En iskall januarimorgon på Qalandiya checkpoint i Jerusalem. Redan klockan 3.50 står uppskattningsvis femhundra palestinier och köar mot vändkorsen som under korta stunder släpper igenom en handfull människor, för att sedan stanna upp på obestämd – mycket obestämd – tid. Härifrån köar man vidare mot metalldetektorer och ID -kontroll omgiven av robusta metallgaller på alla sidor. I vaktburen mitt på området sitter tre-fyra unga soldater och blickar förstrött ut över de köande.
Jag har följt med min väninna på hennes arbetspass. Hon jobbar inom EAPPI, Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel, en satsning som initierats av Kyrkornas världsråd. Tanken är att man som EA, Ecumenical Accompanier, ska observera och rapportera om möjliga övertramp eller brott mot mänskliga rättigheter vid exempelvis checkpointer och demonstrationer, men också att genom sin blotta närvaro förhindra att sådant sker. Vid Qalandiya får någon EA dessutom ofta ringa soldaterna och påminna dem om att de borde ha öppnat den humanitära porten klockan 6. Eller ringa och väcka dem. Tanken är att skolbarn, kvinnor och sjuka ska få ta sig genom den humanitära passagen. Men det finns inget humanitärt över den humanitära passagen.
Checkpointerna präglar en hel befolknings liv. Det är givet är att köandet inverkar på dygnsrytmen. Man vet aldrig hur länge det ska ta, ingen morgon är den andra lik.
Men checkpointens makt tränger sig långt djupare in i människors tillvaro. En kvinna påminner om att hon måste tänka på sin klädsel och vad hon har i sin väska alla de morgnar hon måste passera checkpointen. Det är bäst att bära kläder som saknar metalldelar, och sådana som man smidigt kan klä på och av. Jag tänker på hur stor del av människors liv som slösas bort här. Jag tänker på alla de små barn jag såg, som växer upp i köer, förgäves lutande mot låsta vändkors.
Qalandiya är ett omänskligt, förödmjukande ställe. Metallgaller, taggtråd, mörker och gnisslande, trasiga högtalare varifrån soldater skriker ut kommandon – och sin frustration. På Betlehem checkpoint pryds väggarna av solkiga, solblekta turistplanscher med leende människor, sandstränder och vackra vyer. På planscherna står det ”Welcome to Israel”. Ett par meter ovanför, på en plattform, står en soldat med automatvapen i handen. Det är svårt att tänka sig mer ovälkomnande platser än dessa.
En stund tillbringar jag med den EA som står på andra sidan och räknar alla som kommer igenom. En del människor ser lättade ut, de flesta bara trötta. Det är svårt att veta precis hur man ska möta folks blickar för att inte utsätta någon för ytterligare förödmjukelser, för att absolut inte tigga om tacksamhet. Och ändå, mitt i allt detta förbryllande kommer en äldre palestinsk man fram till oss, ger sig tid att säga ”Tack. Ni ska veta att vi verkligen uppskattar det ni gör.” Det är nästan övermänskligt, hur man lyckas hålla känslan av tacksamhet vid liv på ett ställe som detta.
Heidi Johansson
För den som vill fördjupa sin förståelse för det som händer i Israel/Palestina är EAPPI –programmet ett alternativ. Finlands medverkan koordineras av Kyrkans utlandshjälp. För mer information kan man gå till websidan www.eappi.org eller kontakta projektkoordinator Pauliina Liukkonen.
