I Sverige lyckades Nordeachefen Björn Wahlroos reta upp en stor del av befolkningen när han köpte en lyxlägenhet till en av sina direktörer och som svar på kritiken sa att han gärna skulle ge direktören ännu högre lön så att han kunde köpa fler lägenheter. Samtidigt ska Nordea säga upp 2 000 av sina anställda och storbankerna överger de icke lönsamma delarna av Sverige. Nordea har extremt uppskruvade avkastningskrav.
Nordeachefen Wahlroos har gett girigheten och arrogansen ett ansikte genom sina uttalanden. Att bankerna och deras direktörer skor sig på oss med för höga räntor på våra lån, inga räntor på våra lönekonton, feta bonusar och astronomiska vinster har vi upphört att förvånas över. Men när direktörer som Wahlroos dessutom öppet hånar oss som betalar bankens vinster och lyxvåningar, så passeras någon sorts gräns som till och med gör luttrade svenskar upprörda. Själv passade jag på att byta bank efter tjugo år som Nordeakund.
Wahlroos förakt mot oss som inte tycker att det är rimligt med hundratals miljoner i fallskärmar och bonusar är ett av många tecken på att samhället har gått isär mellan de superrika och oss andra. De superrika verkar nu tro att de klarar sig utan oss andra. Finland och Sverige som en gång präglades av minskande klassklyftor och ökade möjligheter för låginkomsttagare präglas nu av motsatsen. Nyligen kunde ekot, de svenska radionyheterna, rapportera om att den rikaste procenten svenskar äger 40 procent av förmögenheten i landet. Idag är inkomstfördelningen lika skev som vid 1900-talets början. I Finland är klassklyftorna ännu tydligare med högre arbetslöshet och fler fattiga som köar för gratis matutdelning. Den nordiska välfärdsmodellen är på väg att spricka i alla sömmar av nedskärningar, arbetslöshet och ökade inkomstklyftor. Vi är rikare än någonsin, men vi har inte råd att ge våra unga arbete, våra sjuka sjukersättning eller våra äldre en värdig äldreomsorg.
Hur kunde det gå så här? År av ökande inkomstskillnader är en förklaring. Privatiseringar och blind marknadstro, påhejad av EU, är en annan. De gemensamt ägda bankerna började spekulera, lämnades över till de privata bankintressena och blev grunden för Wahlroos Nordeaimperium. Den svenska staten sålde bara för något år sedan andelar i Nordea till underpris så att de privata ägarnas makt och vinster kunde öka ännu mer, samtidigt minskade våra möjligheter att påverka banken. Så har vi avvecklat vårt inflytande över bank-
sektorn, samhällets blodomlopp. Detta samtidigt som bankerna allt mer övergick till spekulation med värdepapper och allt mindre ägnade sig åt just traditionell bankverksamhet. Nu är bankerna så stora att de inte kan tillåtas gå omkull – de har blivit en samhällsfara genom sitt risktagande.
Detta kan inte skyllas enbart på Wahlroosarnas girighet, det handlar om många år av politiska val. Men Wahlroos kan mycket väl tjäna som exempel på denna politik. Han har varit en högljudd försvarare av den hårda finska nedskärningspolitiken, den avreglerade finansmarknaden och Finlands inträde i euron. Han har själv vunnit på den politiken, det är det ingen tvekan om. Många andra har förlorat. Finländarna fick aldrig folkomrösta om euron, de kunde ju har röstat nej precis som vi svenskar gjorde. Nu sitter Finland fast i en valutaunion och en eurokris som hotar hela landets samhällsekonomi. I eurokrisens och de ökande klassklyftornas skugga gör högerpopulism och främlingsfientlighet framsteg i både Finland och Sverige.
Värre än Wahlroos girighet och arrogans är den ekonomiska och sociala kris som hans politik skapar och som nu skakar hela euroområdet. Risktagandet i den avreglerade finanssektorn har kört hela länder som Island och Irland i sank. När förlusterna kommer får skattebetalarna ta över dem medan bankernas vinster förblir privata. Euron är ett ekonomiskt fiasko som först skapade överhettning och en lånebubbla med hjälp av låga räntor. Nu har bubblan spruckit och euron bidrar till akut ekonomiskt sönderfall när länder sitter fast utan konkurrenskraft i eurons tvångströja. Den enda medicin EU kan ordinera är privatiseringar och nedskärningar. Euron och bankerna ska räddas till varje pris medan de arbetslösa och fattiga får betala. Men inte ens denna extrema interna devalvering ser ut att lyckas, recessionen och skuldkrisen bara förvärras.
Det är dags att ändra politik. Finansmarkanden måste regleras med höjda kapitaltäckningskrav, skatt på finansiella transaktioner, förbud mot vissa former av spekulation och en bankdelningslag som gör slut på skattebetalarnas indirekta stöd till finansiell spekulation. Bankerna och deras ägare måste bära sina egna förluster, annars kommer de aldrig att lära sig. En 90 procentig skatt på deras bonusar och lyxvåningar vore också rimlig. Istället måste vi bygga upp nya gemensamt ägda banker, gärna med regional förankring och lojalitet.
Men även euron måste omprövas och euroländerna ges en möjlighet att lämna en valutaunion och en politik som har misslyckats fullständigt. Drömmen om ett Storeuropa som skulle skapas med den gemensamma valutan som verktyg har blivit en mardröm som är liktydig med arbetslöshet, krossad välfärd och fattigdom för miljoner EU-medborgare. Denna kris kan inte lösas genom att ge EU ännu mer makt över den ekonomiska politiken. Det vore som att utse ett gäng pyromaner till brandchefer. Istället måste demokratin försvaras. Den demokrati som får allt svårare att hävda sig när diktaten från Bryssel haglar, teknokraterna ska styra och avgörande beslut om människors liv och framtid hastas fram i slutna mötesrum långt från de kvinnor och män som faktiskt berörs.
Björn Wahlroos arrogans är ett symptom på ett orimligt ekonomiskt system och en banksektor med hybris. Det är hög tid att vi gör något åt det.
Jonas Sjöstedt
är riksdagsledamot för Vänsterpartiet i Sverige
