Det finns en särskild genre av tidningskolumner som kunde heta ”jag är/var i USA”. De skiljer sig från vanliga ”jag är utomlandskolumner” på något obestämt sätt som har att göra med att vi finnar eller européer ju VET precis hur det är i USA och även VET vad som är konstigt med det landet: ekonomisk ojämlikhet, övervikt, obefintlig hälsovård för en del av befolkningen, liberal vapenhantering, krig. Det är inte minst amerikanska samhällskritiker som talar om allt detta för oss.
När jag sent omsider för första gången kom till USA för ungefär en månad sedan var jag ändå lite överraskad av hur välbekant det mesta kändes. Den svarta sociolekten, den vita sociolekten, hemmamammorna i parken (som Patty från Jonathan Franzens Freedom), raderna med cupcakes och bagels på caféet, de gula skolbussarna, samt studenter, professorer och barn i joggingskor. Snabbt börjar man säga sneakers och inte trainers, hälf och inte half – och ställer in skrivprogrammets stavningsverktyg på amerikansk engelska. Det är lätt att smälta in om man bara förmår sig att säga how are you?, good!, how are you?. Det jag väntar på nu är att Amerika åter ska materialisera sig som ett PROBLEM. Eftersom jag under våren tänkt skriva något om förhållandet mellan moralfilosofi och hur etiska föreställningar formas i populärkultur började jag leta efter litteratur kring den samtida självhjälpsindustrin.
Jag hittade då bland andra en Steve Salerno, med bakgrund som bland annat ekonomijournalist, som har skrivit boken Sham: How the Self Help Movement Made America Helpless (2005). Som många kritiker av självhjälpslitteraturen är han inte bara kritisk utan rent alarmerad; mer och mer benägen, skriver han, att tro att just självhjälpslitteraturen är direkt samhällsfarlig i sin fokusering på individens personliga lycka, på bekostnad av samhälle och sammanhang. Han snudd på beskyller självhjälpslitteraturen för att ha gjort amerikanerna till stora barn som stämmer någon så fort de får en sticka i fingret. Han menar, åtminstone nästan, att den ökade amerikanska skilsmässofrekvensen beror på självhjälpsböckernas fokus på individens självförverkligande. Han noterar flera gånger att alkoholismen har ökat i Amerika trots utbredningen av anonyma alkoholister, med deras tolvstegsprogram. Etc. etc. Kort sagt: Amerika håller på att gå i putten, inte bara trots att människor läser självhjälpslitteratur, utan kanske precis för att de gör det. ”The mass of men lead lives of quiet desperation”, skrev Thoreau i en av de kanske mest citerade formuleringarna ur Walden (en mycket amerikansk klassiker). Detta är en grundläggande utgångspunkt både för dem som skriver självhjälpsböcker och för dem som skriver böcker om varför självhjälpsböcker är illa. De första menar att man själv, om man bara vill, kan komma över sina problem med hjälp av hjälpböckerna. De senare menar att det är omoraliskt (och samhällsfarligt) att sälja falska löften och falska föreställningar åt människor. Det är svårt att betrakta tyst desperation som ett utpräglat amerikanskt fenomen, men ser man på det hela ur en annan synvinkel finns det en nära koppling mellan amerikansk individualism, den amerikanska drömmen, det tävlingsinriktade samhället – och självhjälpslitteraturens varierande, men alltid självcentrerade, framgångsrecept. Vill man se det på det sättet kan man tänka att både självhjälpslitteraturen och dess människosyn hos oss är rena importvaror, som Kalle Anka. Som industri är självhjälpslitteraturen onekligen amerikadriven, det samma gäller för många andra former av populärkultur idag. Men att de etiska, existentiella och samhälleliga problem som den gör bruk av skulle vara just amerikanska? ”Den amerikanska individualismen” är ju trots allt bara en yttring av det som man (lite löst) kunde kalla för en modern människosyn, där människan i första hand är en enskild individ, och endast i andra hand ingår i olika sociala sammanhang. Och den synen, kan man notera, är ingen utpräglat amerikansk uppfinning, utan västerländskt allmängods. Salernos kritik av Amerika är alltså till väsentliga delar en form av moralistisk modernitetskritik: en kritik av hur den atomistiska moderna människosynen raserar samhällsmoralen och föder meningslöshet och ångest, som sedan ska botas med mera individualism, mera personlig lycka. Problemet Amerika (hos Salerno) är en variant av problemet modernitet, och problemet med självhjälp är en aspekt av problemet med den moderna människosynen. Det lite vidare perspektivet borde vålla huvudbry för Salerno. Det är nämligen nästan omöjligt att påvisa att just självhjälpslitteraturen skulle vara motorn bakom en ökad lyckocentrerad individualism. Givetvis har vi att göra med en populärkulturell megabusiness.
Man kan, som Salerno gör, påtala somliga storsäljande självhjälpsförfattares falska doktorsgrader och motstridiga, stulna, innehållslösa eller fullständigt imbecilla budskap. Men samma människosyn, samma världsbild förekommer lite överallt: i ekonomisk teori, i politiken (både vänster och höger), i filosofi, i litteratur – och det långt innan den nutida självhjälpslitteraturen tog fart på 1960-talet. Vidare är det nästan omöjligt att påvisa, som Salerno vill göra, att en ökad betoning på individuell lycka och självförverkligande skulle vara orsaken till att människor är olyckligare idag. Jag menar: hur vet vi ens att de är olyckligare, hur mäter man det? Vad menar vi med ”lycka” i en sådan jämförelse? Var t.ex. kvinnor lyckligare ”förr”, när de i regel inte ansågs ha rätt att söka individuell lycka och därmed inte kunde göra sig olyckliga på den vägen? Jag börjar misstänka att den välnötta dikotomin (som jag själv är så fäst vid), mellan den oförankrade, oberoende, självcentrerade individen och den socialt förankrade samhällsvarelsen, är en delorsak till att Salernos på många sätt underhållande kritik blir så gubbknarrig. Jag tror därför att jag ska försöka att inte stöda mig på den dikotomin, vare sig som grund för jämförelser mellan Finland/ Norden och USA eller för mina läsningar av självhjälpslitteraturen. Matar man in den i början av undersökningen kommer den nämligen oförändrad ut i slutet, medan det övriga materialet prydligt har ordnat sig kring den som ett bekräftande mönster.
Nora Hämäläinen