Forbidden ger en isande inblick i Mubaraks totalitära stat under en tid då ett plötsligt regimskifte var långt ifrån vad Egyptens aktivister förväntade sig.

Det var revolutionen år 2011 som på ett sätt som var svårt att avfärda drog upp Egyptens människorättssituation i internationella medier. Som USA-allierad och dessutom populärt turistmål hade landet dittills lämnats ganska obemärkt med sitt över 20 år gamla ”undantagstillstånd”, i skuggan av internationellt mer tacksamma ”skurkstater” som Burma och Iran. Den egyptiska filmmakaren Amal Ramsis dokumentärfilm Forbidden är filmad under den sista tiden före revolutionen och ger en isande inblick i Mubaraks totalitära stat under en tid då ett plötsligt regimskifte var långt ifrån vad Egyptens aktivister förväntade sig.

Filmen beskriver egyptiernas vardag i ett samhälle där religiös konservatism och sekulär totalitarism blandas, där regimen bryr sig mer om turister än om medborgare och tusentals mer eller mindre poänglösa förbud och föreskrifter skapar en Kafkaartad stämning. Huvudstaden Kairo, berättar en aktivist, innehåller sammanlagt fler vägspärrar och armécheckpoints än den palestinska Västbanken. Filmer och böcker förbjuds för minsta subversiva detalj, verklig eller imaginär, och lösa definitioner inom lagstiftningen (som till exempel förseelsen ”osedligt beteende”, som kan appliceras på allting från att kyssas till att hålla händer på allmän plats) ger den korrupta poliskåren och armén oinskränkt makt.

 

”Inget är förbjudet, det är bara inte tillåtet”

Ramsis klipper ihop intervjuer med egyptiska aktivister och journalister, som med svart humor beskriver sina besvär med den nyckfulla maktapparaten, med filmsnuttar (olagligt) inspelade på Kairos gator och skapar en beskrivande bild av dubbelmoralen i ett irrationellt och klaustrofobiskt samhälle. På sina ställen blir skillnaden mellan ambitionsnivån och klipparens utrustning och skicklighet lite väl stor, som då bilden ryckigt växlar till gamla egyptiska musikaler filmade från en grusig TV-skärm. På andra ställen fungerar klippningen däremot som en dröm, till exempel i intervjun där två unga kvinnors olika åsikter om hångel på allmän plats ställs emot varandra på ett komiskt sätt.

Talande är också episoden då Ramsis följer med pro-palestinska aktivister som försöker ta sig in i Gaza, efter att Mubarakregimen i juni år 2010 lovat öppna den Egyptiska gränskorsningen vid Rafah. Efter att ha förhandlat en hel dag med gränsbevakningen och också övernattat på marken vid posteringen får gruppen ta bussen tillbaka med ofullbordat ärende.

”Det är inte längre förbjudet att ta sig från Egypten till Gaza”, säger en äldre kvinna i en sarkastisk anspelning på myndigheternas dubbelspel, ”men det är inte tillåtet heller”.

Eftersom filmen är gjord i ovetskap om vad som komma skulle, är det först i sluttexterna som tittaren får veta att demonstranter flockades på Tahrirtorget just då filmen var i sitt klippningsskede. Efter att ha serverats en timme full diktatur i all dess obehaglighet, är det med optimism man följer med mobilfilmer av ungdomar som skanderar frihetsslogans som spelas upp till sluttexterna, även om resultatet av dessa protester i dagens läge ännu är synnerligen osäkert.

 

Otto Ekman

Amal Ramsis: Forbidden. Egypten/Spanien 2011.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.