En gammal dam i sidenscarf som får henne att likna drottning Elisabeth i Stephen Frears film The Queen frågar om mjölkpriset i en av Londons matbutiker. Väl hemma möts damen av en vänlig äkta man och några assistenter som förebrår henne för att hon gått ut ensam.
Margaret Thatcher är den politiker som suttit längst som premiärminister i Storbritannien i modern tid. Även de som fördömde Järnladyns åtgärder mot strejker och nedskärningar av sociala förmåner kunde inte låta bli att beundra kvinnan som trotsade köns- och klassbarriärerna.
Snart förstår vi att den äkta maken (Jim Broadbent) bara är en synvilla i den gamla kvinnans ensliga värld. Han dog för åtta år sedan. I praktiken är kvinnan fånge i sitt hem: hon lider av demens.
Phyllida Lloyds film handlar om några dagar i Thatchers liv. Mycket kretsar kring hennes sjukdom. Den är av sådan art att det bara känns naturligt att olika tidsplan i filmen korsar och befruktar varandra.
Den unga Margaret (Alexandra Roach) arbetar i sin fars speceributik och går på politiska möten. Den äldre Thatcher (Meryl Streep) avancerar till posten som det konservativa partiets ledare och senare som premiärminister. IRA-attentat, storstrejker, Falklandskriget – alla dessa bitar av modern historia levandegörs i filmen, dock på ett lite väl komprimerat sätt.
Abi Morgans manus försöker visa hela Thatchers liv på bara 1 h 45 min. Mycket blir på hälft. Vi får aldrig veta att det var kemi som Thatcher studerade vid Oxford. Scenen där hon uttalar sig som expert om mjukglass är begriplig bara för de invigda.
Värre är att filmen tappar bort ett så viktig tema som Thatchers egentliga väg till makten. I stället fokuserar filmmakarna väldigt mycket på hennes fysiska och mentala förfall i nuet.
En del kritiker (bl.a. Storbritanniens premiärminister David Cameron) menar att det är oetiskt att göra en så närgången, voyeuristisk skildring av en nu levande person. Å andra sidan är det som den dementa Thatcher som Streep berör mest: en järnlady utan pansar. Är det inte fel att ålderdomen har sopats bort från biosalongerna – och från vårt medvetande?
Filmmanusets brister balanseras av Streeps inlevelsefulla insats. Den väcker tankar om hur det känns för en stor politiker att ta avsked av makten – och livet. Makarna Thatchers kärlekssaga berör: Streep och Broadbent visar sig vara en fin duo.
Vad man än anser om den verkliga Thatcher är några av hennes repliker i filmen i samklang med vår tids civilisationskritik: ”På den tiden ville man som politiker få något gjort, idag vill man bara vara viktig.”
The Iron Lady har väckt starka känslor på vissa håll. Än gråter Argentina för sina söner som stupade i Falklandskriget medan den brittiska arbetarklassen minns den årslånga gruvstrejken på 80-talet. Ett koldistrikt i Norra England organiserade en bojkott mot filmen.
Zinaida Lindén
The Iron Lady: Regi: Phyllida Lloyd. Manus: Abi Morgan. I huvudrollerna: Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach. Drama. Storbritannien, 2011.
