I den tredje delen om europeisk populism granskas likheterna mellan trettiotalets antisemitism och dagens islamofobi.
Elefanten i rummet som ingen vill tala om i samband med populisternas främlingsfientlighet är nationalsocialismen. Adolf Hitler var prototypen för en karismatisk ledare som i en tid präglad av misär kunde uppvigla stora delar av folket till bitterhet och ilska mot en grupp som framställdes som främmande, judarna. Han var alla populisters urfader. Det behövdes ingensomhelst rim och reson i argumentationen, framgången var ändå fenomenal – och fatal.
Man skulle tro att erfarenheterna av 30-talets främlingsfientlighet skulle avskräcka från nya försök i den riktningen och också att varningsklockorna skulle vara högljudda. Men det är de inte. I Populism in Europe nämns Hitler en gång i förbigående och Silvio Berlusconi jämförs med Goebbels som propagandamakare, men det är allt.
Kanske man tycker att det skulle vara att skjuta mygg med kanoner om man påminde om nazisternas illdåd under en diskussion om populismen, men numera är dessa rörelser tyvärr inga myggor. Den främsta faktorn som förenar nazisterna och dagens populistpartier är förstås främlingsfientligheten, men också många extremkonservativa värderingar är gemensamma, som avståndstagandet från homosexualitet.
I Populism in Europe skriver Dick Pels att äldre högerpopulistiska partier, som franska Front National, belgiska Vlaams Belang, italienska Lega Nord och österrikiska FPÖ, vad gäller politisk kultur och ideologi är starkare rotade i det radikalt nationalistiska, antisemitiska och homofoba förflutna än nyare partier, som Dansk Folkeparti. Sannfinnarna, Sverigedemokraterna, flamiska N-VA och nederländska LPF och PVV. Den biologiska rasismen (speciellt antisemitismen) och den territoriella nationalismen hos de äldre rörelserna har hos de nyare ersatts av en ”mjukare” kulturell nationalism. Denna vill försvara den egna enhetskulturen och nationella identiteten, vilka anses vara rotade i en påstått monolitisk judisk-kristen tradition, mot den ”eurabiska” islamiseringen.
Frågan är bara hur mycket ”mjukare” den nya anti-islamiska nationalismen är än den gamla antijudiska. Lisa Bjurwald konstaterar i sin bok Europas skam att muslimerna av islamofoberna, med en retorik som är identisk med 30-talets antisemitiska retorik, framställs som ett inre hot, en homogen grupp, som har hemliga planer på att överta makten i Europa genom en kupp. En av förtjänsterna i Bjurwalds bok är just att hon inleder den med översikter över islamofobin, antisemitismen och förföljelserna av romer, som i stora delar av Östeuropa är den värsta av dessa sjukdomar.
Många skribenter ser en avgörande skillnad mellan antisemitismen och islamofobin, och naturligtvis drar gruppernas företrädare olika utrikespolitiska slutsatser av sina respektive fobier, men i ett totalitärt sinne kan vardera fobin bli lika ödesdiger. I sin recension i HS av den finska upplagan av Bjurwalds bok förenar sig historikern Veli-Pekka Leppänen med författaren: ”Är det massförföljelser vi väntar på?”
Noshörningen i vardagsrummet
stötte jag på efter att ha skrivit det föregående. Det var rubriken på en kolumn av Jussi Halla-Aho från augusti 2006 (i serien ”Kirjoituksia uppoavasta Lännestä”). Det var kusligt att upptäcka att vi använt samma språkbild. Halla-aho använder en tankegång som han uppenbarligen fått från Tommy Hellstens bok Flodhästen i vardagsrummet, utan att nämna den. Han skriver om skåpsuparen som terroriserar sin familj och om familjemedlemmarna som lägger skulden för problemen på sig själva, försöker anpassa sig och viker undan. På samma sätt är det enligt Halla-aho med muslimerna, som bombar och härjar i Europa: omgivningen anklagar sig för att inte ta tillräcklig hänsyn till dem. Så kan det inte fortsätta, anser Halla-aho och hänvisar till en amerikansk film där presidenten frågar en krigisk utomjording om man kan sluta fred och försöka med samexistens. Utomjordingen svarar kallt nej och presidenten kommer fram till att inkräktarna helt vill utplåna den jordiska civilisationen och att man därför måste utplåna dem med kärnvapen.
Halla-aho skriver senare irriterat att vissa läsare med förståelsesvårigheter trott att han vill använda kärnvapen mot muslimer. Han svarar att han spetsat till frågeställningen för att visa varför man inte får fråga sig varför muslimerna är missnöjda, utan enbart måste inrikta sig på att krossa islamisterna genom att använda tillräckligt stor styrka. I vilken mån han kan skilja mellan militanta islamister och vanliga muslimer framgår inte, och detta är det centrala problemet med hans texter.
Av kolumnerna att döma har Halla-aho knappast valt främlingsfientligheten som en väg till politisk makt, fast det fungerat så. Han har snarare för många år sedan blivit besatt av tanken på att muslimerna, som ett annat slags utomjordingar, håller på att ta över Europa, börjat varna för detta – och fått gensvar. En islamofobiforskare i London var i en intervju i Hbl i november överraskad över hur mycket antimuslimsk retorik som sprids i Finland med tanke på att antalet muslimer är mellan 0,37 och 0,75 procent av befolkningen. Kanske det framför allt är Halla-ahos insats som märks.
