Litteraturen, och i synnerhet det område som kallas science fiction eller fantasy eller ibland magisk realism, är ett verktyg, varmed det går att förtunna eller göra hål för blicken i de töcken som skymmer framtidsperspektiven.
Boken är en fylgia. Den har ofta varslat om kommande händelser och ännu oftare uppträtt som varnare. Dessvärre har några av scifilitteraturens dystraste visioner redan slagit in. Sanningsministerier och storebröder vakar över allt vidare områden som i Orwells roman 1984. Jevgenij Samjatins politiska satir Vi (1934) utspelade sig skenbart i framtiden men tecknade i själva verket en bild av det nu där den kom till. H.G. Wells The World Set Free (1914) var en tidig vision av kärnkraftens och -strålningens förstörelseenergi.
Wells skrev också om världshjärnor. En sådan hjärna har vi numera fått i internet. Välsignelse eller förbannelse? Antagligen både och. Böcker har spårats upp för att brännas som i Bradburys Fahrenheit 451. Böcker har till och med lagts på schavotten. I scifilitteraturen beskrevs mänskligheten tidigt som en börda för sin planet medan maskinerna å andra sidan uppfattades som allt mer organiska och intelligenta. Artificiell intelligens och artificiellt liv var också ämnen för scififörfattarna långt innan de blev föremål för vetenskaplig forskning (Mary Shelleys Frankenstein (1818)). Enligt Isaac Asimov skulle det vara möjligt att programmera in moralkoder i robotar och cyborger för att hindra dem ifrån att skada människorna. Hur skulle det kunna lyckas? Inte ens vi själva tycks ju ha någon sådan kod.
Teknologins hetsiga evolution kan knappt förutsägas mer än ett par år framåt. Hur långsam ter sig inte den etiska evolutionen i jämförelse med den teknologiska! Ja, den förefaller framskrida så långsamt att vi inte ens kan vara säkra på att den pågår. Det är inte bara Isaac Singers romangestalt Mr Tortshiner som har drabbats av tanken att vi kommer att förlora vår mänsklighet och moral. Han gissade att den sista människan kommer att vara både sinnessjuk och brottslig, en uppfattning som jag tillsvidare inte själv vill dela.
bokslut
Varje levande varelse måste besitta en karta över sin omgivning. Oftast är kartan osynlig och specifik för den egna arten. Språket och matematiken är vårt eget släktes kartor, förädlade utvidgningar av intelligensen och sinnena. De är olika men också oskiljbara, eftersom de tillsammans bildar det mänskligas bestående grundval.
Litteraturen hör till språksystemet men den utgör också ett bokslut, eftersom skrivandet är fortsättningen av ett elementärt räknande, streck med fingrarna i sanden till stöd för minnet. Litteraturen kommer också framgent att ha denna bokslutskaraktär. Världslitteraturen innehåller mänsklighetens andliga och moraliska balansräkning. Med dess hjälp minns, anar, förutsäger, förutspår och kalkylerar vi sannolikheter. Men endast genom det som har varit och dess lagbundenheter kan vi veta något – om än inte med säkerhet – om vad som komma skall. Världen är inte ett kaos fast den ofta verkar vara det för i så fall vore det inte möjligt att nå kunskap och inte heller att lära sig någonting. Förändring och obeständighet är kärnan såväl i våra drömmar som i vår verklighet. Någon permanent, i sten ristad verklighet finns inte. Ändå gäller samma komplexitetslagar i alla biologiska, atomära, ekonomiska, sociologiska och digitala system.
Medvetandet är växelverkan, men inte direkt med verkligheten, utan mellan våra egna perceptioner. Den ursprungliga virtuella verkligheten finns inte på nätet utan i våra hjärnor. Den värld som vi i första hand varseblir är en simulering, en kopia, ett konstgjort substitut för världen. Den kunde också kallas för en delad dröm, eftersom den är mycket likartad hos oss alla, vilket beror på våra artbestämda egenskaper. Om den så bara vore en skugga eller en återspegling av en verkligt existerande och absolut verklighet skulle den ändå utgöra grunden för hela civilisationen och allt samhällsliv.
Ushers hus
Även litteraturen är ett virtuellt kosmos, som visserligen är sekundärt i förhållande till hjärnans simulering, men tidsmässigt mycket djupare än datanätens interaktiva världar och sociala gemenskaper. Litteraturen är ett öppet kosmos, som alla läskunniga får dela på utan användarnamn och lösenord.
Allt färre läsare låter sig imponeras av nya tekniska wow-effekter och allt färre författare försöker hitta på sådana. Det betyder att science fiction egentligen redan är ett föråldrat begrepp. Tyngdpunkten i scifi har flyttat från äventyrsskildringarna till den plats där den alltid har legat i världslitteraturen: till medvetandet och medvetandets utveckling.
Här beslöt jag att undvika ordet ”mänskligt” eftersom det finns andra slag av medvetande än det mänskliga medvetandet. Länge tänkte vi oss – både inom forskarsamfundet och bland vanliga medborgarna – att Jorden i många avseenden måste vara unik inom vår galax. Scifilitteraturen vittnar om att man i århundraden också har kunnat föreställa sig andra bebodda världar. Men först nu vet vi med säkerhet, att det kring varje stjärna kretsar i genomsnitt mer än en planet, att Vintergatan innehåller miljarder planeter som liknar Jorden och att sådana planeter är regeln, inte undantaget. Hur skulle någon längre kunna inbilla sig att människan är ett sällsynt undantag eller att hennes intelligens saknar motstycke i hela universum?
Den nuvarande världsordningen påminner om Ushers hus. I huset finns en spricka, som till att börja med var knappt synbar men som redan är iögonfallande ful och djup. Grunden är felaktig. Samhällsgrunden är inte alls så rationell som vi gärna ville tro. Vi har byggt på illusionära värden och strävat efter fullständigt orealistiska mål. Samhällslivet och det ekonomiska systemet bygger på omöjliga fogar, hopplöst sammantvinnade fakta, synvillor och hallucinationer. Undergångens frakturlinje, den oregelbundna skåran, upphör inte att växa. Den hotar redan hela byggnaden. Går det att reparera sprickan, kan byggnaden rivas kontrollerat eller återstår det bara att vänta på att den ska rasa av sig själv, så att det kanske någon gång blir möjligt att bygga någonting mer beständigt i dess ställe?
Det går att vakna ur koman. Likgiltigheten och kallsinnigheten är sjukdomar mot vilka man kunde ordinera läsning. Boken måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss, skrev Kafka. Det kan den alltjämt vara.
Leena Krohn
Texten var öppningsanförande vid förlaget Teos prisutdelning i Helsingfors 26.1.2012 och har översatts till svenska av Mikael Böök. Mer än 350 författare deltog i förlagets tävling för scifi- och fantasyförfattare. Första pris gick till Emmi Itäranta för hennes roman Teemestarin kirja.
