Den franske filosofen Jacques Rancières Den okunnige läraren: Fem lektioner om intellektuell frigörelse utkom för första gången på franska 1987, och har nu fått av Kim West en svensk översättning.
Boken kan ses som ett nyckelverk i Rancières produktion i den bemärkelsen att här framträder urscenen för den jämlikhetsfilosofi han utvecklat sedan 70-talet. Den okunnige läraren handlar om Joseph Jacotots (1770–1840) pedagogiska experiment och utformningen av hans metod för ”intellektuell frigörelse”. Rancière skildrar hur Jacotot kom fram till sin metod, samtidens försök att institutionalisera ”Jacototmetoden”, samt dess slutliga undergång. Den centrala frågeställning som Rancière lyfter fram är ifall man kan lära ut något som man själv inte känner till, undervisa utan att förklara? Boken börjar med att återge en episod från 1818 då Rancière var lektor i fransk litteratur i Leuven, där hans lektioner blev så populära att det bland åhörarna även fanns ett stort antal icke-fransktalande nederländska studenter. Själv kunde Jacotot inte nederländska, och kunde således inte undervisa dessa studenter men han ville ändå hjälpa dem. Han vände sig till en tvåspråkig utgåva av Fénélons Télémaque och fann där en föreningspunkt. Jacotot bad studenterna lära sig den franska texten med hjälp av översättningen. Han förväntade sig ”ett förfärligt barbari, kanske rentav fullständig oförmåga”, men till sin förvåning hade dessa elever kunnat uttrycka sig på franska om allt de läst lika bra som många fransmän skulle ha gjort. Det är faktumet Jacotot konfronteras med. Han hade trott att lärarens viktigaste uppgift var att förklara, att förmedla sin kunskap till sina elever, så att de därmed gradvis skulle uppnå samma högre nivå av vetande som läraren. Men nu började han fundera på om det räckte med en vilja att kunna, om lärarens förklaringar var överflödiga? Ett grundläggande antagande i alla undervisningssystem var att det är nödvändigt att förklara. Jacotots funderingar gav upphov till tanken att det är just förklaringens princip och det lilla ordet ”förstå” som ger upphov till problem: den delar intelligensen i två, en lägre och en högre. ”Men den intelligens som hade låtit dem [studenterna] lära sig franska med Télémaque var också densamma som de hade använt för att lära sig sitt modersmål”. Jacotot ställer upp en metod ”intellektuell frigörelse”, som också benämns ”universell undervisning”, som grundar sig på följande axiom: ett, det råder jämlikhet mellan alla människors intelligens; två, allt finns i allt – man måste lära sig någonting och sedan relatera allting annat till det; och tre, människan är en vilja betjänad av en intelligens, hon har förmågan att utbilda sig själv. När Rancières Den okunnige läraren först kom ut 1987 gav den upphov till en viss mån polemik. Också under Jacotots samtid förekom det massivt motstånd från en del pedagoger och politiker, som inte gillade Jacotots egalitära logik. Enligt Rancière är jämlikhet inte någonting undervisningen skall försöka uppnå, jämlikhet bör vara en ovillkorlig utgångspunkt: om undervisningen anpassas efter elevernas sociala och kulturella omständigheter kommer det enbart att förstärka en implicit ojämlik struktur. Den okunnige läraren är mycket tankeväckande och lyfter fram en hel rad viktiga frågor om människans förmåga att lära sig själv samt lärarens roll i denna process. Helt utan förbehåll är det svårt att godta den universella undervisningens lära, samtidigt som urscenen från 1818 inte godtyckligt kan skjutas åt sidan. Ställvis undrar jag om den universella undervisningens lära endast är en annan formulering av tron på den amerikanska drömmen, speciellt när läran förkunnar att ”[e]n individ kan allt han vill”. Men Rancière föregriper sina kritiker med att ta fasta på ordet ”vilja”: ”Det som intresserar oss är utforskandet av förmågorna hos en människa som bedömer sig vara jämlik alla andra och bedömer alla andra vara jämlika med sig själv. Med vilja avser vi självreflektionen hos en förnuftig varelse som känner sig själv som agerande.” Rancière poängterar ytterligare att ”Jacototmetoden” inte är en bättre och effektivare metod, endast en annorlunda metod. Den ”är inte en nyckel till framgång för strävsamma människor som utforskar viljans underbara kraft.”
Patrick Martin
Jacques Rancière: Den okunnige läraren: Fem lektioner om intellektuell frigörelse. Översättning av Kim West. Glänta, 2011.