Halla-aho har klagat över den oro över hotande högerextremt våld som framförts i den europeiska diskussionen – helt utan grund, anser han.
Anders Behring Breivik
visade sedan att hotet var reellt. När han dödade 77 unga och vuxna personer, huvudsakligen norska socialdemokrater, i och utanför Oslo i juli var det en aktion mot islam – han ansåg att arbetarpartiregeringen genom att tillåta invandring från muslimska länder hotat den norska nationens existens. Han förklarade efteråt att han kände det som om han fört ett enmanskrig mot alla västeuropiska regimer. Syftet med aktionen var att fästa global uppmärksamhet vid hans 1 500 sidor långa manifest, det skulle ge honom de anhängare han behövde i sin kamp. Manifestet ger en bild av den världssyn han byggt upp och av källorna till den världssynen.
Frånsett en del medeltida korsfararromantik är Breiviks världssyn inte särskilt originell, utan den representerar en långt driven islamofobi, som blivit allt vanligare bland de högerextrema populistpartierna, ibland är den t.o.m. den drivande kraften.
Enligt den första psykiatriska bedömningen skulle Breivik lida av paranoid schizofreni och därför inte vara strafftillräknelig. Bedömningen har väckt protester och man har beklagat att en politisk galenskap som delas med många andra extremister på detta sätt reduceras till en personlig galenskap. Men att dela en politisk galenskap kan inte heller vara straffbart, man kan på sin höjd fördela ett moraliskt ansvar för Breiviks gärningar på dem som mest bidrog till att skapa hans världsbild och sporra honom till att dra konsekvenserna av den.
Magnus Linton
är en svensk reporter och författare som nyss kom ut med boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (Atlas) som innehåller reportage från Ungern, Nederländerna och Norge. Min första reaktion när jag fick den lilla boken i min hand var: behövs det faktiskt en ny bok efter Lisa Bjurwalds brett upplagda Europas skam, med både reportage och analyser från olika delar av vår världsdel? Men visst, det har redan hunnit hända så mycket att en aktualisering var på sin plats. Framför allt är det Breiviks dåd som gett ett nytt perspektiv på radikalhögerns fiendebilder.
Breivik hade utsett Norges förra statsminister Gro Harlem Brundtland till sitt huvudmål – denna Norges landsmoder var för honom landsmördaren. I all sin perfektionism hade han missat tidtabellen på Utøya och Gro Harlem Brundtland hann lämna ön innan han anlände. Hon har som vänsterkvinna för Breivik utgjort ett dubbelt hot mot den europeiska civilisationen som representant för både feminismen och kulturmarxismen. Den senare representeras t.ex. av Frankfurterskolan som enligt Breivik var det destruktiva virusets smittokälla.
Idén om denna fördärvade, postmoderna och relativiserande vänster som undergräver den västerländska kulturen är enligt Linton inte Breiviks egen, utan den har redan en tid präglat Europas värdekonservativa höger. Men Breivik gick ett steg vidare, han kalkylerade att det finns omkring 400 000 människor i de båda värsta ”förrädarkategorierna” i Europa och att ”60–70 procent av alla kulturmarxister och självmordshumanister är kvinnor”. Alla dessa kvinnor borde avrättas. Bara så kunde man förhindra att feminiseringen av den europeiska kulturen fullbordas. Men, skriver Linton, ”de egentliga förrädarna är de vita män som blivit kvinnor. Mjukhetens, toleransens, omsorgens, kompromissens, destabiliseringens, relativismens och självhatets medlöpare”. Därför krävs det ”en kollektiv resning av den enda fasta enhet som i gemensam ansträngning skulle kunna klara uppdraget – Mannen.”
Kanske det är Breiviks särskilda bidrag till det populistiska tänkandet att han så starkt fokuserat på revolten mot kvinnorna. Men könskonservatismen florerar bland dessa partier och kommer till uttryck bl.a. i homofobi och familjecentrering.
En konsekvent framställning
av Europas kris sådan som den framväxande främlingsfientliga populismen uppfattar den men sällan formulerar den klart – så ser filosofen Slavoj Žižek på Breiviks manifest. Han accepterar alltså inte tanken att Breivik skulle vara en ensam galning, utan ser hans världssyn som en reflektion av en hel rörelses tankesätt. Motstridigheterna i manifestet är utslag av motstridigheter i denna rörelse.
Žižek noterar först att Breivik konstruerar sin fiende genom att kombinera tre element från olika politiska sfärer: marxismen (vänstern), multikulturalismen (liberalismen) och islamismen (religiös fundamentalism). Det är inget nytt, redan nazisterna kunde obesvärat tala t.ex. om en ”bolsjevikisk-plutokratisk judisk sammansvärjning”.
Också självuppfattningen blandar olika element. Breivik talar för kristenheten, men är själv sekulär agnostiker. För honom är kristenheten enbart en kulturell konstruktion som ställs mot islam. Han är antifeminist och anser att kvinnor inte borde få högre utbildning, men är för ett ”sekulärt” samhälle, är för abort och säger sig stöda homosexuella. I det avseendet påminner han om Pim Fortuyn, den första framgångsrika nederländska högerpopulistiska ledaren, en homosexuell, i många avseenden tolerant och liberal person, som dock skarpt motsatte sig muslimsk invandring.
Det centrala för både Breivik och för de främlingsfientliga partierna är kampen mot islam.
Peter Lodenius
