Pamfletten Muutaman töhryn tähden handlar om mer än graffiti. Den är också en kritik mot stadens och företagens kliniska och kommersiella stad. Joel Backström skriver att graffitimålarens anarkistiska attityd kan ses som ett fördöme – det handlar i grunden inte om brist på respekt för privat ägande och förordningar utan om en konkret känsla för när en ”död” situation kan vitaliseras.
Pamfletten Muutaman töhryn tähden. Helsingin töhrysota 1998–, på svenska ungefär ”För lite klotters skull. Kriget mot klottret i Helsingfors 1998–,” behandlar projektet ”Stop töhryille” (ungefär ”Stoppa klottret”) och stadens tio år av ”nolltolerans” mot graffiti. Ständigt fler väktare och övervakningskameror, outtröttlig rengöring av nerklottrade väggar och tågvagnar och allt hårdare straff och skadeståndskrav för graffitimålare som åkte fast förvandlade under de här åren Helsingfors från en av de intressantaste europeiska städerna på graffitifronten till en av de gråaste och tråkigaste. Så uttrycker pamflettförfattarna det, men de är inga neutrala rapportörer, utan aktivister som kämpat mot utvecklingen de beskriver.
Projektets förespråkare, däremot, skulle förstås säga att staden blivit renare, vackrare, tryggare och trivsammare. Att förändringen varit enorm är hur som helst obestridligt: jämför bara dagsläget med de häftiga bilderna i Anne Isomursus och Tuomas Jääskeläinens Helsinki Graffiti från 1998, året då ”kriget” började.
Kontrollen blev
vardag
Klotterprojektet lades officiellt ner 2008. Helsingfors övergav nolltoleransen och idag finns det lagliga graffitiplank på olika håll i staden. Men författarnas tes är att projektet kunde begravas bara för att den inställning och praxis det lanserade hade blivit en självklar del av myndigheternas vardagsverksamhet. Projektet har gått hädan, men väktarna och kamerorna finns kvar. Det som började som ett undantagstillstånd har idag normaliserats, och när invånarna börjat uppfatta en kliniskt ren stad som en självklarhet kan man utan risk tillåta ett och annat lagligt graffitiplank.
Det handlar förstås om mer än graffiti. Författarna ser klotterprojektet som en fallstudie som illustrerar och konkretiserar övergripande samhälleliga trender och problem. Ett av problemen är att stadens politik formas mindre av principdiskussioner och fullmäktigebeslut och mer av hur tjänstemännen, ofta självsvåldigt och utan demokratisk insyn, går in för att i praktiken förverkliga de vagt formulerade besluten. Ett annat problem pamfletten dokumenterar är övergreppen och den försämrade rättsäkerheten som blivit följden när den ständigt växande skaran privata väktare tar över uppgifter som tidigare sköttes, med bättre lön och utbildning och med större auktoritet och ansvar, av polisen. Det är kris i demokratin när de folkvalda låter tjänstemännen utforma politiken och den allmänna ordningen upprätthålls av privata entrepenörer.
Men framför allt, menar författarna, var klotterprojektet ett led i en allmän förskjutning av makten och kontrollen över det urbana rummet, en privatisering av det gemensamma. Författarna framställer den grundläggande konflikten kring graffitin som en kamp mellan å ena sidan ungdomar med sina sprayfärger som på ett kreativt sätt rör sig i och levandegör vårt stadsrum, och å andra sidan hänsynslösa ekonomiska intressen som vill slå två flugor i en smäll: dels putsa upp staden för att locka rika turister och kunskapsekonomins välbetalda elit av konsulter, it-ingenjörer, designers och jurister, dels avlägsna alla visuella budskap som konkurrerar med storföretagens dyra reklamkampanjer. Allt som stör vinstmaximeringen ska bort. Det gäller inte bara graffitin utan också till exempel olovlig reklam för konserter och andra mindre evenemang som tidigare täckte de numera tomma och grå elskåpen. Kultur ska visserligen finnas och uppmuntras, men bara på för den särskilt avsedda platser, under noga administerarade och i regel avgiftsbelagda former. Alla uttryck för en genuint fri stadskultur ska bort. Bort ska också den växande grupp människor – hemlösa, tiggande romer, ”sysslolösa”, alltså icke-konsumerande, ungdomar – vilkas åsyn blir en irriterande skönhetsfläck och en dunkelt skrämmande närvaro i den kliniska glansbild av de framgångsrikas stad som man vill bygga upp.
