Livet efter tortyren

av Fredrik Sonck

– Jag försökte möta dem som vanliga människor och inte som offer, säger Mervi Junkkonen. I sin nya dokumentär Jälki elämässa följer hon fyra människor som flytt till Finland efter att ha torterats i sina hemländer.

Utanför bilen ligger snön vit och ren och för tillfället är Kebi lättad. De finländska män som helt oprovocerat trakasserade honom har dömts till fängelse och dryga böter. Det här är anledningen till att jag gillar Finland, säger han till Mervi Junkkonens kamera, man kan inte komma undan med vad som helst, som i mitt hemland. Vad han inte anar är att polisen skall hämta honom från förläggningen en månad senare. Polisen kommer mitt i natten och Kebi får inte ens chansen att packa sina få tillhörigheter innan han utvisas till det land där han tidigare torterats.

Men där hamnar han.  Mervi håller kontakt med honom per e-post. Redan innan utvisningen var Kebi svårt deprimerad och hade till råga på allt diagnostiserats ha diabetes. I sitt forna hemland får han svårt med bakteriefloran och är konstant magsjuk. Depressionen tilltar. Tre månader efter utvisningen hörs han inte av mera. Är han så sjuk att han inte orkar? Har han rentav tagit livet av sig? Eller har han på nytt hamnat i klorna på de förtryckare han en gång flydde undan? Ingen vet, man kan bara spekulera.

Extrema närbilder

Kebis öde är bara ett av många. Att ha utsatts för tortyr är mycket vanligt bland de flyktingar som kommer till Finland. I Mervi Junkkonens film Jälki elämässä – 4 tarinaa kidutuksesta (på svenska ungefär Livet efter – 4 berättelser om tortyr) är Kebis öde ett av fyra.

– Det började med att en kollega från Uleåborg skickade en artikel om att de öppnat ett rehabiliteringscenter för tortyroffer. Jag tänkte att det här är något nytt för mig och kanske också för andra och kontaktade rehabiliteringscentret. De var intresserade av att samarbeta med mig.

Mervi Junkkonen träffade många tortyroffer under förarbetet till filmen. Hon insåg hur vanligt det är med sådana erfarenheter och hur djupt traumat sitter. Många lever med konstanta mardrömmar, depression och medicinering. Mervi berättar att drömmarna i början till och med smittade av sig på henne.

– Först tänkte jag att jag bara skulle välja en person och följa honom eller henne genom terapin och den vägen berätta en livshistoria. Jag ville att man skulle se hela personen, med ansikte och allt i bild.

Det visade sig vara omöjligt.

– Alla var så rädda, inte för sin egen skull men för att de alla hade släktingar i sina hemländer. Om filmen skulle spridas, till exempel via Internet, så skulle de kanske få lida.

Efter flera års arbete verkade det som om projektet hamnat i en återvändsgränd.

– Jag måste antingen ge upp eller hitta ett annat grepp. Jag och cinematografen Vesa Taipaleenmäki funderade länge på hur vi skulle göra och han hittade en framkomlig väg.

Greppet består av en mycket kort skärpedjup och en extremt närgången kamera, med bilder på ögonfransar, pannor, porer och fingrar visar dokumentären människorna men lämnar dem oidentifierbara. Filmen laborerar också med skarpa skuggor och bilder i total oskärpa.

Dokumentären bygger annars i hög utsträckning på huvudpersonernas berättelser. Den hade fungerat utmärkt som radiodokumentär, men det fotografiska berättandet lyckas stöda själva historien och tillför en dimension. Det blir nästan lite klaustrofobiskt.

Lögner och likgiltighet

Förutom Kebi får tre andra personer berätta sina livshistorier. Parallellt med intervjuerna har ett par av de medverkande träffat professionella terapeuter för att kunna reflektera kring de känslor som intervjuerna väckt. För Kebi däremot var Mervi det enda stödet under långa perioder. Att filmen har fyra huvudpersoner var ett sätt att minska pressen på enskilda medverkande.

– Men förstås var det svårt för dem att ha kameran 10 centimeter från ansiktet. Det tog en tid innan de vande sig.

Under det mångåriga arbetet med filmen har Mervi Junkkonen hunnit få en god inblick i det offentliga Finlands sätt att bemöta tortyroffer och asylsökande.

Vad är dina intryck av till exempel Migrationsverket?

– Jag har många frågor. Jag vet hur saker går till men jag fattar ändå inte hur man kan bestämma om utvisningar utan att ens ha träffat människorna det handlar om. Hur bestämmer man att den här personen inte blir dödad eller att det här landet inte är farligt längre, när det faktiskt handlar om någons liv och någon själv säger att han kan bli dödad?

I filmen förblir bland annat Kebis hemland onämnt, av säkerhetsskäl. Men det är ett land där det frekvent begås brott mot mänskliga rättigheter. Ändå säger Migrationsverket att det inte är farligt där.

Samtidigt har främlingsfientlighetens strålkastare riktats mot Jälki elämässä. Några timmar innan intervjun med Ny Tid har Mervi Junkkonen ringt upp Iltalehti för att be dem ta bort kommentarer på tidningens webbplats: Någon har skrivit att huvudpersonerna i Jälki elämässä är kriminella och blivit dömda för brott i Belgien. En länk visade sedan några helt andra personers ansikten.

– Jag kände mig så dålig då jag läste det. Jag tänkte på hur mina huvudkaraktärer blivit felbehandlade i sina hemländer och nu blir de det här också. Deras liv blir skrivna av någon annan, först av myndigheter någon annanstans och nu av någon i Finland. Utan att de kan påverka.

Men många har också uppskattat dokumentären. Att Docpoint valde den till öppningsfilm är ett erkännande för regissören men också ett tydligt ställningstagande. Publikresponsen är god.

– Alla har faktiskt varit ganska upprörda. Till exempel över att en 18-årig son inte längre räknas som en familjemedlem. Många har också upplevt att de varit i huvudpersonernas kläder och tackat för att de fått se Finland genom deras ögon.

Fredrik Sonck

Dokumentären Jälki elämässä – 4 tarinaa kidutuksesta visas på TV1 den 13 februari.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.