”Though the languages may be very well taught in large schools, yet the morals must necessarily be totally neglected.” Så skrev historikern och pamflettisten Catharine Macaulay år 1791. Med boken Letters on Education deltog Macaulay i en skoldebatt där hon i Jean-Jacques Rousseaus fotspår förespråkade en skyddad och småskalig skolmiljö, med fokus på erfarenhetsbaserad inlärning snarare än teoretiskt präntande.
När Macaulay hänvisade till språkundervisningen syftade hon framförallt på de klassiska språken. Grekiskan var det mest prestigefyllda kunskapsämnet. Vid sidan av Eton var Harrow, med sina över 300 elever, vad Macaulay menade med en stor skola. Harrow, vars byggnader agerar Hogwarts i filmerna om Harry Potter, var vid 1800-talets början känt för sin undervisning i klassiska språk och sin brutala disciplin, kompletterad av institutionaliserad mobbning. Lord Byron var en av skolans många kända elever. Hans kunskaper i grekiska bidrog till att förankra den engelska romantikens poesi i den klassiska mytologin och via sitt filhellenska engagemang landade han i Missolonghi, där han dog i feber 1824, bara 36 år gammal. Om man vill kan man också tänka sig att det hårda klimatet vid Harrow bidrog till att forma Byrons relativt skrupelfria karaktär.
John Keats, en annan av den engelska romantikens tongivande poeter, gick i en liten skola. Fritänkaren John Clarkes skola hade kring 60 elever inrymda i ett pittoreskt trevåningshus, omgivet av trädgårdslotter som eleverna odlade. Här lärde sig Keats progressiva ideal, franska av en övervintrad revolutionär i exil och latin, men ingen grekiska. Bristen på kunskaper i grekiska anses ha gett Keats mindervärdighetskänslor, men utmynnade också i hans genombrottsdikt ”On First Looking into Chapman’s Homer”, som kom att föreviga George Chapmans engelska översättning av Illiaden och Odyssén från 1616. Oförmågan att gå direkt till källorna blev i Keats fall en poetisk styrka.
Dessa betraktelser ska ses som en sedelärande historia och parallell till dagens skoldebatter, men jag är inte helt säker på exakt vad man borde lära sig. Byron och Keats blev båda utmärkta poeter. Keats levde ingalunda ett lyckligare liv än Byron och hann inte fylla 26 innan han dog i tuberkulos. I dagens debatt syns arvet från Harrow i det relativt kunskapscentrerade perspektiv som präglar Pisa-undersökningarna och deras status. Clarkes arv lever tydligast kvar inom den alternativa pedagogiken, men har också kommit att påverka pedagogikens mera allmänna strömningar, som i allt högre grad betonar kunskapens karaktär av färdighet.
Pisa-undersökningarna mäter inte allt, men det som mäts utgör en väsentlig del av skolans uppgift. Det finns orsak att vara lite bekymrad över att de finlandssvenska skolorna presterar sämre än de finska. Speciellt bekymrad borde man vara över de regionala skillnader, som tyder på att de svenskspråkiga skolorna inte jämnar ut socioekonomiska skillnader lika effektivt som de finskspråkiga. Det är både orättvist och väldigt illa för svenskans framtid om det verkligen är så att svenskspråkiga barns skolframgång är mera markant beroende av föräldrarnas utbildningsnivå och ekonomi.
Men det är fåfängt att tänka sig att större skolenheter i sig skulle utgöra en lösning. Den valfrihet som större enheter möjliggör är bara en bit i det pedagogiska pusslet. Också ifall att den pågående läroplansreformen utökar antalet valbara ämnen i grundskolan, så kommer denna valfrihet att ha en marginell inverkan på de grundkunskaper och -färdigheter som mäts av Pisa. Macaulay överdriver nog lite när hon påstår att moralen måtte försummas helt i stora skolor, men ju större enhet, desto svårare är det att skapa en trygg miljö. Vill man ha större enheter så gäller det att se till att man har både de pedagogiska och de arkitektoniska förutsättningar som krävs.
