Under senare år har vi fått läsa en hel del om Stora Ensos satsningar i Sydamerika och hur företaget upprepade gånger dömts för att ha brutit mot miljölagar. I Mika Koskinens dokumentärfilm får vi bevittna det allt annat än rumsrena samarbetet mellan Stora Enso och det nya ”gröna” Kina.

”De berättade att finländarna kommer. Till och med ordet Finland skrämmer oss.”

Så sade en kinesisk bonde om Stora Ensos framfart i hans hemtrakter där en ny pappersfabrik ska byggas.

Samtidigt skriver Helsingin Sanomat att Stora Enso ”räddar regnskog i Kina”. Här har vi en tyst sammansvärjning mellan den svensk-finska industrin och den lokala kinesiska administrationen. När stora pengar är inblandade, vem bryr sig om människovärde?

Det är inte första gången som Finland utpekas som boven i ekodramat. På sistone har vi fått läsa en hel del om Stora Ensos satsningar i Sydamerika. Företaget har upprepade gånger dömts för att ha brutit mot miljölagar och skövlat regnskog. År 2009 dömdes företaget till att betala dryga böter till delstaten Bahia i Brasilien samt till att återplantera 100 000 hektar regnskog.

Mika Koskinen har bott femton år i Kina. Hans dokumentär Punaisen metsän hotelli är en skildring av det allt annat än rumsrena samarbetet mellan Stora Enso och det nya, ”gröna” Kina där det är si och så med yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna.

Den lokala administrationen i södra Kina gör allt för hindra Koskinen från att intervjua bönderna. Snart sitter Koskinen fast på ett hotell där de vänliga politrukerna vill förse honom med ”objektiv information” om Stora Ensos projekt. Ingen annan information är tydligen objektiv eller äkta.

”Jag filmar dem, de filmar mig”

De talrika dialogerna med funktionärerna gör filmen till ett slags absurd thriller. En av Koskinens ”värdar” rekommenderar honom att ta semester och åka till havskusten. När Koskinens kontaktperson, juristen Yang Zaixin anhålls och förs bort låter förklaringarna (”Han reste iväg på eget bevåg!”) som borgmästarens replik i Gogols Revisorn: ”Ingen pryglade underofficersänkan, hon har pryglat sig själv!”

Till sist får filmmakaren nog och återvänder till Peking där han bor med sin kinesiska fru och deras två barn. Även i Peking skuggas Koskinen av några säkerhetsagenter: ”Jag filmar dem, de filmar mig.”

Ett år senare återvänder han till byn i södra Kina. Äntligen får vi höra de uppskärrande intervjuerna med bönderna som berövats sitt mänskliga värde. För att underlätta Stora Ensos business har den lokala administrationen lejt några unga kriminella som misshandlat och dödshotat de bybor som vågat protestera.

”Dessa fina skogar påminner om skogarna i min barndoms Finland – som inte längre finns”, säger Koskinen. Vi tar del av det lokala Pumifolkets visdom: ”Träd kan inte prata, men de skyddar oss.” Flera bybor gråter framför kameran. Trots att de aldrig fått den utlovade penningersättningen kan de inte stämma vare sig Stora Enso eller den lokala administrationen. Skogen skövlas, vattenkällorna försvinner, fåglarna dör.

Tidigare i filmen såg vi tiotals skolbarn plantera träd under lärarnas ledning. Sådana kampanjer (åtföljda av de gamla Mao-sångerna) är en del av Kinas nya ”gröna” inrikespolitik.

Kan internationella företag i dagens globalkapitalistiska klimat samarbeta med auktoritära stater – och samtidigt respektera lokalsamhällena, människornas egendom och rättigheter? Garanterar den know-how som den finska skogsindustrin är känd för i hela världen en miljö- och människovänlig utveckling i de berörda områdena?

Koskinens svar är nej. När han försöker intervjua några chefer på Stora Enso visar sig företaget vara lika slutet som det nya, ”demokratiska” Kina.

Ett rop på hjälp

Mycket i Punaisen metsän hotelli för mina tankar till Arto Halonens dokumentär Pyhän kirjan varjo som handlar om det slutna och korrumperade oljeriket Turkmenistan och dess samarbete med några europeiska (bl.a. finländska) och amerikanska storföretag.

Inte heller Halonen fick göra de intervjuer han ville göra. Hans approach skiljer sig dock markant från Koskinens. Halonen fokuserar mycket på den kitschiga propaganda som präglar dagens Turkmenistan. I Koskinens film är propagandatemat närvarande, men det har rätt lite utrymme. Medan Halonen odlar den specifikt finska känslan för det absurda samt den provokativa stilen à la Michael Moore väljer Koskinen helt bort underhållningsdimensionen. Endast några enstaka detaljer i Punaisen metsän hotelli upplevs som satiriska. Filmen är saklig och dyster, och det med skäl. Likväl skulle jag vilja höra en mera engagerad berättarröst i de flesta situationerna.

Efter pressvisningen berättar regissören att hans kontaktperson i Kina, juristen Yang Zaixin fortfarande är fängslad. ”Borde man kanske starta någon kampanj?”, frågar Koskinen lågmält.

Koskinens dokumentär som hade sin urpremiär på Green Screen Documentary-festivalen i Amsterdam berör och inbjuder till debatt. Samtidigt är Punaisen metsän hotelli ett rop på hjälp från människor som lever i omänskliga förhållanden, men också från träd – som inte kan prata.

 

Zinaida Lindén

Punaisen metsän hotelli. Dokumentär om Stora Ensos business i Kina. Regi och manus: Mika Koskinen. Foto: Mika Mattila, Mika Koskinen. Produktion: Luxian Productions. Finland. 2011.
Filmen visas också på Docpoint 24.1. kl. 20.30 på Maxim 2.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.