Otillräcklig bild av helheten
Jag tror den här beskrivningen på det hela taget är riktig, men hur djupt den går är en annan sak. Sin principiella syn på graffitin kunde författarna också gärna ha diskuterat mer på djupet. Graffitimålarna är bokens hjältar, och det låter ibland som om författarna tyckte att var och en har en självklar rätt att klottra sitt namn på en husvägg, och att bara kälkborgare och giriga fastighetsägare kan tycka något annat. Den här individualistiska uppfattningen om rätten att uttrycka sig kombineras med en kollektivistisk idé om att graffitimålarna representerar en folklig, anonym kulturprocess som vi alla ingår i, och som är den egentliga grunden för all mänsklig kreativitet. De som vill skydda privategendomen, vill hålla väggarna rena, förhindrar i själva verket det fria flödet av kollektiv skaparkraft, ur vilken allt nytt föds.
Den här anarkistiska bilden har sina poänger, men är också helt otillräcklig. Ett problem illustreras av en av klotterprojektets propaganda-affischer, som återges i pamfletten. Affischen visar ett vardagsrum där väggar och möbler är alldeles nerklottrade med svart tusch. Texten lyder: ”Staden är vårt gemensamma hem, och den ser ut så här”. Affischen fångar en typisk och viktig reaktion hos många: vi bor och lever här, men vissa respekterar det inte utan grisar bara ner. De klottrar ner spårvagnsbänken men skulle knappast gilla det om en medpassagerare klottrade något på deras kläder, till exempel. Men varför skulle det ena vara mindre svinaktigt än det andra?
Jag vet inte vad pamflettförfattarna skulle svara på den frågan. Själv skulle jag säga att mycket av klottrandet är (eller var) ren vandalism. Men det betyder inte att all graffiti bara är vandalism, eller att det inte finns sånt som är värre än vandalism. Låt oss återvända till propaganda-affischen. Hurdan skulle effekten bli om man behöll texten, ”Staden är vårt gemensamma hem, och den ser ut så här”, men istället för ett nerklottrat vardagsrum visade en av otaliga verkliga stadsvyer, låt oss säga ett parkeringshus i betong, men utan klotter? Skulle inte precis samma reaktion infinna sig: Hur kan vi leva i en stad som ser så här hemsk ut? Och skulle inte en bild av samma parkeringshus, nu försett med en stor, färgrann graffitimålning, mycket väl kunna förses med texten: ”…Låt oss då göra vårt gemensamma hem lite vackrare”?
Livar upp döda ytor
Graffitin är en reaktion på en stadsmiljö som planeras och byggs på ett sätt som hånar dem som lever i den. Det som lockar målarna är inte de inbjudande och mänskliga miljöerna, utan de övergivna och förfallna, de brutala och frånstötande, de anonyma och maktfullkomliga. Allt det som gör att staden inte känns som ”vårt hem”. Att klottra ner en betongvägg är ett litet brott i jämförelse med att bygga en – så kunde man kanske uttrycka graffitimålarens Brechtska grundkänsla. Och om målningen blir bra är det inget brott alls, utan raka motsatsen. Genom att se den grå väggen inte som en död yta utan som en möjlighet öppnar målaren den också för andra. Staden blir inte nödvändigtvis trivsammare eller vackrare av det, men nog mänskligare, öppnare.
Graffitimålarens anarkistiska attityd borde vara ett exempel för var och en av oss. Det handlar inte om någon allmän brist på respekt för privat ägande, för förordningar och organisationsformer, utan om en konkret känsla för när en ”död” situation kan vitaliseras, öppnas upp, genom att man bryter mot etablerade former, också juridiska sådana om det behövs. Det är förmodligen just rädslan för den anarkistiska attityden som gör att många insisterar på att man så snabbt som möjligt måste få bort varje graffiti, om inte annat så genom att måla över den med en föga prydlig eller trivsam svart rektangel. Man känner instinktivt att här har någon öppnat en dörr som man genast måste stänga igen. I det här existentiella sammanhanget är vinstmaximering, som pamfletten fokuserar på, en viktig men sekundär sak. Det är inte så att man måste hålla dörren stängd för att kunna tjäna pengar, tvärtom är den ständiga tanken på pengar ett sätt att hålla den stängd.
Joel Backström
Mikael Brunila, Kukka Ranta & Eetu Viren: Muutaman töhryn tähden. Helsingin töhrysota 1998– . Into kustannus, 2011.
