckelordet. Så han flyttar in två bord, nu behöver man inte sitta vid samma. Och dessutom ett tredje, som han själv sätter sig bakom. Ok?

Palestinierna ber om betänketid, men kommer fram till att det inte går, de vill inte se en officer i den andra delegationen. Nyckelordet är nu se. Haavisto plockar fram en skärm så delegationerna inte kan se varandra, bara höra. Israelerna tycker det är konstigt, men accepterar. Palestinierna vill ha betänketid. Till slut säger de ok, men de vill inte höra officerens röst. Haavisto tar fram sitt sista och tyngsta verktyg. Förhandlingarna är avslutade! Den palestinska delegationen ringer sin minister i Ramallah för råd, Haavisto ber om telefonen och meddelar att FN drar sig ur förhandlingarna och ur Palestina. Resultatet: förhandlingarna får fortsätta. Vid olika bord. Med en skärm emellan. Bara ordförandena talar men får be om råd av sina meddelegater.

Under matpausen ska delegationerna äta i skilda matsalar är det tänkt. Men nej, det behövs inte. Delegationerna har inget emot att sitta och äta vid samma bord, och medlemmarna i den palestinska gruppen fajtas om att få platsen bredvid den israeliska officeren. Det är här bokens titel kommer till användning.

Förhandlingarna framskred och man nådde vissa mål. Haavistos poäng, förutom koreografin för att ens få igång en förhandling, är att aldrig tro att man kan uppnå bättre resultat senare och därför välja att inte göra något alls. Att tro att inget kan bli värre är en av de vanligaste och mest ödesdigra förhandlingsattityderna, säger Haavisto. Allting kan alltid bli värre.

Min poäng? Den gör sig inte i Ny Tid, men jag har ingen kolumnplats i tidningen Perussuomalainen.

 

Tapani Ritamäki

är förläggare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.