Aase Bergs nya diktsamling Liknöjd fauna är en klockren ”come back” mot dem som bedyrar poesins obegriplighet, skriver Matilda Södergran.
En av skrivandets starkaste drivkrafter är kombinationen av hybris och självförringande, skrev Aase Berg i essäsamlingen Uggla. Hybris är avgörande för skrivakten – ”jag måste skriva poesi som om jag hade rätt att uppfinna språket”, fortsätter hon i förordet till Uggla. När man läser Bergs senaste diktsamling Liknöjd fauna bekräftas uttalandena – det går inte att undgå språktrotset.
Diktsamlingen är smällfull av neologismer och ordlekar – ibland så till den grad att det är svårt att urskilja något annat. Hybrisen blir på sätt och vis självuppfyllande. Man känner igen det från Bergs tidigare diktsamlingar, men här har volymen vridits upp till maxgränsen – dikterna fullkomligt vrålar. Ibland vill jag se det som om Berg skriver i ett universum av alldeles egna kollokationer (”däst kattkoma”) och omständiga omvägar.
Det är alltså en roande diktsamling. Jag tänker på Lena Adelsohn Liljeroths uttalande om att kultur borde kallas underhållning för att bli tilltalande. Så dystra behöver vi inte bli, men visst verkar det som att Berg driver med svenska kulturministerns mungroda. Hon ger prov på att poesi också kan vara underhållning. För den sakens skull är inte dikterna lättsmälta. Istället är de utmanande, krävande, ibland rent ut av påfrestande. De är avintellektualiserat smarta.
I läsningen är man tvungen att stänga av alla försvarsmekanismer. Diktsamlingen är en klockren ”come back” mot dem som bedyrar poesins obegriplighet. För här är obegripligheten och respektlösheten mot läsaren drivna till sina spetsar. En grupp dyslektiska, felstavande, särskrivande, hysteriska hönor återkommer ständigt. Den kakafoniska hönskören kör fullkomligt över läsaren i ett försök att formulera borgarsamhället.
Liknöjd fauna är en samhällskritik, en enligt förlaget slutgiltig sammanfattning av den kapitalistiska apokalypsen. Berg uppfinner ett slags aforismer som fångar den antågande undergången: ” ’Mötesplats’/ betyder inte / att man umgås / utan att man / ska förbi varandra / utan trubbel”. Vi människor är ett piss i Mississippi och ”ingen förstår varandra”.
Som samtida poet är det väl i det närmsta omöjligt att inte intresseras av den så kallade språkmaterialistiska språkfilosofin. Och även om Berg tidigare i viss mån har tagit avstånd från den här kategoriseringen skriver hon in sig själv i riktningen. Sprawlet finns här. Men eftersom ledordet för diktsamlingen är liknöjd kan man inte vara säker på om de språkmaterialistiska dragen är autentiska eller ironiserar över sig själva. Och visst kan rader som ”Meningslösa meddelanden / som låter som mening” uppfattas som en beskrivning av diktsamlingen, men de riktar sig väl hellre till en aningslös Liljeroth och uppfattningen om poesin som populärkulturens jobbiga kusin.
Plötsligt knivskarpa kortdikter dyker här och där upp med glimten i ögat. Trots det är de ofrånkomligt vackra: ”Du har också / inte varit född // När man dör / reser livet / till nån annan”. Hönskören studsar med sin abrupta syntax mot dessa mer ”lyriska” rader. Stämningsskiftena i diktsamlingen, i sammanhanget att betrakta nästan som paradigmskiften, utgör andningshål: ”En kvällsalbino, / genomlyst av strupljus / I skymret alla svalor / vita” eller ”Det stora hjärtat slår / så varmt ini henne // Hon vet / hon kanske / är en häst”.
Förstås är det viktigt att skilja på Bergs journalistik och poesi, men i Uggla poängterar hon att ”rätten till det fula, fumliga och ibland rentav charmlösa” är viktig för ett oberoende kritiskt tänkande. Denna rättighet är också uppfylld i Liknöjd fauna. Poesin är solitär – den drivs av respekt för språket och respektlöshet mot läsaren. Sagt och gjort.
Kanske hade ändå den förtätning som Berg uppenbart skyr kunnat leda till en större läsupplevelse. Anything goes i Liknöjd fauna. Ingenting är för stort eller för smått. Ingenting är för dumt eller för smart. Allting är tillräckligt och otillräckligt. Ändå lugnar det mig mer än det oroar mig att jag inte kan bli klok på detta – Berg vill knappast göra mig klokare heller.
Matilda Södergran
Aase Berg: Liknöjd fauna.
Bonniers, 2011.
