Andelsrörelsen
är en av de viktigaste folkrörelserna i Finland. Eller åtminstone har den varit det. Under 1900-talet spelade den en stor roll när landet byggdes upp – medan patronerna och företagen byggde landet uppifrån byggde andelsrörelsen det nedifrån och bidrog till att emancipera de vanliga medborgarna, småfolket som en del kallade dem.
Har andelsrörelsen spelat ut sin roll? Inte helt. När vi talar om andelsrörelsen tänker vi mest på konsumentkooperationen, och där har ju den framstegsvänliga delen nästan helt försvunnit, medan det inte känns som om den borgerliga delen, med sina S-butiker, skulle ha någon stark egen profil på handelns område. Men inom producentkooperationen är Valio, andelsslakterierna, Raisio och Metsäliitto fortfarande viktiga för jordbrukarna.
Dessutom finns det en sakta växande sektor som ännu söker sin form: arbetsandelslagen, som bildas av mänskor som söker en organiserad form för sitt arbete, ibland för att de blivit arbetslösa, ibland för att de verkar på ett område utan tradition av företagsamhet och ibland för att de velat fylla ett behov inom den sociala sektorn utan att vara kommunalt eller privat anställda.
Nykooperationen
talar Pellervo-sällskapet, andelslagens ideella organisation, om. Det har faktiskt funnits arbetsandelslag också tidigare. Elanto startades i tiden av bagare och så var också brödet butikskedjans kanske främsta trumfkort i den hårdnande konkurrensen, och brödfabriken ett viktigt landmärke i Helsingfors. Stuveriverksamheten i många hamnar, speciellt i norr men också i t.ex. Sörnäs, bedrevs av stuvarandelslag fram till 20-talet.
Men på det stora hela är detta ett nytt fenomen. På sin hemsida skriver Pellervo: ”Den snabba strukturomvandlingen både bland företagen och inom den offentliga sektorn ledde på 1990-talet till att många yrkeskunniga unga personer gick arbetslösa. Inemot 1 000 andelslag har därför grundats inom branscher där kooperation inte förekommit tidigare. Pellervo startade tillsammans med arbetsministeriet ett nykooperationsprojekt, med uppgift att befrämja grundandet av nyandelslag, sprida information och ge allmänna och juridiska råd åt de nya pionjärerna.”
Småandelslag talar man också om och en rapport i Pellervos tidskrift Osuustoiminta om pris och hedersomnämnanden i en tävling om landets bästa småandelslag visar vad allt det kan handla om:
• Kainuun Kanerva är grundat 1995, därmed ett av de första arbetsandelslagen, och ägnar sig nu åt byggnads- och ombyggnadsarbeten, vård, städning, översättningar, utbildning och konsulttjänster
• Jelppis-Tiimi bildades 1997 i Vasa och ägnar sig åt vårdarbete
• Kapsäkki har sedan år 2000 utvecklat musikteatern i Helsingfors och hela Finland (vilket ju namnet antyder)
• Tampereen Timjami har som syfte att servera eko- och närmat åt elever och lärare vid Steinerskolan i Tammerfors
• Sigillum i Åbo verkar på historieforskningens område och producerar på beställning historiker och utställningar, hjälper med arkivtjänster och släktforskning och står för kurser och föreläsningar
• Via är ett riksomfattande andelslag för teckenspråk
• Googoo i Riihimäki bedriver näthandel med ekologiska produkter, bl.a. blöjor.
De senaste åren har andelslag av detta slag ofta grundats av akademiskt utbildade och av kvinnor.
Det förekommer också att nya små andelslag grundas på handelns område i glesbygder där storkooperationen lagt ner butiker.
Det första småandelslaget som ingår i Pellervos statistik uppstod genom en avknoppning från storkooperationen. När centralandelslaget SOK rationaliserade bort biltrafiken från sitt huvudlager i Kilo 1987, bildade åtta av chaufförerna andelslaget Kilon Osuus-Auto som övertog de gamla lastbilarna och livsmedelstransporterna från lagret. Med tiden fick de också andra uppdrag och andelslaget har vuxit och har nu 28 medlemmar och sysselsätter över 80 personer. Början var svår och först 2001 kunde andelslaget betala medlemmarna ränta på insatsen.
Pekka Pättiniemi
jobbar med folkbildning (han är generalsekreterare för Kansan sivistystyön liitto), men har också länge ägnat sig åt småandelslagen, bl.a. inom ramen för föreningen Osuustoiminnan kehittäjät, som syftar till att utveckla kooperationen just inom det området.
Han konstaterar att början verkligen vanligen är svår, eftersom de som startar andelslagen inte har utbildning i eller erfarenheter av att leda ett företag. Små företag har också svårt att bekosta utbildning.
– Dessutom passar det man lär på handelshögskolan inte så bra för företag som ägs av de anställda.
Men kommer man över det första svåra skedet är andelslaget ofta en bra form för verksamheten. När de anställda själva äger företaget blir engagemanget och sammanhållningen större, man ser lättare problemen och kan hitta nya lösningar. Utbildningen är viktig om man ska komma så långt.
