Den 25 januari började folkresningen som skulle komma att förändra hela Egypten. Fem dagar senare befann sig regissören Stefano Savona på plats på Tahrirtorget med sin filmkamera.

Resultatet är Tahrir – Liberation square, en dokumentärfilm som inspirerar och imponerar men inte lyckas erbjuda någon djupare analys Stefano Savonas stil är den stumme observatörens, filmen saknar kommentarspår och bakgrundsfakta. Tittaren kastas in i händelsernas kärna direkt.

Vi får följa med tre ungdomar, Noha, Ahmed och Elsayed, under ockupationen av Tahrirtorget. De är alla av medel- och arbetarklassbakgrund, alla uppfyllda av beslutsamhet och trots mot den totalitära regimen. Kameran växlar mellan hetsiga politiska diskussioner och intervjusnuttar, och än hetsigare sammandrabbningar mellan demonstranter, poliser och regimtrogna lynchmobbar under regn av gatsten.

Förutom bildkvaliteten, ögonvänlig ”high-definition” från en riktig modern filmkamera, påminner filmen om de hopklipp av gryniga mobiltelefonfilmer som via Youtube gav omvärlden den första insynen i revolutionens Egypten.

Savonas metod, att helt minimera sin egen roll i det hela och lämna torget och dess ockupanter i fokus, har både sina fördelar och nackdelar. Resultatet känns mer autentiskt, avsaknaden av en förklarande berättare som analytiskt distanserar tittaren från vad som sker på skärmen, låter bilderna tala sitt eget språk. För en tittare på jakt efter kunskap är greppet däremot frustrerande; då man sett filmen lämnas man med en i bästa fall ytlig bild av det skedda. Filmens struktur lider också, avsaknaden av en helhetsbild gör att filmsnuttar och sekvenser glider in i varandra och det är svårt att förstå vad som händer och varför. Det här må dock vara medvetet, en anspelning på osäkerheten och bristen på pålitlig information som präglade folkmassan på Tahrir, särskilt under revolutionens första dagar.

Filmens kanske största minus är avsaknaden av nya infallsvinklar. Bristen på en ”allvetande berättare” som kan föra in tittaren bakom kulisserna och ge en klar bild av vad som försiggår utanför tårgasmolnet. Savona skulle ha kunnat ge mera uppmärksamhet åt arméns dubbelroll som revolutionens ömsom beskyddare, ömsom förtryckare (en scen då en upprört skrikande äldre kvinna knuffar till en stressad, tungt beväpnad militärpolis som fredligt flyttar sig ur vägen med en min som mest förmedlar ung manlig förlägenhet blandad med irritation, hör till filmens mest minnesvärda).

Filmen slutar med president Hosni Mubaraks avgång, och vad som egentligen hände sen vet vi fortfarande inte.

Medan Egyptierna firar revolutionens årsdag med demokratiska överhusval där islamister av olika slag förväntas fortsätta sitt segertåg, bevakar militärledningen svartsjukt sina maktpositioner i det egyptiska samhället. Filmens överlägset bästa scen kommer först under sluttexterna. Då en utmattad men segerrusig folkmassa äntligen lämnar torget för att vila ut påminner en ung kvinna alla som kommer förbi om att vinsten ännu inte är säker. ”Håll ögonen öppna!” säger hon, ”Dom kan komma tillbaka!”

 

Otto Ekman

Stefano Savona: Tahrir – Liberation square. Frankrike/Italien, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.