Emil Hakls postsovjetiska Tjeckien är fyllt av samma lakoniska smärta som en bortdöende baksmälla, skriver recensenten.
Den tjeckiske författaren Emil Hakl (alias Jan Benes f. 1958) är en av sitt lands populäraste samtida författare och har till och med kallats ”en modern Bohumil Hrabal”. Hans senaste bok, på engelska On Flying Objects, är en fascinerande novellsamling där Hakl presenterar det moderna Tjeckien inbäddat i ett Östeuropa mättat av historia.
Hakls teman och karaktärer är Bukowskiaktigt skitiga outsiders i en surrealistisk värld tyngd av minnen av kriget och kommunismen, men där finns också magiskt realistiska övernaturligheter som spöken och rymdvarelser. Berättelserna, tunga av melankoli men även fyllda med lakonisk humor, handlar om människor som super på sunkiga ölhak och drömmer om sin svunna ungdom, möter andra människor och försöker bota sin ensamhet genom sarkastiska samtal som, eftersom vi nu befinner oss på Milan Kunderas och Josef Skvoreckys om inte sexfixerade så åtminstone långt ifrån pryda litterära territorium, allt som oftast slutar med samlag.
Hakl är även förtjust i det konstiga, det utflippade och galna som har en fruktbar grogrund i det postsovjetiska samhället. En prostituerad som en morgon vaknar av att hennes pojkvän tatuerat obsceniteter över hela hennes kropp och en pensionerad jaktplanspilot som skryter med sin rikedom genom att dekorera sin tama get med guldkedjor är bara två exempel från ett karaktärsgalleri fyllt med absurditeter.
Min personliga favoritnovell, Two days in the life of Eva F, är den enda i samlingen som berättas ur en kvinnas perspektiv. Den handlar om ett par på vandringssemester i Kroatien, där 90-talets krig ännu kastar sina skuggor och två moderna unga Pragbor plötsligt konfronteras med den uråldriga landsbygdens mysterier och ändrade regler i form av såväl hedniska spöken som hotfulla landsbygdsbor. Då berättarens pojkvän, Josef, tvingas gå med på en prickskyttetävling för att hindra ett gäng berusade landsbygdsoriginal från att våldta henne, skildrar Hakl skickligt den isande hjälplösa känslan då pojkgängets fåniga lekar plötsligt involverar henne på ett fruktansvärt sätt som hon inte har möjlighet att påverka. Evas chockade reaktion på sin förutbestämda plats som viljelös egendom i en konfrontation mellan aggressiva män, och Josefs välmenande oförmåga att förstå, tycks mig vara det centrala temat i novellen som blandar bort korten genom att illustrera subtila, svårfångade känslor med hjälp av övernaturliga inslag.
Hakl skildrar sin värld genom bluesens gråa lins, fylld av samma lakoniska smärta som en bortdöende baksmälla. Hans karaktärer är inte så gamla att de skulle vara hjälplösa inför sitt nya samhälle, men samtidigt inte heller så unga att de helt kan undfly nostalgin efter en svunnen epok som de knappt kommer ihåg. Resultatet är en känsla av alienering blandad med samhörighet, att världen suger men att det ändå är där man hör hemma.
Känslan summeras bäst i det sista stycket i bokens avslutande novell, The End of the World: ”I left her standing there. With confusion in my soul, I went out onto the street full of idiots like me. I felt better among them. They were the only ones with whom i had anything at all to talk about”
Otto Ekman
Emil Hakl: On Flying Objects (originalets titel: O Létajících Objektech). Övers: Petr Kopet och Karen Reppin. Comma Press, 2011.
På svenska finns bl.a. romanen Föräldrar och barn. Aspekt förlag, 2010.
