Krigen i livet, liven i kriget

av Heidi von Wright

I Jenny Tunedals diktsamling Mitt krig, sviter som utkom i höstas, finns krig och sviter i ordens
olika bemärkelser. Krigen som diktjaget i Jenny Tunedals dikter utkämpar är inte krig för ett fosterland, men kanske för ett fosters land. Krigen diktjaget i Tunedals dikter utkämpar är inte krig där kulor viner, i varje fall inte de flesta av dem. I varje fall inte i bokens första sviter.

Här är det närkamper med livet och döden som gäller, här handlar det om att bemästra förändringar i livet, i många fall handlar det om att bemästra livet efter livet med den som gått förlorad eller det som gått förlorat. Bokens avslutande diktsvit, ”Det du är rädd för har redan hänt”, har en rad krigsfilmer som utgångspunkt. Sviterna och diktsviterna i samlingen är flera till antalet. Sviterna, som följder av motgångarna och krigen är så gott som identiska.

I motsats till krig – fred, konstaterar Tunedal i den inledande dikten: ”Det är fred / Först känner jag det inte / Sedan fortsätter det”. Boken börjar i fred, en fred som inte gör väsen av sig men som man inser att inte kan fortgå, kanske för att det alltid finns något bekymmer också i freden.

 

Du står utanför dörren med dörren

Det glömda finns kvar i glömskan

 

Människor är släkt med varandra

Varandras lugn    självständighet    frånvaro av hopp

 

Kanske ska vi alltid kastas mellan förtvivlan

Kanske ska samma död upprepas

 

Flera gånger upprepas liknande formuleringar, till exempel att stå utanför dörren med dörren. Någonting närmar sig, någonting som utmynnar i strid. Det är just de här personliga krigen jag fastnar för i Tunedals texter. Hon radar upp kedjor som utgör våra liv. Hon beskriver hur olika livsområden hakar i varandra, hur vi både aktivt och passivt, flätar och flätas samman, blir sammanflätande. På samma sätt flätas orden in i varandra, hon uttrycker känslor av förundran och förlust, på ett sätt som känns träffande.

En viktig kedja i Tunedals diktsviter är den mellan mor och barn. Hon målar fram scenarion där barn föds, där mödrar dör och där diktjaget befinner sig mitt emellan dessa livsomvälvande händelser. Som det heter i en dikt: ” – barnet tar det barnet behöver – en mor tänjs ut och magrar – vi säger att det är rimligt –”.

Tunedal fördömer inte personerna, hon betraktar dem. Hon gör konstateranden kring deras handlingar, beskriver deras rörelser och tankar, låter dem leva ut den tjocka tunga kärleken och saknaden.

 

Allt som finns är dessa tankar / avskrifter

blödiga och opassande

ord /mellanrum / ord / tyst / smuts

 

Tunedal hittar länkarna mellan människor, tvekar inte att tala om allt, i det här fallet det svåra när man älskar människor men är för rädd eller osäker att visa det, och om det faktum att det i många fall finns en dag när det är för sent.

 

Allt jag kunde gett för kärleken

För kärlekens skull

För sent

Jag kan inte hjälpa hur rädd jag är

Jag kan vara din bästa vän någonsin

 

Heidi von Wright

Jenny Tunedal: Mitt krig, sviter. Wahlström & Widstrand, 2011.

Lämna en kommentar