Laura Gustafssons roman Huorasatu kunde man stilmässigt jämföra med Voltaires Candide. Huorasatu är en surrealistisk pikareskroman med högt tempo – där det även finns ett par veganska recept inbakade. Gustafssons värld bebos av såväl människor som av en hel skara grekiska gudomligheter.
Romanen börjar med den perfekta och sköna Afrodite som just har legat med krigets gud Ares. Men på Afrodites närmanden svarar Ares med att fara till Afghanistan. Afrodite blir förbannad, far till det Eviga Diskot och träffar där Adonis, som hon blir intim med. När Ares kommer tillbaka och får veta vad som hänt dödar han Adonis. Afrodite bestämmer sig för att rädda Adonis från Hades, hoppar på Olympos International Airports flyg till HEL och hamnar i misstag i Helsingfors.
I Helsingfors träffar hon Milla och Kalla som arbetar för eskort-agenturen Pimp&Pimp. Som fattig student ville Milla ha ett välbetalt jobb med korta arbetsdagar. Det enda som arbetskraftsbyrån kunde erbjuda henne förutom städ- och andra slavjobb var Pimp&Pimps anbud: ”Timlön på upp till tvåhundra euro! Ett mångsidigt och människonära jobb i skiftande miljöer för gladlynta förmågor med sinne för kundservice. /… /Arbetet kan föra med sig ett lindrigt socialt stigma.” Kalla bytte till samma bransch på Millas inrådan efter att hon fått sparken som servitris.
Efter denna uppställning hinner det hända en hel del: Kalla dödar en man som våldtagit henne, men han återupplivas av Isis, som även viger dem som en bestraffning åt Kalla. Afrodite reser till dödsriket efter Adonis och återför honom till jorden. Senare hamnar hon i fängelse och blir där en reality-tevestjärna. Kalla byter jobb till städerska, blir på arbetsplatsen kränkt och förödmjukad av de kontorsanställda och till slut torterad och mördad. Afrodite och Milla flyger till Thailand och stöter där på barnprostituerade. Summa summarum bjuds läsaren på en surrealistisk och samhällskritisk berg- och dalbana.
Huorasatu har något fräscht över sig: det surrealistiska kopplat med samhällskritiken fungerar bra och får läsaren att med nya ögon betrakta vissa snedvridna aspekter av vårt samhälle. Men mot slutet känns det som om romanen kör endast på de resterande ångorna: den vardagliga och sarkastiska dialogen börjar kännas pratig och den voltaireska brutaliteten blir till action à la Kill Bill.
I slutet av romanen ger sig Afrodite, Milla och Laura (Gustafsson) i väg för att störta Patriarkatet – Laura måste hoppa in i intrigen för att ge Lilith en mänsklig form, eftersom Milla inte vill låna ut sin kropp. När Laura möter den pseudorationella Mannen och hans förvridna resonemang om kvinnans underlägsenhet förmår hon inte riktigt ge svar på tal. Det enda hon lyckas få sagt innan hon slår ihjäl honom är: ”Det är din åsikt”. Det känns nästan som om det hela måste läsas ironiskt – annars är det för undermåligt. Men jag vet inte riktigt vad det är Gustafsson vill säga: är det en kritik av feminismen? Är det så att feminister inte kan argumentera eller att det helt enkelt inte går att argumentera med patriarkala män, de skall bara slås ihjäl?
Något som kanske stärker en feminismkritisk läsning är när Milla på Högholmen tänker att hon trodde att Patriarkatets störtande skulle medföra slutet på allt förtryck: att det skulle innebära universell jämlikhet, både mellan män och kvinnor och mellan människor och djur. Men riktigt så enkelt visade det sig inte vara.
Patrick Martin
Laura Gustafsson: Huorasatu. Into, 2011.
