Vänstern i Finland har knappast någonsin varit lika svag som idag. En orsak till detta är att man fastnat i en jargong vars nyckelkategorier utgörs av välfärd, arbete, rikedom och solidaritet utan att man klarar av att förknippa dessa med begreppet om individuell frihet. Frihetsbegreppet däremot har knyckts av högern, som framträtt först i nyliberal och under senaste åren i populistisk skepnad.

Medan den socialdemokratiska retoriken om välfärdsstaten och arbete påminner om en förfluten tid av statlig paternalism och etiskt meningslöst lönearbete, upphetsar solidaritetsbegreppet utanför den lilla kretsen av redan frälsta knappast några andra än präster och socialkonservativa företrädare av kristlig broderskapsetik. Vänsterförbundets ”Rikedom” utgör emellertid åtminstone en någorlunda kreativ stöld från högerjargong, men sen när har vänstern uppfattat sig som en reaktiv kraft?

Då jag talar om vänstern, talar jag inte bara om medlemmar eller väljare av registrerade partier som vf eller sdp. Jag talar om en funktionellt särskiljbar proaktiv (mot)kraft i moderna, kapitalistiska liberal- och/eller socialdemokratiska samhällen. Denna kraft har under stora delar av sin historia framgångsrikt ställt makten under legitimationstryck och framtvingat reformer som varit av den mest omvälvande betydelse för dessa samhällen. Hur lyckades vänstern med detta?

En nödvändig komponent i denna framgångshistoria var att man artikulerade och arbetade för robustare frihetsuppfattningar än de rådande. För det finns ett enda värde och ideal som på en och samma gång kan göra anspråk på att vara normativt giltigt, integrera funktionellt högdifferentierade och etiskt, etniskt, kulturellt och religiöst pluralistiska samhällen samt därtill utgöra en reproduktionsbetingelse för dessa – den individuella friheten. Talcott Parsons kallade därför den individuella friheten för ett ”ultimate value” – ett etiskt värde och eftersträvansvärt ideal som förmår integrera ett pluralistiskt samhälle.

Det var just den individuella friheten, eller snarare vänsterns robusta uppfattning om individuell frihet, som bildade den etiska substansen i vänsterns stora kamper och framgångar, från arbetarrörelsen via kvinnokampen till den amerikanska medborgarrättsrörelsen och 1968. Alla dessa rörelser grundade sina strävanden på robustare frihetslöften än den gällande ordningen kunde inlösa.

Det enda värdet alla i ett modernt samhälle känner dragning till – och det av de bästa tänkbara skäl – är idén om individuell frihet. Och politik handlar ofta i grunden om hur individuell frihet ska uppfattas och institutionaliseras. Om vänstern på allvar vill framträda som en proaktiv kraft, måste man återvända till frihetspatoset. Det har vänstern visat att den kan.

Visst, det är viktigt att tala om solidaritet, rikedom, välfärd och arbete. Men dessa ideal är under moderna förutsättningar meningsfulla enbart i den mån de möjliggör eller tillhör den individuella friheten. Och dessa ideal uppnår sin potentiella dragningskraft endast i den mån de ställs i relation till vår frihet som autonoma, självförverkligande och samverkande varelser. Den progressiva vänsterns uppgift är idag densamma som den alltid varit: Att redogöra för hur frihet förutsätter mellanmänsklig solidaritet, etiskt meningsfullt arbete, kulturell rikedom och delad välfärd. Kort, att visa att din frihet är min frihet – att vi bara kan vara fria tillsammans.

Detta måste göras explicit. Därför föreslår jag att alla vänsterpartier går till följande val med den enkla sloganen: ”Frihet!”

Arvi Särkelä

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.