I Jenny Tunedals diktsamling Mitt krig, sviter som utkom i höstas, finns krig och sviter i ordens
olika bemärkelser. Krigen som diktjaget i Jenny Tunedals dikter utkämpar är inte krig för ett fosterland, men kanske för ett fosters land. Krigen diktjaget i Tunedals dikter utkämpar är inte krig där kulor viner, i varje fall inte de flesta av dem. I varje fall inte i bokens första sviter.
Här är det närkamper med livet och döden som gäller, här handlar det om att bemästra förändringar i livet, i många fall handlar det om att bemästra livet efter livet med den som gått förlorad eller det som gått förlorat. Bokens avslutande diktsvit, ”Det du är rädd för har redan hänt”, har en rad krigsfilmer som utgångspunkt. Sviterna och diktsviterna i samlingen är flera till antalet. Sviterna, som följder av motgångarna och krigen är så gott som identiska.
I motsats till krig – fred, konstaterar Tunedal i den inledande dikten: ”Det är fred / Först känner jag det inte / Sedan fortsätter det”. Boken börjar i fred, en fred som inte gör väsen av sig men som man inser att inte kan fortgå, kanske för att det alltid finns något bekymmer också i freden.
Du står utanför dörren med dörren
Det glömda finns kvar i glömskan
Människor är släkt med varandra
Varandras lugn självständighet frånvaro av hopp
Kanske ska vi alltid kastas mellan förtvivlan
Kanske ska samma död upprepas
Flera gånger upprepas liknande formuleringar, till exempel att stå utanför dörren med dörren. Någonting närmar sig, någonting som utmynnar i strid. Det är just de här personliga krigen jag fastnar för i Tunedals texter. Hon radar upp kedjor som utgör våra liv. Hon beskriver hur olika livsområden hakar i varandra, hur vi både aktivt och passivt, flätar och flätas samman, blir sammanflätande. På samma sätt flätas orden in i varandra, hon uttrycker känslor av förundran och förlust, på ett sätt som känns träffande.
En viktig kedja i Tunedals diktsviter är den mellan mor och barn. Hon målar fram scenarion där barn föds, där mödrar dör och där diktjaget befinner sig mitt emellan dessa livsomvälvande händelser. Som det heter i en dikt: ” – barnet tar det barnet behöver – en mor tänjs ut och magrar – vi säger att det är rimligt –”.
Tunedal fördömer inte personerna, hon betraktar dem. Hon gör konstateranden kring deras handlingar, beskriver deras rörelser och tankar, låter dem leva ut den tjocka tunga kärleken och saknaden.
Allt som finns är dessa tankar / avskrifter
blödiga och opassande
ord /mellanrum / ord / tyst / smuts
Tunedal hittar länkarna mellan människor, tvekar inte att tala om allt, i det här fallet det svåra när man älskar människor men är för rädd eller osäker att visa det, och om det faktum att det i många fall finns en dag när det är för sent.
Allt jag kunde gett för kärleken
För kärlekens skull
För sent
Jag kan inte hjälpa hur rädd jag är
Jag kan vara din bästa vän någonsin
Heidi von Wright
Jenny Tunedal: Mitt krig, sviter. Wahlström & Widstrand, 2011.