Finland är på efterkälken
om man ser på arbetsandelslagen i ett internationellt perspektiv. Det första kända arbetsandelslaget bildades i USA år 1791, och i Sydeuropa är detta en viktig företagsform. Mondragon-gruppen i Baskien har över 80 000 anställda och av dem är över 80 procent medlemmar i andelslaget i respektive enhet. Gruppen har som princip att ingen enhet ska ha mer än 750 anställda, om den blir större ska den delas för att översiktligheten ska bevaras, principen lär dock inte ha följts till alla delar. Gruppen har ett eget universitet där man bl.a. diskuterar hur styrningen nedifrån kan utvecklas.
Arbetsandelslagen har utvecklats speciellt i länder där riktningar i arbetarrörelsen, t.ex. anarkosyndikalisterna, eller inom den katolska kyrkan betonat arbetarnas självbestämmanderätt. Den jugoslaviska socialismen baserade sig också på sådana principer.
I Finland har däremot både fackförbunden och arbetsgivarna velat hålla gränsen tydlig, kanske ett arv från 1918. Skillnaden är också väldigt klar mellan Finlands ”management by perkele” och Sveriges strävan till samförstånd på arbetsplatsen.
Pekka Pättiniemi hoppas i alla fall att motsättningarna ska mildras när behovet av nya former av företagsamhet hela tiden växer.
Johannes Runeberg
i Hangö har varit med om att grunda flera arbetsandelslag, speciellt under åren när det var svårt med jobben och bestämmelserna kring arbetslöshetsersättningen gjorde det svårt att ta emot mindre uppdrag.
– Det första var Hangö arbetsandelslag, som först förmedlade alla slags arbeten, men med tiden inriktade sig på byggnadsarbeten, och speciellt på att göra tak. De har ett par erfarna takplåtslagare och andelslaget fungerar ännu.
I Hangö startades också Kairo Inn som ett andelslag – det var ett gästgiveri, som erbjöd övernattning i elva rum och morgonmål.
– Det var ett invandrarprojekt och utgick från att många invandrare vill komma in i restaurangbranschen. Där skulle de få utbildning och arbetsrutin och klara av hygienpass. Tyvärr uppstod det intriger och maktkamp inom gruppen, inte just mellan finländare och invandrare, utan på andra plan. Några invandrarmän tyckte t.ex. inte om att deras hustrur var på jobb.
Projektet avslutades efter tre år sedan statliga Senatsfastigheter sålt huset till en privatperson som tredubblade hyran.
New Deal
Det mest framgångsrika andelslaget var New Deal, som upplöstes tidigare i år.
– Jag jobbade då med Börje Mattson på invandrarbyrån i Karis och det var en tid när det fanns arbetslösa i västra Nyland och en hel del jobb i Helsingforstrakten. Problemet var de dåliga kommunikationerna. Då bildades andelslaget, som skaffade ett par bilar som körde till Otnäs, där man städade. Vi hade ett samarbetsavtal med statliga Engel, som städade tekniska högskolan, statens tekniska forskningsanstalt och polisskolan – senare övertogs städningen av internationella ISS. Städarna skulle vara sex på morgonen på jobb, så det var svårt att klara det med allmänna kommunikationer. Nu kunde de första starta fem från Ekenäs och andra hoppade sedan på under vägen.
– Som bäst var det femton stycken som dagligen åkte till Otnäs och de var jättenöjda. ISS betalade andelslaget samma lön som till de andra städarna och vinsten delades sedan vid årets slut bland medlemmarna, som de bästa åren fick en månads extra lön.
– Men 2003 bestämdes det att alla städare skulle genomgå säkerhetskontroll och få ett intyg från polisen, i praktiken väl skyddspolisen, på att de inte var spioner, det rörde ju sig om invandrare. Det kunde ta flera månader att få utlåtandet och det var svårt att anställa folk under sådana omständigheter.
Så man fortsatte med de gamla anställda, av vilka många så småningom hittade andra jobb närmare hemorten. I mars i år lades verksamheten ner när de två sista städarna skulle gå i pension.
Röjningsjobb och textilarbeten
har andra arbetsandelslag i trakten ägnat sig åt. Ett som bildades i Ekenäs inriktade sig på landskapsvård för kommuner och större institutioner. De som tog sig an det utbildades i ett halvår i landskapsvård och har sedan röjt och snyggat upp stora egendomar. Andelslaget fungerar ännu.
Det gör däremot inte Jobb-Fix som grundades av mänskor som jobbat på textilfabriken Fix i Karis innan den lades ned. De kom med i ett EU-projekt och fick pengar för att köpa en hel del maskiner.
– De var väldigt duktiga på att sy och fick en del underleveranser. Men de klarade inte av att leda företaget. Detta har alltid varit den största svårigheten för arbetsandelslagen, de har saknat företagsledningskompetens. Det behövs någon som funderar och marknadsför och organiserar arbetet.
Johannes Runebergs allmänna omdöme är att de andelslag som hittat en klar nisch och en egen profil klarat sig bra. Det räcker inte med att fungera på ett allmänt plan och skaffa en del jobb – det kanske har en social funktion men i längden klarar man sig inte med det.
Peter Lodenius
