Den överrumplade människan kan vara något av det dråpligaste som finns. Befriande och dessutom rumsrent är att känna igen och skratta åt hennes försök att hålla skenet uppe då allt går åt fanders, när det sker på tiljorna.
Idén att sätta upp Michael Frayns Rampfeber på Wasa Teater föddes ur chefen Ann-Luise Bertells längtan efter att få skratta på teatern. Idén till pjäsen föddes då Frayn backstage följde med framförandet av en av sina skapelser, så farsen inuti farsen har också en verklighetsanknytning, den är prisbelönt och ”brittisk humor när den är som bäst”.
I förverkligandet av mottot ”Vad som än händer skall publiken få sitt – och på utsatt tid” smälter de olika planen emellanåt ihop, angstgivande, hisnande, spännande. Farskomiken i scenensemblens uppsättning av I bara mässingen med tajmade entréer och sortier, svartsjukedramer, bagateller som av någon anledning är oerhört viktiga, blir osannolikt dråplig av att ses så att säga ur skådespelar-skådespelarnas stressade och pressade perspektiv.
Ju envisare försöken att behålla skenet och allvarets mask blir, desto mer panikartat blir det. Då föreställningsturnén nått sin slutpunkt, når också ensemblen sin höjdpunkt, men snarare i en gastkramande komisk, absurd själsfrånvaro än i fullbordandets triumf.
Utgångspunkten, pjäsmanuset, är en sak. Att få publiken att skratta är en annan. Man måste vara övertygande. Ingenting får vara löjligt i sig. Allt skall ta sig själv på allvar, börjande från scenografin (Maria Antman) – skönt traditionell lanthusinteriör – och aktörernas klädsel (Carmela Wager) som framhäver (stereo)typerna i en föga slätstruken blandning av sextiotal och engelsk stilkänsla. Ensemblen som, regisserad av Arn-Henrik Blomqvist, gör det resande teatersällskapet jobbar allt bättre under pjäsens gång och känns i slutändan som ett sammansvetsat team. Premiärkvällens aningen stelbenta intryck i första akten mjukas upp och är definitivt inget man hinner tänka på i andra, och då sällskapet stomlar sig igenom tredje akten känns uppgivenheten och den sceniska frånvaron mycket autentisk. Den bärande rollen, medelålderstanten Mrs Clackett i farsen och svartsjukealstraren Dolly i ensemblen, spelas högeligen komiskt och övertygande av Carola Sarén. I sin egenskap av husa och husvakt verkar hon samla omkring sig de övriga – den i början stöddiga fastighetsmäklaren och hans kvinnliga klient (Johan Aspelin och Lina Ekblad), skattesmitar-husägarparet (Maria Udd och Jonas Bergqvist), en stup-i-kvarten-försvinnande inbrottstjuv (Göran Sjöholm), en självutplånande allt-i-allo (Per Ehrström), en tonårsspretig inspicient (Harriet Abrahamsson) och slutligen en fullständigt uppgiven regissör (Dennis Hansson).
Rampfeber är ingen lätt pjäs, vilket säkert bidragit till dess popularitet – intressant nog spelas den nu också på Åbo stadsteater. Skådespelarna får så att säga användning för både akrobatik, dubbelspel och mycket annat. Under premiären på Wasa Teater kändes åtskiljandet av rollparen inte helt övertygande, men blir det säkert efter ett par föreställningar.
Bianca Gräsbeck
Michael Frayn: Rampfeber. Regi: Arn-Henrik Blomqvist. Scenografi: Maria Antman. Dräkter: Carmela Wager. I rollerna: Johan Aspelin, Harriet Abrahamsson, Jonas Bergqvist, Per Ehrström, Lina Ekblad, Dennis Hansson, Carola Sarén, Göran Sjöholm, Maria Udd. Premiär 21.1 på Wasa Teater.
