Härom veckan öppnade utställningen Street Art – The New Generation i Björneborg. Mikael Brunila träffade EGS, en av de utställda artisterna och en av Finlands främsta graffitikonstnärer.
I samband med festivalen för urban konst URB och hip hop evenemanget Rockin Da North bjöd Kiasma år 2001 in ett antal europeiska graffitikonstnärer. När Helsingfors byggnadskontor fick nys om arrangemanget bröt helvetet lös. Utställningens kurator Virve Sutinen översvämmades med samtal från arga sponsorer som fått klagomål från byggnadskontoret och anonyma hotelser. VR anklagade Kiasma för tåg som målats kort efter evenemanget, men ertappades för att ha kokat ihop historien då några finländska målare utan anknytning till evenemanget avslöjade att de målat tågen.
Med undantag för Street art-utställningen ”Först tar vi muséerna” år 2005 på Kiasma har graffiti och gatukonst stannat i den finländska museivärldens marginaler. Små gallerier så som Myymälä 2 har visserligen fortsatt att ge gatukonsten plats och sedan Helsingfors stad år 2008 lade ner Stoppa klottret-kampanjen har nykomlingar så som Make Your Mark lyft fram både finländska och utländska graffitimålare. Men de stora statliga muséerna har lämnat gatukonsten i allmänhet och graffitin i synnerhet ute i kylan. När Björneborgs konstmuseum nu ställer ut verk av både finländska och utländska konstnärer under temat Street Art – The New Generation, så är det ingen underdrift att tala om en brytningspunkt.
– Det är otroligt att se hur snabbt attityden mot graffiti och andra former av alternativ kultur ändrats på bara två-tre år. Utställningen i Björneborg är den sista spiken i nolltoleransens kista, säger graffitimålaren EGS när jag träffar honom några dagar efter utställningens vernissage.
EGS började själv måla 1986 och har sett alla faser i den finländska graffitins historia. De oskyldiga åren under åttiotalet, guldåldern i början av nittiotalet, nolltoleransen som började när Helsingfors stad inledde sitt projekt “Stoppa klottret” 1998 och nu ännu ett skifte i och med att nolltoleransen avslutades 2008. EGS är utan tvekan en av pionjärerna inom finländsk graffiti och vid sidan av Trama den mest kända finländska målaren utomlands. Ändå har han ställt ut i gallerier bara sedan några år tillbaka.
Förhållandet mellan graffiti och gallerier är som känt problematiskt. På 1980-talet blev konstsamlare i New York intresserade av den gryende konstriktningen och ett antal målare släpptes in i stadens mest förnäma gallerier.
– Killarna som togs in då var alla i 20-års åldern och lätta att utnyttja, berättar EGS.
– De handplockades av galleristerna från metrotunnlarna i bästa koloniala anda. Från slutet av 1970-talet fram till börskraschen på Wall Street i slutet av 1980-talet var konst ett populärt investeringsmål. Man köpte billigt från någon 21-årig puertorican och hoppades att konstverket skulle gå upp i värde. När bubblan sprack sjönk priset på graffitimålarnas verk, eftersom köparna från första början inte uppskattat dem som annat än goda investeringar.
Ändå är det kanske just binära gränsdragningar så som gata/galleri som gör det möjligt att överhuvudtaget tala om gatukonst och graffiti. Den externa kontrollen har gjort att graffiti uppfattas som en väldigt homogen kultur, men många målare har även själva varit väldigt svartsjuka om sitt konstnärliga territorium vilket bidragit till vissa strikta interna normer. Stilistiskt sett har konstverken i Björneborg inte många gemensamma nämnare.
– En sådan här utställning kan inte gå under en gemensam rubrik, så som ”impressionisterna”. Utställningen representerar ingen enhetlig konstriktning, det fanns egentligen inte graffiti där, utbrister EGS aningen roat.
– Konstverken var inte graffiti, men de representerade definitivt konst som inte tidigare fått plats i muséer, tillägger han.
Hans egna verk bestod av svarta, minimalistiska EGS tags i brutna och svårlästa former på byggnadens fasad och i lobbyn.
– Många som vill uttrycka sitt tycke för graffiti, säger att de gillar färgerna men tillägger sedan reserverat att de inte gillar de enfärgade. Själv tycker jag färgerna täcker det jag själv upplever som kraftfullt: formerna och kalligrafin. Jag målar ju också färggranna målningar men nu ville jag tvinga åskådaren att se formerna istället för färgerna.
Nolltoleransen satte även en stilistisk prägel på graffiti i Finland, berättar EGS. Målarna kunde inte göra stora och tidskrävande verk. Istället lärde de sig att måla bokstäver snabbt och snyggt. När nolltoleransen avslutades släppte åtminstone en del av den paranoia som tio år av våldsamma övergrepp från väktare och orättvisa rättegångar skapat. När den lagliga väggen i Södervik i Helsingfors öppnade 2009, var det många som inte tidigare vågat eller kunnat måla som fick sin chans.
– Idag har vi både barn, tonåringar och vuxna som målar. De yngsta är väldigt skickliga idag och vi kommer att se spåren av det i det finländska kulturlivet länge framöver, berättar EGS entusiastiskt.
Men den gemytliga stämning som idag omger graffitikulturen i allt fler sammanhang är inte helt oproblematisk.
Ett av de mest intressanta verken på Björneborgs konstmuseum är en guldfärgad liten bil som står ensam och insnöad på museets sparsamt belysta och diskret belägna innergård. De snöfria ytorna är täckta av svarta tags. På en TV-skärm intill kan man se hur två personer bryter sig in i en liknande bil av annan färg, kör iväg med den, målar den i samma färg som bilen på gården och byter plåtarna i ett anonymt garage.
Verket – som är signerat FRANK – ger kanske utlopp för frustrationer angående den tveeggade vurm som ägt rum kring graffiti och gatukonst allt sedan Helsingfors fick sina lagliga väggar i Södervik och Fiskehamnen. I kvällspressen framställs väggarna främst som ett medel för att minska på illegala målningar och tags.
– Den egentliga frågan är ifall man ger en viss kultur och konstform plats. Frågan om illegala målningar borde vara helt irrelevant i det sammanhanget, säger EGS, som delar min entusiasm för den stulna bilens konstnärliga meriter.
– En stor del av graffiti är själva förberedelsen och upplevelsen av att måla. Bilen var kanske det enda verket i hela utställningen med den framtoningen.
Mikael Brunila
Street Art – The New Generation. Björneborgs konstmuseum, Eteläranta, Björneborg till 27 maj.
υυ Skribenten är själv aktuell med pamfletten Muutaman töhryn tähden som recenseras på sidan 7.
