– Jag tvivlade in i det sista. Jag trodde inte att svenskarna skulle ge priset till en av sina egna. Men jag är mycket glad att de vågade. Tranströmers poesi är unik, säger poetens ryska översättare Aleksej Prokopev.

Aleksej Prokopev räcker mig sin hand och hinner samtidigt ge sin fru en avskedskyss innan hon försvinner ut genom den dörr jag just kommit in genom. Där inne breder en stor ljus lägenhet ut sig. Han frågar genast om jag vill ha kaffe, själv får han nöja sig med te sedan infarkten för halvtannat år sedan. Han tillbringar mycket tid hemma, med att översätta och undervisa. Nästan dagligen tar han emot grupper som han undervisar i tyska. Svenska talar han ogärna, trots att han numera kan titulera sig nobelpristagaröversättare från just svenska.

Det är framförallt hans känsla för poesi som gjort det möjligt för honom att förstå och tolka Tomas Tranströmers märkvärdiga versrader. Han drogs in i det svenska språket just tack vare svensk poesi som han fick upp ögonen för redan 1979, genom en antologi på ryska över modern svensk lyrik. Då liksom nu var det framförallt rimmad dikt som gällde i Ryssland, och i kontrast till den tyckte Aleksej att europeisk och svensk poesi var befriande och annorlunda. Ändå var det på rimmad vers han första gången läste Tranströmer.

till moskva 

Allt började på den tjuvasjiska landsbygden utanför staden Tjeboksary, där Aleksej Prokopev växte upp. Fadern var direktör för en fabrik och familjen bodde i eget hus, vilket var ovanligt i Sovjetunionen. Men Chrusjtjov som då var Förste sekreterare hade givit friare tyglar till en del företagsledare för att utveckla hans mer eller mindre kreativa projekt, i synnerhet inom jordbruk och livsmedelsindustri. Affärerna blomstrade och Prokopevs far kunde betala relativt höga löner till arbetarna och en del av dem kunde till och med skaffa bil. Men efter att Chrusjtjov blivit utmanövrerad var det slut med den friare företagsamheten. Familjen fick lämna sitt hus och flytta in i en kommunalka, ett rum i en lägenhet, i Tjeboksary. Fadern kunde lika gärna ha skjutits, men liksom Chrusjtjov undkom han med livet i behåll.

Barnen förstod inte vad den stora förändringen berodde på. Föräldrarna förklarade flytten från det stora huset till det lilla rummet med att det skulle bli bättre för barnen att gå i skola i stan. Barnen accepterade detta utan vare sig frågor eller protester. Pappan fick aldrig mer någon hög position, utan försörjde sig som vanlig arbetare fram till sin pensionering och föräldrarna och de tre barnen fick även i fortsättningen hålla till godo med ett enda rum. Men tack vare att den unge Aleksej gick ut skolan med höga betyg lyckades han bli antagen till landets mest prestigefyllda universitet, MGU, för att läsa konsthistoria.

– Skillnaden mellan Tjeboksary och metropolen Moskva var ännu mer markant då än nu. Det som fanns, fanns i Moskva. Det var en helt annan värld, även studiemässigt och mina studiekamrater från Moskva var mycket bättre förberedda för de hårda studierna än jag, säger Aleksej.

Han kände tidigt att han valt fel inriktning, men lyckades ändå ta sig igenom de fem studieåren. Därefter var han som ung ”vetenskaplig specialist” enligt sovjetisk lag tvungen att fullgöra tre år på en av staten anvisad arbetsplats.

– Jag hamnade på ett museum där jag fick mycket tid att läsa och översätta. Sen arbetade jag under många år som nattvakt på en sportarena. Om dagarna översatte jag från tyska. Att inte översätta ideologiskt inriktad litteratur var jag noga med. I litterära och intellektuella kretsar såg man ner på dem som sålde sig åt staten.

diktens inre lagar

Att översätta politiska texter i enlighet med den rådande ideologin var ofta ett sätt för unga översättare att ta sig in som litterära översättare. De sedan länge etablerade översättarna bevakade mycket noga sina revir. Aleksej hade översatt ett större verk som just skulle tryckas då Sovjetunionen föll, och av tryckningen blev det intet.

Det var hårt att överleva på 1990-talet, men Aleksej arbetade mycket med tyska texter och började så smått att lära sig svenska på egen hand och göra sina första översättningar. Det dåvarande kulturrådet på Sveriges ambassad, Johan Öberg, fick höra hans översättningar i slutet av 1990-talet och undrade om han inte skulle vilja översätta något av Tranströmer. Det ville han.

– När Tranströmer kom till Moskva och hörde min översättning, gjorde han tecken att han tyckte om den, det sa hans fru Monika. Han hörde på rytmen och orden att det var en bra översättning. Det hörs direkt. En poet vet om det är en bra översättning eller inte, jag kan inte förklara hur.

Att Aleksej Prokopevs svenska inte är fulländad gör honom inte sämre som översättare, eftersom han istället känner till poesins inre lagar vilket enligt honom är viktigare.

– Man måste avkoda den inre strukturen i en dikt. Man översätter inte från ett språk till ett annat utan inifrån ut. Det gäller att tränga in i diktens kärna och ge den en yttre språkdräkt, sedan spelar det ingen roll på vilket språk dikten var skriven på från början. Jag har översatt ålderdomlig koreansk poesi också, och den påminner förresten om svensk. Det är som en mosaik eller en labyrint, man kan börja med något ord på slutet eller i mitten och så föder resten sig själv.

det till synes enkla

Två möten med Tranströmer har det blivit, två möten som gjort starkt intryck.

– När jag träffade Tranströmer första gången satt han redan i rullstol och kunde inte tala. Men jag har en känsla av att han var ungefär lika återhållsam och mediterande när han var frisk. Eftersom han är psykolog är han van att visa mindre av sig själv och ta in mera av omgivningen. Han verkade ständigt redo för sinnesintryck. Jag minns särskilt en gång vid en kyrka då han bad om att bli lämnad ensam där. I fyrtio minuter satt han där och såg på de blå kupolerna och det syntes att något arbetade inom honom, mycket starkt. Han satt inte bara och vilade. Mysteriet i Tranströmers poesi är att han beskriver ytligt sett enkla handlingar som människor gör varje dag, men som äger rum i ett eget utrymme som han själv skapar. Allt framstår som väldigt enkelt, men det är bara som det verkar för om du eller jag skulle försöka oss på något liknande, så lyckas det inte.

För ett och ett halvt år sedan satt jag senast hemma hos Aleksej och samtalade om Tranströmer. Att han till slut skulle tilldelas Nobelpriset trodde inte ingen av oss då. Många översättare drömmer om att översätta en Nobelpristagare, men Aleksej tycks mest se det som något jobbigt.

– Jag har fått samtal från ett tjugotal medier och alla ber de mig att berätta om Tranströmer. Dessutom har jag fått bråttom att översätta all hans poesi så att vi i vår ska kunna ge ut hans samlade verk på ryska. Jag översätter bäst i min egen takt utan tryck och tvång.

Aleksej sveper sitt avsvalnade te och går genom den luftiga lägenheten till skrivbordet i vardagsrummet. Här finner han lugn och inspiration. Här brukar hans översättningar ta form. Han kavlar upp ärmarna på den tjocka stickade tröjan och fortsätter nedsjunkandet till diktens inre.

text & foto: Kristoffer Lieng

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.