Rockare på resa är ett motiv som Aki Kaurismäki använde i Leningrad Cowboys Go America. Någonting i italienaren Paolo Sorrentinos film This Must Be the Place påminner om Kaurismäkis avsiktligt naiva stil. Samtidigt tänker jag på Roberto Benignis filmer Livet är underbart och Tigern och snön som bjuder på en alternativ approach till Förintelsen och krigstemat i allmänhet.
Cheyenne (Sean Penn) är en pensionerad rockstjärna som sedan tjugo år för en händelselös tillvaro i sin fina villa på Irland. Han spelar på börsen, handlar mat och roar sig med bollspel i sin tomma simbassäng. Cheyenne är lyckligt gift med en jordnära, varmhjärtad kvinna (Frances McDormand), men han plågas av ångest: en gång begick två tonåringar självmord under påverkan av hans deppiga låtar.
Plötsligt får Cheyenne veta att hans far som han inte sett på trettio år ligger för döden i USA. Det är dags för honom att återvända till sina barndomstrakter och möta sig själv på nytt.
Så blir rockstjärnan en arvtagare till sin pappas förflutna, i form av anteckningar. Ensam reser Cheyenne runt i USA och försöker spåra den tysk som förolämpade hans far i Auschwitz. En lågmäld roadmovie i kaurismäkisk anda börjar.
Först känns det konstigt att se Penn i läppstift och kajal och höra honom prata manierat (tänk Edward Scissorhands), men efter några minuter förstår jag varför han tackade ja till rollen. Cheyenne är en intagande person, samtidigt barnslig och vis. ”Även nazistjägare har sin egen fåfänga”, säger han till Mordecai (Judd Hirsch) som har vigt sitt liv åt att spåra nazistiska förbrytare.
Tack vare Penns prestation är jag beredd att förlåta Sorrentino en hel del lösa trådar samt den svacka som uppstår i berättelsen då huvudpersonen blir vän med en servitris och hennes pojke.
Talking Heads frontfigur David Byrne syns i en cameoroll. Byrnes låt This Must Be the Place är filmens ledmotiv.
Detta är ingen film om Förintelsen. Den handlar om att bli vuxen. Likväl hinner Sorrentino säga något viktigt om krigets trauma. Det bästa beviset är att filmen belönades med den ekumeniska juryns pris i Cannes.
Filmen har två finaler. Den första handlar om tysken (Heinz Lieven) som bor någonstans i det insnöade Utah. Den andra finalen skildrar Cheyennes hemkomst till Irland – lika svårtolkad som slutet i Benignis Tigern och snön, men samtidigt lika gripande.
Zinaida Lindén
