Alla Yvonne Hoffmans skymningsberättelser tar sin början i vardagliga situationer och på bekanta platser så som Helsingfors, Vasa, Ekenäs skärgård och en vintersemester i Lappland, men läsaren blir strax tvungen att ifrågasätta sin vanliga verklighetsuppfattning då oförklarliga, märkliga och rent av skrämmande element dyker upp i berättelserna och skakar om tingens naturliga ordning.
Innehållsmässigt bjuder Det förlorade paradiset. 13 skymningsberättelser på rätt stor variation, med exempelvis berättelsen om ett låst rum där konstiga ljud hörs i en hyreslägenhet i Helsingfors, en hund som vägrar att passera en viss plats, en bergsvandring i Australien där de två vandrarna upplever verkligheten och tidens gång på olika sätt, den obehagliga sanningen om vem en kvinnas mor egentligen var, samt en barnvakt som får bevittna hur de snälla barnen förvandlas till elakt skrattande odågor.
Hoffmans berättarstil är säker och driven, med raskt framskridande handling. Berättarna i de olika novellerna är personer som representerar olika bakgrund och åldersgrupper, allt från tonåringar till mormödrar, vilket bidrar till att boken lämpar sig för läsare i alla åldrar.
Ett par av berättelserna, särskilt titelnovellen ”Det förlorade paradiset”, där en kvinna besöker sin mors barndomshem, och ”Starur” där en äldre kvinna reflekterar över släktens olycka, är uppbyggda så att det ganska enkelt går att gissa sig till vilka sanningar som kommer att uppdagas, men den här förutsägbarheten kompenseras av att boken utgör en snyggt uppbyggd och tät helhet. Det är endast den allra sista novellen ”Jag väntar på dig” som inte riktigt kan mäta sig med de andra, varken vad spänningsgrad eller intrig beträffar, och som därför eventuellt kunde ha strukits. Ruskigast är ”Dödingholm”, berättelsen om hur en tonårsflickas sommarjobb som hemhjälp åt en gammal dam i Ekenäs skärgård, förvandlas till en mardröm med dödsdans och benknotor i grönsakslandet.
Novellernas styrka ligger i att de rör sig så nära det vardagliga och välbekanta. Hoffman lyckas få det förklarliga och oförklarliga att liksom flyta in i varandra så att gränsen mellan dem suddas ut och försvinner och det inte med säkerhet går att avgöra vad som är fantasi, synvilla eller något helt annat.
Även den läsare som förhåller sig skeptisk till övernaturliga fenomen kan åtminstone temporärt försjunka i novellerna och låta sig uppslukas av det kusliga som lurar i skuggor och vrår.
Anna von Bonsdorff
Yvonne Hoffman: Det förlorade paradiset. 13 skymningsberättelser. Schildts, 2011.
