I reportageboken I väntan på talibanerna beskriver den svenske journalisten Jesper Huor den afghanska verkligheten från insidan.
I höst har det gått tio år sedan den stora allmänheten lärde känna talibanrörelsen. I och med den internationella insatsen mot talibanerna har Afghanistan varit framme i medierna så gott som dagligen, men mest har det väl handlat om de internationella styrkornas fram- och motgångar och alltmer om deras vara eller ickevara. Att landet genomsyras av korruption och befinner sig i någon form av inbördeskrig har knappast undgått någon, men mer sällan får man läsa skildringar av vardagen och människorna i krigets Afghanistan.
I reportageboken I väntan på talibanerna beskriver den svenske journalisten Jesper Huor den afghanska verkligheten från insidan. Boken, som är ett resultat av Huors resor till Afghanistan i slutet av 00-talet, utkommer nu även på finska med titeln Talebaneja odotellessa i förtjänstfull översättning av Riikka Toivonen.
En bok om det samtida Afghanistan riskerar lätt att urarta i ett krigsjournalistiskt machoreportage, men Huor undviker den avgrunden. Han frossar inte i misär och hemskheter trots att våldet ständigt är närvarande och det inte verkar finnas en enda person i landet som inte berörts av det. Talibanväldets totalitära terror har ersatts av ett läge där ingen har monopol på våldet och följaktligen präglas vardagen av stor osäkerhet. På ett café i talibanernas Kandahar träffar Huor unga, välbärgade killar som gärna skulle ge upp sin dyra café latte och biljardhåla för att återgå till den säkerhet och brutala rättvisa som rådde under talibanerna. Stadens chef för kvinnoärenden är övertygad om att hon kommer att mördas, precis som sin företrädare. Somliga ser landets guldålder i den kommunistiska perioden innan talibanerna anlände, andra försöker njuta av den begränsade frihet som åtminstone vissa större städer erbjuder, men de gör de med livet som insats och är fullt medvetna om det.
tusenårig
hederskultur
Boken belyser det sätt på vilket talibanrörelsen vinner det folkliga stöd den behöver för att kunna existera. Huor förklarar bl.a. hur regeringen i Kabul i stället för att samla in skattemedel från olika delar av landet pumpar ut pengar i regionerna för att köpa de lokala härskarnas lojalitet. I den mottagande änden är det ofta en av flera rivaliserande klaner som gynnas av regeringen, vilket driver de andra till samarbete med talibanerna.
Huor träffar också en bonde som berättar hur det officiella rättsväsendet i landet inte alla gånger går att lita på eftersom det är omständligt och drivs av korruption. Då kan man ringa talibanerna, så att säga, för att de skipa rättvisa på sitt eget brutala sätt, snabbt och effektivt, dessutom helt gratis. Det verkar som om talibanernas understöd ökar varje gång regeringen eller de internationella styrkorna inte lyckas leverera, eller levererar till fel adress, som vid bombningen av en bröllopsprocession år 2008.
Intressant är också Huors beskrivning av den afghanska, i synnerhet den pashtunska, hederskulturen som kan tänkas ha bidragit till talibanernas världssyn minst lika mycket som den religiösa fundamentalismen. Det handlar om en livsstil med rötter som går tillbaka ett tusental år och som har överlevt bl.a. islamiseringen av landet och mongolernas, mogulernas, persernas, britternas och ryssarnas invasioner. Även om man lyckas avväpna talibanerna så överlever nog det afghanska klansamhällets strikta koder också det pågående kriget, och med dem många problem såsom de afghanska kvinnornas ofattbara predikament.
tröstlös framtid
I väntan på talibanerna bygger mycket långt på intervjuer, somliga planerade och andra uppenbarligen mer spontana. Huor återger intervjuobjektens berättelser rätt direkt och analyserar inte det han ser och hör särskilt mycket, snarare verkar tanken vara att leda läsaren till att själv reflektera. Trots att boken är lättillgänglig bjuder den på rikligt med grundläggande information om Afghanistan, dess folk och närhistoria. Huor besöker olika delar av landet och skildrar möten med såväl dignitärer som vanligt folk – guvernörer, talibankrigare, forna mujaheddiner, bönder, men också utlänningar t.ex. vid militärbasen Kandahar Air Field som är hem för 30 000 människor och en fullkomligt bisarr parallell värld. Allt detta bidrar till att göra I väntan på talibanerna till en slags stillbild av det samtida Afghanistan.
Den internationella militära insatsen satte visserligen stopp för talibanernas skräckvälde, men den slutsats man kan dra av Huors reportage är att Afghanistan fortfarande lever i väntan på talibanerna: lokalbefolkningen väntar på hjälp eller repressalier från dem, de utländska soldaterna väntar på deras nästa anfall och hela landet väntar på att de ska återvända till makten, om inte med våld så genom en politisk process. Och talibanerna själva har inte bråttom – Huor återger vad de säger om de utländska trupperna i landet: de har klockor, vi har tid.
Huor har skrivit en bok som känns mycket aktuell i ett läge där det för många länder börjar vara dags att runda av den militära operationen i Afghanistan. På basis av Huors beskrivning är ändå utfallet av de senaste tio årens insatser i landet deprimerande: nuläget och framtidsutsikterna framstår som fullkomligt tröstlösa.
Mats Holmqvist
Jesper Huor: Talibaneja odotellessa (I väntan på talibanerna). Finsk översättning: Riikka Toivonen. Into kustannus, 2011.
