Ulf Modin belyser bakgrunden till de populistiska partiernas framgångar bland arbetare i Norden och på kontinenten.
1900-talet var så mycket, bland annat var det arbetarnas århundrade. Arbetarklassen föddes i England efter 1760. Fram till 1850 var arbetarna i Europa fortfarande inte särskilt många, men de levde i stora koncentrationer i storstädernas slum. Borgerskapet fasade inför åsynen av dem och började tala om ”den sociala frågan”, eller ”arbetarfrågan”, man fruktade revolution och ”social oro”.
År 1900 var arbetarna i Sverige liksom annorstädes organiserade i fackföreningar och i ett arbetarparti, socialdemokratin. År 1917 utgjorde de cirka 20–30 procent av Sveriges befolkning. Det var arbetarna som åren 1905–1917 under påverkan av den revolutionära utvecklingen i Ryssland och första världskriget sopade bort resterna av feodalismen i Europa. Den parlamentariska demokratin segrade och 1917–1918 föll tre kejsardömen samt det ottomanska imperiet. Det var arbetarklassen som slutförde det borgerliga samhällets kamp mot återstoden av ett anakronistiskt system. Orsaken till att det liberala borgerskapet inte kunde fullborda sin kamp mot feodalismen, var att man efter revolutionsåret 1848 gick samman med adeln när man såg det växande hotet underifrån.
Begreppet arbetare var från början knutet till kroppsarbetare inom främst industrin men också inom andra sektorer, exempelvis transport och skogsbruk. Arbetarna hade ingen del i ägandet av produktionsmedlen utan arbetade för lön. Som Lars Bergkvist har påpekat var arbetarna definierade som klass bara genom sin förtryckta ställning, aldrig som historiska subjekt. En sådan klass är inte självständig utan underordnad och har aldrig gjort någon revolution. Revolutionerna i Ryssland 1905 och 1917 leddes av framstående intellektuella.
Arbetarklassen växte under 1900-talet, men småningom allt långsammare. År 1960 utgjorde den i Sverige omkring 50 procent av befolkningen, tio år senare var den inte desto större och senast under 1980-talet började den krympa. Under sin historia har arbetarklassen haft olika sammansättning. För 100 år sedan hade den ett stort inslag av hantverkare och yrkesarbetare. Arbetet i fabrikerna var så invecklat att det inom rådande system inte kunde utvecklas mera. Kapitalets räddning blev fordismen, taylorsystemet, vilket innebar att arbetet delades upp i sina minsta beståndsdelar, moment, och utfördes av arbetare radade efter varandra vid löpande band. Till den nya produktionsordningen behövdes folk med stora muskler och liten hjärna. Kapitalet hade därmed slagit två flugor i en smäll: produktionen kunde utvecklas och man blev kvitt yrkesarbetarna. Detta gjorde att lönekostnaderna kunde dras ner och att arbetarnas intellektuella nivå sjönk. Yrkesarbetarna hade varit stolta män eftersom de visste sitt värde, därför var de politiskt farliga. ”Har man ingen jord eller inget yrke, har man heller ingen stolthet”, lyder ett polskt ordspråk. De farligaste kroppsarbetarna var hantverkarna som dels hade ett komplicerat arbete och dels tid att tänka. Speciellt skräddarna och skomakarna var starkt företrädda i den tidiga arbetarrörelsen, före 1918. Det är ingen slump att de vita efter sin seger i det finska inbördeskriget var noga med att skjuta så många hantverkare som möjligt. Också den avrättade gamle Halme i Väinö Linnas torpartrilogi var skräddare.
Under 1960-talet var övergången från agrarsamhälle till industrisamhälle i stort sett avslutad i Finland och Sverige. Då hade emellertid kapitalismens sista skede inletts. Monopolkapitalismen slog efter 1945 om i statsmonopolistisk kapitalism och inom industrin blev vetenskapen ledande framom tekniken. Den brittiske fysikern J D Bernal myntade begreppet ”den vetenskapliga och tekniska revolutionen” för denna förändring. Ur fordsystemet utvecklades produktionens automatisering och tack vare denna kunde mänskan till stor del befrias från fysiskt och psykiskt invalidiserande kroppsarbete.
När en klass märker att den håller på att försvinna ur historien förändras dess intellekt och moral till det sämre. Det är mot den bakgrunden vi skall se de högerpopulistiska rörelsernas framgångar bland arbetare i Norden och på kontinenten.
Industriarbetarna minskar kraftigt i antal, inte minst i Sverige. Verkstadsarbetarna uppgick år 2000 till 20 procent av befolkningen. Samtidigt växer servicenäringarna och antalet anställda inom den offentliga sektorn. Dessas arbetsobjekt är mänskor, vilket kräver mycket mer intellekt än vad som krävdes av en tempoarbetare vid det löpande bandet. Det ledande lönearbetande skiktet är emellertid intelligentian som redan är lika stor som den utdöende verkstadsarbetargruppen och snabbt ökar i antal och styrka.
Vi har således fått en mycket stor lönearbetande befolkningsmajoritet, men en allt mindre del av den består arbetare. På svenska ubåtar finns det inte längre några meniga, eftersom arbetsuppgifterna kräver en avancerad besättning. För att vi skall kunna komma framåt teoretiskt och kunna ändra förhållandena till det bättre måste gamla analyser göras om, men med samma metod, den marxistiska. Nyckelbegreppen är statsmonopolistisk kapitalism, vetenskaplig och teknisk revolution samt heterogen lönearbetarklass.
Vi kan inte kalla oss arbetare, eftersom detta begrepp är knutet till industrisamhället. Den heterogena lönearbetarklassens konsolidering spräcker också vårt partiväsen, som uppstod vid början av övergången från agrart till industrialiserat samhälle och då var berättigat.
Ulf Modin
